Kvällarna är numera flickans bästa tid. Förr hade det varit tråkigt att gå och lägga sig klockan sju och släcka kvart över för att sen ligga vaken och fundera. Numera besökte hon sin själssyster nästan varje kväll. Själssystern heter Månstråle för månen hade strålat så klart den natt hon föddes. När flickan började resa dit kom hon till byn när som helst och ibland var Månstråle riktigt liten och satt på ryggen medan nästa gång kanske hon vara ganska stor och kunde bära vatten i en hink på huvudet. Flickan var avundsjuk på hur lätt Månstråle kunde bära saker på huvudet. När hon själv försökte gick det inte ett dugg bra, böcker och skolväskor halkade av hela tiden och en hink vatten hade hon inte ens vågat försöka sig på.
Till en början hade det varit spännande att se hur människorna levde i byn och se Månstråle. Men det hände inte så mycket i byn på dagarna, det var ganska lika saker som skedde – människorna arbetade med än det ena och än det andra. Men så kom flickan till byn en kväll och då var allt annorlunda. Människorna satt runt eldar och pratade och berättade historier. Bäst verkade de tycka om en historia som de kunde diskutera kring.

Några unga män skulle ge sig ut på vandring och före deras avfärd försåg byn dem med en get. Ingen av männen litade på varandra så var och en av dem ville leda geten. Det slutade med att getstackarn fick tre rep runt halsen så var och en av de unga männen hade koll på den. När de vandrat ett par dagar beslöt de sig för att det var dags att slakta geten. När de lagt den ner sa en av männen att han ville ligga under geten så han kunde dricka blodet, det vore synd om det gick till spillo. De två andra gick med på det och mannen lade sig under strupen.
Nu gick det inte bättre än att mannen som skulle slakta slant med kniven och råkade skära strupen av både geten och mannen som skulle dricka blodet. Men de två som var kvar blev inte ledsna för det, nu fick de ju mer kött själva. Mannen som slaktat skickade iväg den andre för att hämta vatten i floden. Denne gick motvilligt och eftersom han inte litade på den andre gick han och tittade bakåt.
Nu gick det inte bättre än att eftersom han inte såg vart han gick så slant han och föll i floden där han blev krokodilmat. När han inte kom tillbaka förstod den siste mannen att något hade och inte blev han ledsen för det för nu skulle han få allt köttet själv. Men han hade inget vatten till soppan så han fick själv ge sig ner till floden. Motvilligt lämnade han geten för att hämta vatten.
När han kom tillbaka märkte han att någon trampat på getköttet. Genast satte han efter för han kände på lukten att djuret fått med sig fett från geten. Snart kom han ifatt en liten dikdik. Mannen fångade den och slickade av fettet från det lilla djuret. Vad han inte märkte var ormen som han nästan kastade sig på när han började slicka. Ormen bet mannen så nu var också han död och geten lämnad åt sitt öde.
Så kommer det en höggravid kvinna förbi den övergivna getkroppen. Elden brinner och eftersom ingen syns till börjar hon tillreda geten och äta. Hon är så upptagen av att äta att hon inte märker att hon föder barnet. När hon är mätt får hon syn på den lille och hivar upp både honom och resten av geten i sitt ämbar. När kvinnan kommer fram till byn och tar ner ämbaret från huvudet finns där bara en bebis och ingen get.
– Vem har ätit upp geten, utropar kvinnan.
– Det har jag svara bebisen.
Så, vem var mest girig, mannen som skulle dricka blodet, mannen som tittade bakåt, mannen som skulle få i sig fettet från dikdiken, kvinnan som åt så hon inte märkte att hon födde barn eller bebisen som själv åt upp det mesta av geten?

Det blev ett väldigt dividerande. Många av kvinnorna hävdade att kvinnan var girigast, att äta så man inte ens märker att man föder barn! Ingen verkade tycka att den första mannen var mest girig utan bara att han var dum. Hade han varit klok hade han istället lagt något under för att samla upp blodet. En hel del höll på mannen som rusade efter dikdiken för att slicka av fettet. Allt eftersom tunnades det ut, människor gick och lade sig. Och de hade inte kommit överens om vem som var girigast…

Fortsättningsvis försökte flickan göra så hon kom till byn på kvällarna. Det var inte alltid hon lyckades men allt oftare gick det som hon ville. Byborna verkade kunna ett oändligt antal berättelser och det verkade som om många hade berättats ofta men när det gällde berättelser som slutade med en frågeställning så diskuterade de ändå med liv och lust. Flickan lade märke till att en del bybor hade väldigt bestämda åsikter och verkligen försökte övertyga de andra att tycka som de. Sen fanns det folk som mest skrattade åt alltihop, men det fanns också några som gärna bytte perspektiv. Om de märkte att något synsätt höll på att tappa mark började de snabbt och skickligt argumenterar för just det sättet att se på saken. Flickan tyckte ofta att berättelserna inte var särskilt roliga, då fanns det andra berättelser de berättade som hon tyckte bättre om, men diskussionerna efteråt var väldigt kul att följa.
Bäst av allt var ändå att mardrömmarna började blekna. Flickan visste att något hemskt skulle hända hennes själssyster men hon undvek att tänka på det. Istället följde hon Månstråles liv i de kvällsglimtar hon fick. Flickan försökte se likheter mellan sig själv och Månstråle, ibland tyckte hon att det fanns likheter men ibland såg hon bara olikheter. Flera gånger försökte hon berätta för kvinnan vad hon sett men kvinnan ville inget höra. Istället försökte kvinnan få flickan att berätta om när hon var liten och bodde i Sverige, men flickan kom nästan inte ihåg någonting. Så frågar kvinnan om björnen som kommit till flickan när hon skulle ut och hämta ormen. Då kommer flickan ihåg… Hon och lillan hade varit på barnhem men av det mindes hon inte så mycket. Däremot kom hon nu ihåg hur pappa och hon åkt dit innan lillan och hon bodde där och pratat med en tant, och att björnen kommit dit.
Pappa håller flickan i handen. Hon är finklädd och får nästan springa för att hinna med när pappa går. Det känns lite spännande när hon förstår att hon och pappa ska åka i väg ensamma utan mamma och lillan. Hon undrar vart de ska men vågar inte fråga för hon känner att pappa inte är på bra humör. De åker jättelänge och det är tråkigt att sitta stilla i bilen men hon vågar inte klättra upp och ställa sig på knä på sätet så hon ser ut. Hon vet att när pappa är på det här humöret är det bäst att märkas så lite som möjligt. Så småningom stannar pappa bilen vid ett stort hus.
Han säger till henne att hon måste uppföra sig ordentligt och väluppfostrat. De går upp för en stentrappa till en stor port och pappa ringer på. En tant i blå klänning och stort vitt förkläde kommer och öppnar. Hon för dem in i en stor hall och genom en korridor. Det är lite mörkt och flickan känner hur hon krymper ihop och blir ännu mindre. Tanten knackar på en dörr och en röst säger ‘Kom in’. Där inne sitter en annan tant bakom ett stort skrivbord.
Pappa slår sig ner på en stol framför skrivbordet och börjar prata med tanten. Flickan är kissnödig men hon vågar inte störa de vuxna. Hon kniper ihop och sätter benen i kors. Det hjälper en aning men hon är väldigt rädd att hon inte kommer kunna hålla sig. Hon vickar lite på sig för att kunna hålla emot bättre. Och vickar lite till, men hon blir bara kissnödigare och kissnödigare. Rätt vad det är vänder sig pappa mot henne och säger till henne att stå ordentligt. Hon försöker viska till honom att hon är kissnödig för även om han blir arg för att hon stör honom så vet flickan att han kommer bli ännu argare om hon kissar på sig. Men pappa har redan vänt sig mot tanten igen.
Som hon står där och försöker hålla sig ser hon en svart skugga gestalta sig bakom tanten. En björn, en stor björn. Först blir hon rädd men sen ser hon att björnen har snälla ögon.
– Jag kommer vara med dig hela tiden du är här, säger björnen.
– Jamen jag tror att vi ska åka snart, svarar flickan.
– Det ska ni nog, men du kommer tillbaka med din lillasyster om några dagar och då ska ni stanna här en lång tid, säger björnen.
– Jamen vi bor ju hos våran mamma och pappa, då kan vi ju inte vara här, det är alldeles för långt för pappa att köra oss hit varje dag tror jag, sade flickan.
Innan björnen hinner svara känner hon att pappa rycker henne i armen.
–Vad har du gjort, säger han med arg röst.
Då känner hon att hon är blöt, när hon tittar ner är det en blöt fläck på mattan och hon märker att hon inte är kissnödig längre. Örfilen svider till på kinden.
– Det var björnen, säger hon. Jag glömde hålla mig när björnen kom!
– Skyll inte ifrån dig genom att ljuga, säger pappa och en örfil svider till på andra kinden.
Flickan vet ju att det kallas att ljuga när hon säger något om det hon ser. Hon vet också att det är fult att ljuga och att det bestraffas, men i hastigheten glömde hon bort.
Pappa vänder sig, med ett ursäktande leende till tanten.
– Oftast är hon snäll och duktig, men ibland ljuger hon så här och vi har inte lyckats få henne att sluta.
– Här är vi bra på att stävja små lögnhalsar och också på att få barnen att hålla sig torra, så det kommer säkert att ordna sig på bästa sätt, svarar tanten.

– Nu förstår jag lite bättre hur det kommer sig att vita är så oseende, säger kvinnan. Det är alltså så här det går till.
– Hur då går till?
– När du talar om vad du upplevt så säger din pappa att du ljuger och bestraffar dig. När det hänt några gånger så slutar du att berätta och intalar dig själv att det inte är på riktigt. Till slut kommer du inte se någonting alls eftersom människor ser selektivt, det vill säga de ser bara det de förväntar sig att se. Så barnen får lära sig att inte se och när de blir vuxna och får egna barn har de helt glömt att de en gång kunde se på flera olika sätt. Därför är de helt övertygade om att barn ljuger när de erfar andevärlden. När barn blir vuxna har de i sin tur glömt och därför har hela folket tappat sitt seende. Jag har undrat hur det varit möjligt att ett helt folk blir oseende men nu förstår jag.
– Jag har faktiskt blivit varnad, det hade jag glömt.
– Hur då varnad?
– En blåklocka, det är en blomma som växer i Sverige, sa till mig att jag höll på att stänga ner mitt seende och att det inte var bra. Fast då förstod jag inte alls vad den menade, säger flickan.
– Hur gick det till, när hände detta?
– Det var när vi fortfarande bodde i Sverige. Jag hade sagt att mamma var rädd för pappa, för det var hon men det var helt fel sak att säga, de blev väldigt arga.
– Berätta, ber kvinnan.
– Jag kommer ihåg att jag ligger i gräset, så det måste ha varit sommar och jag är både arg och ledsen. Det var ju så tydligt att mamma hade blivit rädd för pappa. Och när jag säger det får jag skäll. Jag tyckte det var väldigt orättvist för först säger de att jag inte får ljuga och sen säger de att jag ljuger när jag säger vad jag ser. Men mamma blev faktiskt rädd, så det så. Det var ju hur tydligt som helst. Jag kommer ihåg att jag var avundsjuk på mina systrar också. De bara lekte och kunde minsann roa sig, de fick inte skäll för att de ser hur saker och ting är. Lillan fick jämt beröm för hon är så snäll och minstingen behövde bara le med sina smilgropar så blev allt bra. Söta är de också. De är bara jag som är ful och elak. Men jag hade inte menat att vara elak, jag ville inte vara elak. Jag hade tänkt att pappa kunde bli lite snällare om han förstod att mamma blev rädd. Jag kommer ihåg att jag borrade ner näsan i gräset. Svenskt gräs är inte hårt och sticksigt som det afrikanska, utan mjukt och det doftar underbart. När jag låg där i gräset så hörde jag en blåklocka som sa ”Försiktigt flicka lilla. Du håller på att stänga ner ditt seende och det vore inte bra för dig.” Då förstod jag inte alls så jag svarade att när jag har ögonen öppna ser jag. Om jag blundar ser jag inte på samma sätt men att jag inte tänkte blunda resten av mitt liv bara för att jag hade gjort det just då. Blåklockan försökte förklara för mig att det inte handlade om att blunda eller om att ha ögonen öppna utan om att jag ser saker som alla inte ser. Den sa att mina systrar inte ser det jag ser, att de inte ser, även om de anade, att mamma blev rädd. Det handlar inte om att de är snälla, sa blåklockan, och att jag är elak. Det handlar helt enkelt om att jag ser sånt de inte ser. Jag tycker att det verkar mycket bättre att inte se, sa jag till blåklockan. Om jag håller på att stänga ner mitt seende så jag heller inte kommer att se saker då blir det ju mycket bättre. Då kan jag också vara en snäll flicka som mamma och pappa tycker om. Istället för att säga att jag inte ska stänga ner mitt seende så tycker jag det vore jättebra om du, som verkar kunna sånt, lär mig hur man gör. Då sa blåklockan att om jag stängde ner mitt seende skulle jag inte längre kunna höra den. När jag sa att jag gärna ville höra, det var att se jag ville slippa så förklarade den att det hängde ihop och att om jag stänger av så skulle jag stänga av allt och inte längre att kunna träffa björnen, inte kunna se småfolket, inte kunna prata med fåglarna eller rida på korpens rygg utom i min fantasi. Och så sade den att det var en gåva. Men jag förstod ändå inte utan tänkte att mormor jämt sa att jag hade livlig fantasi så det räckte gott med fantasin, tänkte jag då. Men när jag skulle förklara det för blåklockan så var den bara kvar som en tyst och ohörande blomma som vaggade där bredvid mig. Ändå fattad jag inte! Det var ju hur tydligt som helst, hur kunde jag ändå inte förstå?
– Jag tycker inte det är så konstigt. Vi blir ju helt formade av den kultur vi växer upp i. Vi får lära oss vad som är rätt och vad som är fel och hur man ska tänka. Då är det väldigt svårt att tänka på något annat sätt, allra helst när det man tänker eller ser blir förnekat. Så vi lär oss och oftast fortsätter vi att tänka och göra som vi blivit lärda. När missionärerna kom hit så lärde de ut att det bara finns en gud och att alla andra var djävlar. Det var ett konstig världsbild tyckte vi men ändå blev människor kristna. En del tyckte att det kunde vara bra med en ny gud, speciellt som den här nya guden verkade stark eftersom den nya gudens folk hade det så bra. Så många lade bara till ytterligare en gud till alla våra stora Mödrar och stora Fäder. Andra tänkte lite mer på att den här guden var svartsjuk och att man bara fick be till den och inte till någon annan. Men anmödrarnas andar behöver man ju inte be till direkt utan man kan prata med dem och lämna någon gåva om de hjälper en. Så även om många går i missionskyrkor och kallar sig kristna så är de kristna på ett väldigt afrikanskt sätt, inte på ett europeiskt, helt enkelt för att det inte är särskilt lätt att ändra på det människor lärt sig är sant och riktigt. Om du kommer i morgon ska du få se något som hänger ihop med detta, avslutar kvinnan.