När Moreno utnämner 1 april till psykodramas födelsedag beskriver han också hur de vuxna, den 1 april, under medeltiden byter roll med barnen. Barnen sköter byns angelägenheter och de vuxna leker, vanligtvis förbjudna, lekar.
De flesta traditioner och kulturer verkar ha sina narrar vilket visar att man varit medveten om det som Moreno också upptäckte – nödvändigheten av att ibland vända på världsordningen och gyckla med det allvarliga för att kunna ta in nya perspektiv på sig själv och sin egen livssituation.
Narren kan vara en gudom, ett djur eller en annan form av figur. I nordisk tradition har vi Loke, grekerna har Hermes och Nordamerikas indianer har Coyote.

Nordens narr

I vår nordiska mytologi är det Loke som som axlar narrens roll. Ständigt rubbar han ordningen och ställer till förtret för gudinnor och gudar. För att rädda sig själv lockar han, åt jätten Tjatse, ut Idun i skogen. Utan hennes äpplen åldras gudomarna så Loke får order om att se till att få hem Idun igen. Med list och knep och med fara för sitt eget liv lyckas han föra Idun tillbaka till Asgård. I Loketrätan kommer han oinbjuden till Ägirs gästabud och som den narr han är säger han där sanningar om de närvarande som de alls inte vill höra om sig själva.
Loke är expert på hamnskifte, dvs att byta gestalt. Detta gör att han känns precis så oberäknelig som narren är. Än flyger han i Frejas falkhamn, än simmar han som laxen i bäcken.
Men han är också den som räddar gudinnor och gudar. Eftersom han, som narr, inte sätter sin värdighet högst vågar han också göra det andra inte törs.
När Asgård skapades behövdes en mur runt den. En jätte kom och erbjöd sig att bygga muren klar innan vintern var till ända mot att han fick sol, måne och Freja. Gudinnor och gudar gick genast med på förslaget eftersom de var säkra på att jätten inte skulle bli klar i tid. Men jätten hade en häst som besatt en rent otrolig styrka så när våren närmade sig insåg de att jätten skulle bli klar med muren inom avtalad tid. Hur skulle då världen bli – utan vare sig sol, måne eller Freja! För att förhindra katastrofen förvandlade sig Loke till ett brunstigt sto och lockade iväg hästen.

Narren som arketyp

I Helande cirkel. Textsamling kring shamanism skriver jag följande om narren i tarotleken:
“Det högsta kortet är nollan, Narren, som är både 0 och 22, både det första och det sista kortet. Det är Narren som i sin högre aspekt är det mest utvecklade kortet. Narren, gycklaren, dåren är ord och företeelser som vi uppfattar som naiva och definitivt ser som underordnade vishet. Hur kan det vara det mest utvecklade kortet? Narren driver med oss, narrar oss och lockar oss till skratt. Narren bjuder på sig själv, tar risker med sin egen person för att komma vidare och för att öppna upp för andra att komma vidare. Narren säger sanningar till oss och Narren har en lekfull attityd till livet. Narren är, i sin högre aspekt, Det Gudomliga Spontana Barnet, som vandrar i världen i total samhörighet med världsalltet.”
Narren är en av de mer komplexa arketyperna vilket märks tydligt när man ser hur olika narren avbildas i tarotlekarna. Gemensamt är dock att narren avbildas med ett djur som följeslagare. Oftast tolkas djuret som en symbol för narrens instinktiva och djuriska sida men ibland är den också sedd som intellektet – vår eviga följeslagare.

I den medeltida Marsielleleken är narren en äldre person. Han bär gycklardräkt och har halva rumpan bar. Att visa rumpan bar är en symbolhandling som säger “jag hyser ingen respekt för dig”. Här är det hans följslagare hunden som slitit sönder byxan och hjälper narren att strunta i normen.

Narren i Rider-Waite leken (tidigt 1900-tal) är avbildad som en ung vacker person iklädd en flödande dräkt, full med symboler. I handen bär han den vita oskuldsfulla rosen. Precis som Marseillelekens narr bär han sin påse på en stav. Men påsen hos Rider-Waites narr är dekorerad med ett hökhuvud. Höken är en fågel som symboliserar överblick och skarpögdhet och andlig kraft. Höken är också Horusbarnet - tystnadens gud, den uppstigande solens gud samt Isis och Osiris ofödda barn och därmed all potentialitet.
Waites narr kommer att kliva rakt utför stupet om han inte lyssnar på sin följeslagare som försöker tala om för honom att han också måste sänka blicken och inte bara sväva i det blå.

Till skillnad från dessa, på ytan ganska enkla narrar ser Crowleys narr (1990-talet), i sitt överlastade symbolspråk oerhört komplex ut. Crowleys narr har grön dräkt och är behornad vilket förbinder honom med växtriket och guden Pan, sexualitet, fruktbarhet och allt som växer. Men Crowley förbinder också narren med Dionysus genom vindruvor och murgröna.
Vid sina fötter har narren en krokodil, i det antika Egypten symbol för den största kreativa energin samt för ondska och brutalitet.

Wang har i sin narr i Order of the Golden Dawns lek tagit fasta just på Horusbarnet. Wangs nakna barn-narr indikerar både det oskyddade och det oskuldsfulla. Följeslagaren är en varg - vargen som förgörare men till skillnad från de tidigare beskrivna korten är följeslagaren här bunden till narren med ett koppel.
Precis som Waites narr är på väg att kliva ut i stupet är denna narr på väg att plocka en ros. Narren är rörelse och förändring. Waites narr bär den vita rosen men den ros Wangs narr ska till att plocka är eldens brandgula ros.

I Motherpeace tarotlek är narren en ung flicka som vänder upp och ner på sig själv för att byta perspektiv. Gamen, symbol både för moderlighet och för död övervakar, tillsammans med Horusögat på hennes påse, hennes krumsprång.

Narren både vet och inte vet, är både ond och god, både klok och naiv. Narren vet också skillnaden mellan att vara allvarlig och att ta något på allvar. Men narren är inte antingen eller utan narren är både och – samtidigt. Dessutom säger narren sanningar, inte alltid de sanningar vi vill höra och sanningarna stämmer ofta inte överens med vår självbild.
Narrar är besvärliga att ha att göra med. De ställer till oreda i vår värld, man har ingen aning om vad narren ska ta sig till härnäst. Och, som Moreno skriver, det vi har svårast att hantera är överraskningsmomentet. Samtidigt är det de oväntade händelserna och mötena i livet som håller oss levande och inte bara överlevande. Som utvecklar oss och gör oss kreativa.
Så även om narren är besvärlig så är det också narren som får oss att jubla och att gråta. Narren talar till det barnsligt naiva inom oss och hjälper oss att möta världen med ett öppet sinne.
I Jung and Tarot skriver Sallie Nichols:
“In our journey toward individuation, the archetypal Fool often demonstrates both the resistance and the initiative inherent in his nature by influencing our lives in … more creative ways. His impulsive curiosity urges us on to impossible dreams while at the same time his playful nature tries to lure us back to the laissez-faire childhood days. Without him we would never undertake the task of self-knowledge; but with him we are always tempted to dwadle by the wayside.”

Narrens motsats normen

Ordet norm kommer från latinets norma och betyder rättesnöre. Alla kulturer har sina rättesnören och varje samhälle behöver normer för att vi ska kunna leva tillsammans.
En grundläggande norm i de flesta samhällen är “du ska inte döda människor av din egen stam”. Däremot skiljer normerna för hur, om och när det är tillåtet att döda människor av andra stammar. Dessutom skiljer normen för hur vi hanterar om någon ändå dödar en stamfrände.
Normen för samlevnad upptar naturligtvis inte bara stora och livsavgörande frågor utan består av tusentals små detaljer som styr hela vårt dagliga liv utan att vi, så länge vi håller oss inom vår egen stam, tänker på det.
Normer ändras under tidens gång. Ibland långsamt och omärkligt. Ett beteende som hundra år tidigare varit uppseendeväckande kan bli fullständigt normalt. Ibland för yttre händelser med sig en snabb normändring. Ett exempel på detta är den västeuropeiske mannens klädedräkt. Fram till franska revolutionen klädde sig över- och borgarklassens män med förkärlek i starka färger, spetsar och volanger. Byxorna var knäkorta och till dessa hade männen silkesstrumpor och gärna sko med lite klack för att framhäva vadernas vackra form. För att visa att man tog avstånd från adelsoppositionen anlade man under revolutionen en diskret mörk klädedräkt som sedermera utvecklades till den kostym över- och medelklassmän bär idag. En kostym som signalerar “Jag utmanar inte normen, utan följer den. Min personlighet underordnas normen”.

Idag lever vi i ett samhälle där många normer förändras oerhört snabbt. Samtidigt som den övergripande normen för normalitet framträder allt tydligare och allt snävare. Att normförändring går hand i hand med högre krav på “normalitet” kan tyckas paradoxalt men eftersom rättesnörena förändras snabbt blir normerna luddiga, vi blir osäkra och därför mer benägna att strikt tillämpa det vi upplever som norm.

Narren och normosen

Moreno myntade begreppet “normosis” (jmfr neurosis) i betydelsen överdriven strävan efter normalitet. Han menade att normosen är en allvarlig och alltför spridd sjuka i dagens samhälle och det tycks mig som om allt fler, i allt högre grad drabbas av normoser.
När vi drabbas av en normos både skäms vi för och skräms av narren inom oss och narrar runtomkring oss. Vi tvingar bort allt narraktigt och håller vår värdighet i ett järngrepp. Men det är oftast inte vår värdighet som hjälper oss att möta livet på ett meningsfullt och fruktbart sätt.
Att vara normotisk innebär med nödvändighet att ha en järnhård kontroll på sig själv och sitt agerande. Då har man inte råd att ge narren en minsta lillfingernagel, att inte ta några som helst risker. Effekterna av denna krampaktiga normalitet har inte låtit vänta på sig. Ett tydligt exempel på detta är den lavinartade ökningen av diagnostiserade “bokstavsbarn”. Normen om hur barn ska vara har blivit så snäv att alltfler faller utanför.
Den ökade främlingsfientligheten kan också vara ett utslag av samhällsnormosen. “Vi” är riktiga svenskar och om “dom” vill leva i Sverige så får “dom” se till att lära sig hur “man” lever i det svenska samhället och anpassa sig till “oss”.
En av följderna av den krampaktiga normaliteten i dagens samhälle är den ökade användningen av droger. Som drogad är det tillåtet, ja till och med förväntat, att släppa sin normalitetskontroll. I ruset får narren komma till uttryck och under rusets inflytande kan människan ansvarsbefria sig.
Narren däremot kan inte bli normotisk, inte ens en normotisk narr, eller en typisk narr eftersom narren är för komplex för att kunna vara typisk. Dessutom har narren inget behov av att vara vare sig typisk eller narr. Narren är. Därmed behöver narren inte hålla på sin värdighet eller spela normalitetsspelet.

Loke, till skillnad från Tor, har levt många år som kvinna i underjorden och där också fött barn. Han gör det som är nödvändigt och tar de roller han måste. Utan att för den skull känna sig ovärdig.
I Kvädet om Trym har Tor blivit av med sin hammare. Han ber Loke om hjälp. Loke får låna Frejas falkhamn och flyger ut i världen för att leta efter hammaren. Det visar sig vara jätten Trym som lagt beslag på hammaren och han begär Freja till brud för att lämna den åter.
Väl tillbaka till Asgård går Loke tillsammans med Tor till Freja och säger:
“Bind dig Freja,
i brudelin;
vi två skola åka
till tursarnas värld.”
Freja blev så vred över detta fräcka förslag att hela Asgård skalv.
Till slut kommer man på att Tor får klä ut sig till Freja.
“Då yttrade Tor,
asen den starke:
“Mig skola aserne
omanlig kalla,
om mig binda jag lät
i brudelin.”

Loke fick Tor att ta reson genom att påminna Tor att om han inte tar tillbaka sin hammare kommer jättarna att ta över Asgård. Dessutom erbjuder sig Loke att följa med som brudtärna. Och tur är väl det. För det visar sig, när de kommer till Trym, att Tor visserligen klätt ut sig till Freja. Klä ut sig är en sak, att ta rollen en annan. Tor som är mycket mån om sin värdighet har inte tagit rollen av Freja, utan beter sig i stort sett som en utklädd Tor. Detta gör naturligtvis Trym misstänksam. Det är bara tack vare att Loke verkligen tagit rollen som brudtärna, en snabbtänkt brudtärna, som de klarar sig och kan föra hammaren tillbaka till Asgård.

Narren i psykodrama

Mitt möte med psykodrama var i handledning i min dåvarande yrkesroll. Handledare var Ulla-Stina Söder Eriksson Hon använde sig själv i narrens roll och vägledde oss bl a genom att lyfta fram det komiska både i organisationen och i vår strävan att leva upp till alla orimliga krav i vår yrkesroll.
Att få skratta ända från magen åt mig själv och tillsammans med andra var underbart. Alla dessa jättar i form av krav från personal, förvaltning och oss själva minskade i storlek och makt och antog mer hanterbara former. Jag var, liksom Tor, mycket mån om min värdighet och fann det oerhört befriande att på detta sätt möta narren.
Mitt grundläggande behov av att få skratta åt Tor i mig för att hålla mig levande och inte bli som de grå männen i Mommo och tidstjuvarna var huvudanledningen till att jag antog erbjudandet att gå grundutbildningen i psykodrama.
Idag använder jag många av narrens kvalitéer i mitt arbete. Varav att vända upp och ner på saker bara är en del. En nog så viktig del är att våga bjuda på mig själv och mina egna tillkortakommanden. Narrens naivitet är också ett underbart hjälpmedel i regiarbetet och att vara lite lurig är heller inte så dumt. Däremot aktar jag mig som regissör för narrens sanningssägande. Protagonisten hittar sin sanning när tiden är mogen och behöver bara undantagsvis min sanning.
Det jag upplever gång på gång i mina grupper är narrens transformerande kraft. Just nu känns som att alla dramer med sorg och ilska är förberedelser för det helande som sker när protagonisten är mogen att släppa in narren. För vid det här laget vet jag att när människor väl släpper in narren har den helande och transformerande processen börjat.