Jag möter mammuten och ber att han ska ge mig bilder. Eftersom jag i alla fall inte kan läsa boken nu så vore det väl bättre om jag får bilder direkt. Mammuten för mig upp på berget till boken som ligger där hopslagen, stor och fet.
– Måste jag skriva allt det där, frågar jag.
– Måste och måste, allt och allt, säger han och tar upp boken och ger den till mig.
Den är tung, detta klarar jag aldrig känns det som. Plötsligt öppnas bergets topp och jag befinner jag mig inne i berget, i en eld.
– Känner du, säger mammuten, elden skadar dig inte längre.
Jag känner att lågorna sveper om mig men ingen smärtsam hetta. Förundrat rör jag vid elden med händerna, känner hur lågorna sveper över mitt ansikte.
– Så, du kan hantera elden nu, den skadar dig inte längre. Vattnet fick du pröva i Disaresan men du ska få känna det en gång till säger han och så befinner jag mig i vattnet. Helt omsluten och rätt tyngdlös rör jag mig. Så bär mig vattnet till ytan. Jag ligger på rygg och känner hur vattnet bär mig, slickar mig lite i ansiktet. Jag njuter.
– Så, säger mammuten, vattnet skadar dig heller inte längre. Du har redan varit på bergstoppen, luften är ditt element nu och det behöver du ingen bekräftelse på, eller hur?
Jag känner att det han säger är sant.
Mammuten fortsätter:
– Så har vi jorden, du var inne i jorden när du var i berget så du hanterar det, men en stund ska jag låta dig omslutas av mylla.
När jag är där nere i jorden, i ett fuktigt mörker känns det okej, jag kan andas, jag får definitivt inte panik, men det är inte underbart så som elden och vattnet var. När jag tänker den tanken så befinner jag mig strax på en blomsteräng. Mammuten säger att också blomsterängen är jordens kraft, att jag ännu inte fullt ut hanterar jordkraften men att jag är på god väg. Då frågar jag om isen. Klarar jag isens kraft nu?
– Nej, säger mammuten där har du en hel del kvar. Jag tänker inte låta dig prova för att se var du befinner dig när det gäller isen. Det är inte dit du ska nu, du kan leva gott utan att behärska isen, det är inte kyla du kommer möta i livet nu. Längre fram blir du tvungen att lära dig det men nu har du annat att göra.
Just det, tänker jag, lite ironiskt. Skriva boken.
– Men, säger jag, jag vet inte vart jag ska. De första skildringarna kändes verkliga, äkta och rimliga. Min afrikabeskrivning kändes också verklig och äkta när jag upplevde och skrev den. Det kändes som att jag fick ytterligare en pusselbit. Det var en aha-upplevelse och jag var väldigt glad efteråt. Nästan lite euforisk. Nu känns den fullständigt orimlig, något jag hittat på, bara som författarskap. Som att jag hittar på en bok och det var ju inte det jag skulle.
Mammuten suckar djupt.
–Vad var det du laddade dina frön med?
– Med att bekräfta min verklighet, svarar jag. Och att jag såg saker, hörde saker och kunde kommunicera med varelser som de flesta inte ens märker att de finns, den verkligheten känns både rimlig, möjlig och äkta. Men att bokstavligen förflytta mig, min kropp, från en plats till en annan, utan att jag själv ens märker av förflyttningen det verkar så totalt orimligt, fullständigt omöjligt att bekräfta.
– Måste du göra om hela resan? Ska jag behöva trampa dig sönder och samman igen? Måste du ner i Hels rike och gå igenom all smärta, all plåga en gång till? I över arton år har vi arbetat tillsammans. De senaste nio åren har du gått igenom prövning efter prövning för att förbereda dig för det du ska göra. Har du inte lärt dig någonting av dessa nio år?
Jag vill absolut inte göra en variant på den resa jag gjort. Det har varit så ­fruktansvärt plågsamt och även om det inte skulle bli plågsamt på samma sätt så skulle det ändå bara vara tungt. Ännu fler tunga år, nej det vill jag inte. Jag inser att mammuten har rätt, att jag måste hålla min tillit, inte ge efter och släppa taget. Men det är så svårt.
– Snälla hjälp mig, säger jag. Jag behöver någon sorts bekräftelse på den afrikanska upplevelsen. Det här är fortfarande så svårt. Intellektuellt sett kan jag inse att jag har förträngt mina minnen men det känns ändå inte äkta när jag lyfter fram det, inte som ett minne, utom just i den stunden jag skrev.
– Nej, det är inte lätt och du har mycket att övervinna. Märker du själv att vattnet skvalpar? Och att du inte ger dig hän i dess destruktiva kraft utan hanterar det? Du blir inte tillintetgjord av din känsla, även om den tar ner dig. Du använder luftens kraft för att studera­ den, men kom ihåg att rationalitet inte är luftens enda kraft, sök luftens andra möjligheter. Men jag ska hjälpa dig på traven. Kommer du ihåg stigen in i bushen bakom ödehuset?

När han säger det är jag där, jag minns känslan… och jag minns…

Flickan står i djungelbrynet. Hon vet att hon inte får gå in ensam i djungeln. Hon vet att det finns giftiga ormar, farligast är den gröna mamban som hon bara sett en enda gång men det finns många andra sorter också. En del lever i träden medan andra är marklevande och det är inte lätt att både kontrollera marken och träden när man går. Dessutom kan det finnas leoparder och även om den västafrikanska flodhästen är liten skulle hon inte ensam vilja möta den på en stig. Men djungeln kallar. Ända sen de flyttade från det stora samhället, hit ut där husen är få och djungeln mäktig, har hon känt maningen och det är inte första gången hon står där hon nu står.
Tveksamt tar hon ett kliv in på stigen. Och ett kliv till, och ett till. Djungeln sluter sig bakom henne. Hon befinner sig i dess gröna, magiska ljus. Hon går långsamt, hjärtat bankar så högt att hon inget annat hör. Så stannar hon upp, säger till sig själv att detta duger inte. Hon står still en stund och ser sig noga omkring. Inga ormar syns till, inte heller några skorpioner eller leoparder försäkrar hon sig om genom att noga studera träden i närheten. Långt, långt upp syns jätteträdens kronor och hon kan skönja flikar av himlen genom deras grenverk. Lianerna är överallt, hon skulle vilja klättra upp och gunga i en, så som de hade gjort i den som funnits vid skolan. Sorgligt att de vuxna tog ner den för att de ansåg att det var farligt. Men här vågar hon inte lämna stigen ens om det gick. Det växer buskar med långa taggar och en hel massa annat. För att ta sig fram till en lian skulle hon behöva en cutlass, den långa djungelkniven som inte liknade en kniv eftersom den var så lång och bred och dessutom böjd i en båge längst fram och inte i en spets.
Hjärtat har slutat att dunka och hon hör en massa djungel-ljud. Det prasslar och låter överallt. Hon står still och lyssnar en stund sen fortsätter hon att följa stigen. Nu är hon vaksam men inte längre rädd – inte så särskilt rädd i alla fall. Flickan vet inte hur långt hon har gått, men känner att hon blivit törstig i samma ögonblick som hon ser en sorts koja lite längre fram vid stigen. Hon stannar. Inget hörs. Det hon ser framför sig ser så hafsigt hopkommet ut att hon undrar om det är något djur som brukar bygga bo som gjort det. Apor kanske, tänker flickan. Men hon har aldrig sett några apor i närheten och de brukar minsann märkas. Dessutom är alla de hon sett små, trädlevande sorter och de skulle aldrig bygga bon på marken. Hade det funnits schimpanser här i närheten hade det säkert pratats om det. Förresten bygger de nog inte hus, tror hon. Alltså är det människor som byggt. Men kojan har ingen likhet med de vackra hyddor som byggs här i landet.
Hon har fortfarande inte hört ett ljud så hon går lite närmare. Tänk om det är en sorts fälla, funderar flickan. Fast nej, det kan det inte vara för fällor brukar man försöka dölja. Dessutom känns det inte farligt utan alldeles lugnt. När hon kommer tillräckligt nära ser hon resterna av en eld vid sidan av öppningen in till kojan. Hon förstår att det var hit hon skulle gå, att hon är framme vid målet. En liten stund står hon och betraktar kojan. Flickan vet att djungeln snabbt återtar det människor skapat så det kan inte vara länge sen den elden brann, för kolen och askan ser helt opåverkade ut.
Flickan vänder om och vandrar tillbaka hem. Nu vet hon vart hon ska gå och hon är övertygad om att hon också kommer veta när det är dags.

Flickan följer återigen stigen. Även om hon håller utkik efter ormar och andra djur så är hon inte lika rädd. Hon tänker aldrig mer vara för rädd för djungeln, bara vaksam. Hon hade pratat med Jeremy, deras nya husboy, och frågat om djungeln bakom huset. Han hade sagt att ni vita har varken höns eller getter så det finns ingen anledning för leoparder att hålla till kring era bosättningar. Och landets små flodhästar fanns det heller inte i djungeln bakom skogen. Däremot fanns det förstås giftormar och skorpioner.
Åh, vad hon skulle vilja lära sig mer om djungeln. Afrikanska barn lärde sig från att de var små. När de var bebisar satt de på mammornas rygg när mammorna vandrade på stigarna. Sen fick de gå själva. De hörde de vuxnas prat runt eldarna på kvällarna. Afrikanska barn behövde minsann inte gå och lägga sig klockan sju. De fick sitta uppe med de vuxna, lyssna och lära sig om vuxenlivet. De visste nog mer när de var sju än vad hon visste som var tolv år. Fast de var ju väldigt fattiga, tänkte flickan. Mamma hade sagt att barnen hade stora magar, inte för att de var feta utan på grund av näringsbrist.

När hon närmar sig kojan känner hon doften av eld. Väl framme ser hon en gammal kvinna sitta på marken bredvid elden.
– So yo com now, säger kvinnan
– Ah was hea yesday, svarar flickan.
– Ah ‘no, bu yo took loon time commin.
– Ah not to go in de jungle. Ah was a’so afrai, svarar flickan.
Hon tycker om att prata pidgin-engelska. Det ligger så skönt i munnen. Hemma och i skolan får man inte prata pidgin, man ska prata korrekt, riktig engelska. Men nu kan hon prata som hon vill!
Kvinnan håller på att mosa något i en kalebass. På elden står en kastrull. Kvinnan tar fram två muggar som hon fyller. Flickan tar tveksamt emot muggen. Har vattnet kokat? Det ångar om kastrullen så det har det nog, tänker hon. Hon luktar på vätskan, den luktar obekant men hon vill inte vara oartig så hon tar en försiktig klunk. Det var inte gott precis, men inte heller äckligt, tänker hon lättad. Det här kommer hon kunna dricka upp.
– Sitt ner, säger kvinnan. Berätta varför du är här.
Flickan sätter sig på marken bredvid kvinnan. Vad ska hon svara. Hon kan ju inte säga att djungeln kallat på henne för det är sånt som vuxna kallar trams, eller ännu värre, lögn. Fast det verkade ju som om kvinnan hade väntat på henne. Afrikaner tänker inte på samma sätt som vita vuxna, funderar flickan och bestämmer sig för att säga som det är.
– Jag har lockats länge men jag har inte vågat komma. Jag känner inte djungeln och den är farlig. Dessutom får jag inte gå ensam i djungeln, säger flickan.
Kvinnan skrattar till. Så säger hon:
– Det är rätt att barn ska lyda vuxna, de yngre ska lyda de äldre. Men ibland säger andarna till en att göra sånt man inte får. Andarna måste man alltid lyssna på och det är andarna som kallat dig hit.

Flickan vet inte vad hon ska svara så hon tar en klunk té till. Vilka andar? Är det andarna som blev osynliga? Och varför har de kallat henne? Hon bestämmer sig för att våga fråga.
– Jo visst är det andarna som blev osynliga. De är för det mesta osynliga nu för tiden, säger kvinnan. Du ser inte dem som är med oss här nu, eller hur?
Flickan tittar sig omkring. Hon ser bara djungel. Hon skakar på huvudet.
– Flodens Moder sa att du skulle undervisas. Andarna har utsett mig till förmedlare. Och jag tänker att det är lika bra att börja från början, för du vet väl inte hur det gick till när Allmodern födde jorden?
Återigen skakar flickan på huvudet.

Kvinnan sitter tyst en stund. Så börjar hon berätta.

– Jag vet faktiskt inte vem som berättat för mig hur det gick till. Det känns som om jag alltid vetat det. Men kvinnorna brukar ofta berätta det för barnen när de skrapat bort djurhåret och håller på att spänna upp skinn på torkning.

Det hände för väldigt länge sen förstås. Ingen vet längre vem som var med men det berättas att en gång i tiden var jorden alldeles platt, lika platt som skinnet blir när det spänns på sin ram. Den var helt kal, bara sten och sand, ingenting växte. Den var inte riktigt levande utan mer som ett föremål, som detta skinn. Det är förstås levande, det har med sig djurets liv och när vi använt det färdigt kommer det att bidra till nya djur. Så det är levande men inte riktigt på samma sätt som träd och människor. Allmodern tycker om liv, förändring och rörelse så en dag bestämde hon sig för att befrukta jorden. Hon förde in sin kraft i det platta och föremålet började svälla. Under lång-lång tid svällde det och blev runt som en kvinnas mage när hon bär ett barn. Och vad händer till slut när en kvinnas mage har blivit så stor och rund att den inte kan bli större? Jo, då föds barnet förstås. Och det var precis det som hände, en dag öppnar det sig och Allmodern föder ett klot. Fostervattnet landar på klotet och formar sig till hav, floder och sjöar. Vattnet fuktar marken och det börjar växa. Jorden blir full av liv, träd växer och jams, kassawa, ja allt börjar växa. Så småningom kom det både djur och människor, men hur det gick till ska jag berätta en annan gång, avslutar kvinnan sin berättelse.

– Jamen det där kan inte vara sant, säger flickan. Det var ju Gud som skapade världen.
Kvinnan skrattar till.
– Jag har också gått i missionsskola så jag vet att ni vita tror det, men har du någonsin hört talas om en man som föder nytt liv?
Det hade inte flickan. Det var kvinnor som födde människobarn och djurhonor som födde djurbarn eller lade ägg. Hon känner sig alldeles förvirrad. Vad Gud sa och gjorde hade påverkat allt, det var vad hon hade fått lära sig. Men det var sant som kvinnan sa, att Gud var en man. Han var ju pappa till Jesus. Det var Maria som var mamma, det var Maria som födde Jesus. Så Gud kunde inte föda världen eller jorden för Gud var en man. Men han hade skapat den stod det i Bibeln. Skapade gjorde även pappor eftersom de tillverkade saker. Hennes pappa tillverkade allt möjligt, husvagnar, stolar och bord. Han höll faktiskt på att tillverka ett hus. Så var det förstås, tänkte flickan, Gud hade tillverkat jorden. Gud var ju högst och störst så det måste vara han. Kvinnan måste ha fått allt om bakfoten, jorden var alls inte född utan tillverkad.
Abrupt reser sig flickan upp.
– Jag måste gå nu, men jag vill gärna komma tillbaka, om jag får.
– Visst får du det, svarar kvinnan. Det är meningen att du ska komma tillbaka. När du känner att det lockar så är jag här igen.
– Jag hade tänkt komma i morgon, svarar flickan.
– I morgon är jag inte här, det är för tidigt. Kom när det lockar så är jag här, säger kvinnan.
När flickan vandrar hemåt är hon så försjunken i sina tankar att hon helt glömmer att hålla utkik efter ormar eller andra farliga djur.

Dagarna gick och blev till en vecka, blev till två. Flickan funderar allt mindre på Gud som tillverkade världen och vem i all sin dar Allmodern är. Barnen har börjat leka ‘vita och röda rosen’ och här ute är det roligt. När de hade lekt det inne i samhället var det svårt att hitta gömställen för där är alla träd borta, ja all växtlighet. Marken hade skrapats ren och sedan hade rad efter rad med likadana vita hus byggts. Här ute finns det både träd och buskar, alla hus ser lite olika ut och ligger inte på raka rader. Här går det att smyga och gömställen finns det massor av. Så flickan har fullt upp med att försöka klura ut var den vita stenen är gömd, eller hitta ett smart gömställe när det är deras lag som har den.

Så får hon en impuls en dag och frågar sin kompis om hon får följa med dem på gudstjänst. Hon har aldrig gjort det förut eftersom hon inte vet vad hennes föräldrar skulle tycka om det. De tillhör svenska kyrkan och hennes kompis föräldrar är missionärer i en frikyrka. Fast hon gissar att hennes föräldrar inte kommer att förbjuda henne.

Nästa söndag åker hon med kompisens familj till kyrkan. Det är många människor där och alla andra är svarta. Pappan predikar, mest på engelska men också en del på något afrikanskt språk. Och alla ber. Och sjunger. Det svänger om psalmerna, folk klappar rytm med händerna. Det är så att hon nästan kan höra trummorna. Så helt annorlunda än den gudstjänst hon bevistade för ett par månader sen. En amerikansk pastor hade kommit hit och hållt gudstjänst i ett klassrum i skolan. Det var mest amerikaner där. Hon hade varit den enda svensken och det enda barn som var där utan att vara i sällskap med sina föräldrar. Psalmerna där hade varit högtidliga, mer som de svenska psalmerna. ”Come oh ye faithful, joyful and triuamphant” var väldigt vacker. Hon kunde inte riktigt besluta sig vilket hon tyckte mest om. Sången här var så full av liv, men det kändes inte som att sjunga till en mäktig och vördnadsfull Gud. Men fast det var en kristen kyrka så kanske det fanns folk här som trodde att Allmodern hade fött världen, funderade hon. Med ens känner hon att det är dags att ge sig ut till kojan i bushen igen.