Snälla mammut, jag tycker inte om att skriva det här. Nu vet jag att det var Odin som flickan mötte och Odin har aldrig varit kvinnors vän. Jag vill inte skriva om mannen med den kluvna tungan. Jag känner för flickan och förstår inte varför hon ska få reda på en massa elände som ligger i framtiden, hon har nog att tampas med ändå. Det gör ont i mig när jag läser och jag klarar inte att skriva. Vill inte. Förstår inte.
– Du är alldeles för känslosam men det är klart att du blir eftersom flickan också är du. Sitt upp på min rygg så ska jag hjälpa dig.
Mammuten för mig till en grotta. En varm, röd grotta. Där finns en kvinna, hon visar mig att jag ska lägga mig på några mjuka sköna fällar. Så börjar hon smeka mig, varsamt, lugnande. Jag känner hur jag gradvis slappnar av. Sörj, säger hon till mig. Sörj flickans sorg för hon kunde inte sörja, sörj din egen sorg för den är oändlig. Sörj för alla dem som inte har rätten att sörja.
Jag sörjde, inte med tårar utan med hela kroppen. Kvinnan bara fortsätter att smeka mig, jag märker det knappt för all sorg överväldigar mig. När jag börjar bli medveten om grottan och kvinnan igen säger hon att jag ska få möta räven för räven vet en hel del om min fråga. Men först får jag möta flickans björn. Han är stor och har snälla ögon.
– Hon kommer tappa bort mig igen men jag kommer inte tappa bort henne. Jag fortsätter följa henne och trots att hon inte är medveten om mig kommer jag kunna hjälpa henne ibland. När hon är mogen tar hon kontakt med mig igen och då kommer det att gå fort.
– Vad kommer att gå fort, frågar jag.
– Hennes fördjupning, hon behöver inte tveka, inte vänta, inte undra om jag ‘finns på riktigt’. Istället kastar hon sig rakt in i det nya och främmande eftersom det inte är nytt och främmande utan gammalt och välbekant. Hon vet inte att det är gammalt och välbekant eftersom hon glömt. Men även om hon glömt blir det lätt för henne eftersom hon inte kommer vara rädd. Någonstans, på något sätt kommer hon veta och ha hjälp av den vetskapen.
Nu kommer en räv fram och ställer sig bredvid björnen.
– Varför tror du att det är just jag som har svar på din fråga?
– Jag vet inte, vet inte alls. Ni rävar är kända för att vara listiga, men jag uppfattar inte flickan som listig så list kan inte hjälpa henne tror jag.
– Du har helt rätt, svarar räven. Flickan är inte listig. Hon har ingen aning om hur man använder list. Hennes list sträcker sig inte längre än att glida undan en aning. Det hade varit lättare för henne om hon fått listens gåva. Vi rävar däremot är listiga och jag har listat ut svaret på en del av din fråga, säger räven.
– En del av min fråga? Jag ställde ju bara en fråga.
– Nej, du ställde två frågor. Dels undrar du varför flickan redan som barn måste se vad som ska ske, dels undrar du hur du ska kunna fortsätta skriva ner berättelsen. Det är den första frågan jag vet en del om.
– När jag fått svar på den kanske resten löser sig, svarar jag.
– Rädsla är ett stort hinder i livet. Att vara vaksam och försiktig så man klarar sig är bra. Om vi rävar inte var det skulle vi inte överleva. Rädsla däremot är förlamande, den sätter vårt omdöme ur spel och får oss att handla på alla möjliga konstiga, och ofta destruktiva, sätt. Se bara hur flickan gör nu när hon är rädd. Istället för att försöka lära sig hur hon ska kunna möta det som ska ske försöker hon undvika att tänka på det. Hon låter bli att gå till hyddan och använder gamla böcker i rent eskapistiskt syfte. Anledningen till att hon får skåda en del av sin egen framtid är för att hon ska få redskap att hantera svårigheterna den dag hon möter dem. Kan hon möta dem med mindre rädsla och ett öppnare hjärta kommer det hjälpa henne.
– Öppnare hjärta, så du menar att det är bra att hon öppnar sitt hjärta gentemot mannen med den kluvna tungan, säger jag upprört. Vore det inte bättre om du lärde henne att bli listig så hon kan överlista honom?
– Man kan inte överlista nödvändigheten. Detta är en del av hennes öde. Vem mannen kommer vara vet ingen, inte ens nornorna, men att hon kommer möta en sådan man vet vi. Flickan vet inget om sin kärleksförmåga, öppnar hon sitt hjärta gentemot den mannen kommer hon lära sig mycket om sin förmåga att älska. Hon kommer lära sig om sin styrka och om sin svaghet. Allt detta är kunskap hon behöver. För att skaffa sig den kunskapen i så hög grad som möjligt behöver hon lära sig att hantera sin rädsla. Flickan är rädd hela tiden, rädd för att göra fel, rädd för att vara fel och rädd för att bli straffad. Hon tror att hon är modig eftersom hon alltid gör farliga saker men egentligen gör hon dessa farliga saker för att bevisa att hon inte är så rädd som hon egentligen är. Dessutom kan hon bete sig ganska illa mot andra som erkänner att de inte vill göra något för att de är rädda.
– Tack, nu förstår jag, åtminstone till viss del. Det kan hjälpa mig att inte spjärna emot, men jag hoppas verkligen att resten av berättelsen inte handlar om flickans framtid, säger jag och tackar både räven och björnen.
Kvinnan kommer fram och lägger handen på mitt hjärta. Hon håller den där en stund och jag passar på att studera henne. Hon påminner om min bild av kvinnan som undervisar flickan men är frodigare. Det är skönt med hennes hand över hjärtat och vi står så en stund. Sen lämnar också hon oss.
Jag vänder mig mot mammuten och väntar, men inget händer. Till slut går jag fram till honom och frågar om vi ska fortsätta resan eller om jag ska resa tillbaka.
– Jag tror att det vore bra om jag följde med dig till boken så du får hjälp att läsa, säger mammuten.
– Jamen jag behöver tid att smälta detta, även om jag tror att jag förstår varför så känner jag mig inte färdig för mer av flickans förskräckliga framtid.
– Kalla det inte för flickans förskräckliga framtid. Hon har vissa svårigheter hon möter, det betyder inte att hennes framtid är förskräcklig. Visst har du rätt i att du behöver tid att smälta. Jag tänker visa dig ett kapitel som handlar om något helt annat.
Mammuten tar mig med upp på det höga berget. Han öppnar boken och jag börjar läsa.
– Och det hände sig att… men vänta nu, det här är ju inledningen på julevangeliet! Jag ska väl inte skriva av Bibeln. Det är väl en vanlig berättelse jag ska nedteckna!
– Visst är det en vanlig berättelse men bara för att någon, som kanske hette Lukas, inledde ett stycke så en gång för länge sen, i det som nu är världens mest köpta bok betyder inte det att just den ordkombinationen aldrig kan användas i andra sammanhang. Fortsätt att läsa så kommer du se att detta är något helt annat.