Den kvällen försöker flickan prata med pappa om att det kanske inte bara är bra att de är där och försöker göra Afrika europeiskt. Pappa bara undrar var flickan fått sådana dumheter ifrån, självklart är det bra att Afrika får möjlighet att utvecklas. Flickan inser att det är lika bra att hålla tyst annars kommer pappa att bli irriterad. Nästa dag frågar hon samma sak under samhällskunskapslektionen. Läraren förklarar snällt varför det är så bra för Afrika att de kommit dit. Hon hör honom upprepa samma argument hon själv sagt till kvinnan och inser att det är lönlöst. Hon frågar sin frikyrkliga väninna som säger att det är otroligt viktigt att afrikanerna blir civiliserade, får gå i riktiga skolor istället för de hemska bushskolorna där de blir undervisade av häxor och trollkarlar och invigda till djävulen. Det är en glädje att afrikanerna får ta del av Jesus kärleksbudskap, avslutar frikyrkovännen.
Tydligen är alla vita övertygade om att det är förträffligt att de befinner sig i Afrika. Och det hade ju hon själv också varit, så varför bli förvånad, tänker flickan. Och alla afrikaner är tveksamma. Eller är det bara kvinnan som är tveksam? Flickan beslutar sig för att fråga några afrikaner. Men vilka? De afrikanska barnen i skolan går på lågstadiet så det känns meningslöst. Slöjdfröken slår eleverna med en linjal om de pratar så henne vågar flickan inte fråga. Vaktmästaren! Men var finns han?
Istället för att vara med och leka på rasten letar flickan efter vaktmästaren. Till slut hittar hon honom, han håller på och rensar ogräs i skolans undervisningsträdgård. Han ser lite oföstående på flickan när hon ställer sin fråga. Varför undrar hon, självklart är det bra, säger vaktmästaren.

Kanske är det alltså bara kvinnan som inte tycker att allt är bra. Fast flickan tycker att kvinnan hade en hel del bra argument men lika lite som hon vill papegoja pappa vill hon bli kvinnans papegoja. Riktigt hur hon ska få reda på mer och räkna ut vad hon själv anser vet hon inte. Däremot vet hon redan att kvinnan, även idag, kommer vara vid kojan.
Väl hemma är hon noga och försiktig vid lunchen för att inte riskera att något händer så hon får utegångsförbud. När lunchen är avslutad ger hon sig ut direkt, smiter runt hörnet på ödehuset och in på djungelstigen. Som hon redan visste är kvinnan där.
– Idag ska du resa långt tillbaka i tiden och möta dig själv som en av dina anmödrar. Jag tror att det kommer hjälpa dig att hantera allt det motstridiga du upplever nu om du får en förankring och erfarenhet av baktiden.
Kvinnan ger flickan en dryck och förklarar att den är milt avslappnande och kommer hjälpa flickan att följa trumman.
De går in i kojan. När flickan lagt sig ner säger kvinnan till henne att känna ormen som omsluter hennes hjärta och att be björnen följa henne på resan. Flickan bara nickar och gör så som kvinnan säger.
Först händer ingenting, Hon hör trumman, känner att hon ligger på marken, som här inne i hyddan känns både hård och sval, och någon björn märker hon inte av. Hon blir orolig att det inte kommer att fungera men så slappnar hon av. Varför skulle detta inte fungera när hon har kunnat förflytta sig från gräsmattan till en by där det dansas och trummas, så hon låter sig själv sjunka in i trummans rytm. Efter en stund förnimmer hon björnens närvaro och slappnar av ytterligare. Så är hon inte hon längre. Istället är hon en vuxen kvinna.

Hon sitter vid elden och stirrar in i lågorna. Hon vet att hon borde ta sig samman och börja förbereda inför morgondagen. Var gång hon tar sats och säger till sig själv ‘Nu Niris måste du sätta fart’, ser hon scenen med brodern, Sten, framför sig.
Han sitter med spåstickorna i sina händer. Han gör gesten ‘Stora Moder, ur ditt levande sköte’ och låter stickorna falla till marken. Han, en man, handskas med de heliga tingen som under alla tider varit förbehållna kvinnorna! Niris skakar på huvudet när hon plötsligt inser att Sten inte har en aning om vad han gör eller vad det betyder när han gjorde gesten ‘Stora Moder, ur ditt levande sköte’. Han bara härmar vad han sett deras mor göra när hon läste spåstickorna. Hade han vetat vad gesten betydde hade han aldrig gjort den. Han med sina nya gudar. Gudar – hon fnyser. Gudar – har någonsin en man givit liv? Har någonsin en tupp lagt ägg? Det är bara löjligt att tänka sig något annat än att Modern har fött jorden och hela himlavalvet. Inte kan en gud föda, lika lite som en man kan ge liv.
‘Om ändå mor hade levt och varit stammens viskvinna. Mor hade vetat vad som skulle göras. Mor hade vishet och erfarenhet nog för att inte blanda ihop sina egna önskningar med Moderns önskningar.’
Plötsligt slår det henne varför scenen med Sten spelas upp för hennes inre om och om igen. Trots att Sten, som man, inte är eller ens kan vara invigd i viskvinnans mysterier har han fått ett klart och tydligt svar på sin fråga. Hon såg själv stickorna lägga sig i ett mönster så tydligt att hon genast visste.
Hur var det möjligt?! Han känner inte mysteriet, han åkallar de nya gudarna och ändå får han svar när han, utan att han vet om det, åkallar den Stora Modern. Varför svarar Modern en icke invigd man? Eller är det så att dessa gudar hon bara fnyst åt verkligen finns och har den makten och förmågan? Men hur skulle det kunna finnas gudar?
Olustigt ruskar Niris sitt långa hår. Hon har inte tid att sitta här och grubbla. Vårens fullmåne närmar sig och imorgon ska hon tillsammans med stammens alla kvinnor ge sig av till deras ceremoniplats. I år är det fem flickor som ska invigas till kvinnor och hennes egen dotter Issa är en av dem. Redan i gryningen ska de vara färdiga att påbörja sin vandring. Innan dess måste hon gå igenom sina örter och packa ihop sina kraftföremål. I gryningen ska de vandra iväg till kvinnornas ceremoniplats, och Issa, hennes dotter, är en av de fem som ska invigas.
I ögonvrån ser hon Varg närma sig. Varg, hennes Varg. Hon blir varm i hela kroppen och känner en stark önskan att han ska komma fram till henne, ta hennes hand och att de tillsammans ska gå in till henne.
Naturligtvis gör han inte det. Han vet bättre än att störa stammens viskvinna när hon studerar eldens flammor. Hon ser på honom och nickar. Då går han fram, sätter sig bredvid henne och säger:
– Du borde vara glad och uppsluppen inför invigningsceremonin, istället sitter du här och ser alldeles betryckt ut.
När han ser Niris rycka till fortsätter han:
– Nej, det är bara jag som såg att det var något annat än koncentration.
Både han och hon vet att hon inte kan berätta om det hon sett för honom. Återigen skakar hon sitt hår. Hon tar hans händer och lägger dem runt sitt ansikte. Känner hans trygghet och styrka, och låter sig vila i den för en stund. Sen reser hon sig, går in och börjar packa ihop örter och kraftföremål till ceremonin.

Tidigt nästa morgon är hela stammen på benen. Dibarnen i sina bärpåsar vilar tryggt hos sina mödrar. De yngre barnen tar farväl av de fem som ska invigas. När dessa kommer tillbaka från ceremonin kommer de inte längre att vara lekkamrater, utan kvinnor och ingå i kvinnornas gemenskap.
Slutligen har kvinnorna lastat på sig tälten, maten och vad övrigt som behövs för ceremonin och några dagars bortvaro från byn. I en oordnad flock påbörjar de sin vandring. Några av de mindre barnen försöker följa sina mödrar men hämtas tillbaka av sina morbröder.
Efter några timmars vandring är de framme vid ceremoniplatsen. Så här tidigt på våren ser den skräpig ut. Fjolårsgräset står högt och här och var ligger gammalt skräp kvar. I vanliga fall brukar Niris tycka om att rensa ceremoniplatsen, resa tälten och göra det vackert till Moderns ära, men i år är hennes hjärta tungt. Hon tvingar sig att försöka vara som vanligt och är tacksam att hon normalt förbereder ceremonier till stor del i avskildhet, vilket gör att ingen undrar över varför hon tillbringar den mesta förberedelsetiden i sitt tält.
Hon sätter sig i tältöppningen med sina örtpåsar, skenbart för att gå igenom deras innehåll, i verkligheten för att följa flickornas förberedelser. Hon ser hur de täcker över den kupolformade ställningen till badhyddan med skinn och hennes hjärta tar ett litet skutt när Issa får hedersuppdraget att krypa in i hyddan för att se till att det inte finns en enda springa med ljus därinne.
När badhyddan är klar ser hon hur Mairo berättar för flickorna hur de ska hämta stenarna till ångbadet. Hon ser att Issa och Sol ger sig iväg med armarna om varandra. De viskar och fnissar som ett par småungar tills de kommer på att de är på väg att bli kvinnor och bör uppföra sig vuxet.
Niris ler för sig själv när hon ser det. Hon kommer ihåg att hon gjorde likaledes när hon var på väg att bli kvinna och undrar lite över varför man som flicka bara ser de vuxna kvinnornas värdighet och inte märker att kvinnorna också fnissar och tramsar tillsammans.
Niris lägger örterna åt sidan och tar fram sina färgpigment. Med sin handkvarn mal hon pigmenten till ett fint pulver. En del pigment blandar hon sen med pulveriserade rötter. Till var och en av färgerna tillsätter hon hett vatten tills varje färg fått rätt konsistens.
Hon ser flickorna komma tillbaka med stenar som de lägger i en hög på badhyddans södersida, mitt emot dess ingång. Nästan bara stora stenar, noterar hon för sig själv.
Efterhand avslutar kvinnorna sina göromål och samlas runt elden. Ceremoniplatsen har tagit form, lika vacker som alltid. I skönhet skall Modern äras, tänker Niris, när hon ansluter sig till kvinnorna vid elden.
Det enda som återstår av förberedelserna är att samla bränsle, och det går åt mycket bränsle för att glödga stenarna till badet. Niris sitter kvar vid elden när de andra ger sig iväg. Först när det blir tyst lägger Niris märke till trumman. Det är Liv som håller Moderns hjärtrytm.
Niris förbereder sig för att resa in i pulsen. Hon måste samla ihop sig själv och fokusera på ritualen istället för att låta sina tankar fladdra. Hon ber Modern om vägledning och hjälp med att hitta den stadga hon behöver för att leda morgondagens ceremonier. Så sluter hon ögonen och låter sig själv färdas. Hon kastas in i ett virrvarr av färger och förvirring men så samlar hon sig, färgspiralen blir tydlig och hon låter sig själv färdas inne i den.
Plötsligt är Ormen där. Stor och kraftfull ligger den hopringlad framför henne. Hon stannar. Tyst och utan ansträngning ringlar den fram till henne och upp längst hennes kropp. Ormen låter sin tunga spela över Niris ansikte och tittar henne djupt i ögonen.
– Du vet vad du ska göra, du kan inte tveka. Även denna gång ska örterna blandas och ingen ört ska uteslutas. Jag ser att du är rädd och slits mellan hopp och förtvivlan. Du vet, lika väl som jag, att för att leda ceremonin behöver du vara trygg och stabil. Låt mig följa dig och hjälpa dig, säger Ormen.
Niris nickar. Någonstans inom sig visste hon, redan innan hon reste iväg, att hennes hopp om att Ormen skulle säga att hon denna gång skulle utesluta belladonnan ur invigningsbrygden var fåfängt – ändå bar hon hoppet med sig. När hon hör vad Ormen säger är det som en boja släpper henne fri, hon släpper taget om hoppet och böjer sig för nödvändigheten.
När Ormen säger att hon kan lägga sig i Niris mage för att ge henne stöd och stabilitet kan Niris bara nicka åt förslaget. Hon känner hur Ormen rör sig in i henne och lägger sig tillrätta.
Niris följer spiralen tillbaka. Hon hör återigen trumman och låter sig själv, sitt medvetande, långsamt återvända till sig själv vid elden. Hon känner Ormens tyngd i magen. Känslan liknar den hon hade när hon bar Issa och så som havande kupar hon sina händer runt magen.
Så reser hon sig, går till sitt tält, tar ett kärl och går till källan. Hon böjer sig ner över det klara vattnet och fyller kärlet. Sen går hon till elden och lägger försiktigt i heta stenar i kärlet så vattnet börjar koka. Hon tar med det kokande vattnet tillbaka till tältet och tar fram sina kraftknyten. Först smular hon ner toppslätskivling i vattnet. Hon gnider svampen mellan sina fingrar för att känna av dess kraft så hon får en lagom dos. Sen öppnar hon påsen med malört – lite vårdslöst slänger hon ner några nypor. Därefter påsen med belladonna. Hon hejdar sig. Så lägger hon vänster hand på magen, känner Ormens tyngd inne i sig, samtidigt som höger hand rör sig ner i påsen med belladonna. När hon känner att hon har rätt mängd i handen lägger hon i belladonnan i det heta vattnet.
– Så må det ske, viskar hon för sig själv och ställer kärlet bland sina kraftföremål. Där ska det stå och dra under natten. Imorgon ska hon sila ifrån örterna.
Snart kommer kvinnorna att komma tillbaka med bränslet. I väntan på det tar Niris tar sin trumma och sätter sig bredvid Liv.
När de andra kommer tillbaka tar Mairo över trumman efter Liv. Issa och Sol hämtar sina spelpinnar och absorberas i att skapa en egen baktakt till pulsen. Niris ryser, det känns som om Moderns hjärtslag tappat sin rytm och rusar i dubbel- och trippelslag. Hon för händerna till magen och säger strängt till sig själv att hon inbillar sig. Det är väl inget konstigt med att flickorna skapar en baktakt till pulsen. Det brukar de ofta göra.
Efter måltiden blir kvinnorna sittande länge runt elden. De berättar historier om både det ena och det andra. Här och nu behöver de inte tänka på vad de säger. Flickorna är färdiga att invigas så det gör inget om de får höra ett och annat om kvinnomystrierna. Det enda ämne som undviks är morgondagens ceremoni.
Niris sitter tyst. Hon försöker delta som vanligt i samtalet men känner hur hon hela tiden glider undan. Mairo kommer och sätter sig hos henne och lägger armen runt henne. Det känns tryggt och skönt. Mairo invigdes till kvinna samtidigt som Niris mor, så hon har deltagit i fler invigningsceremonier än någon kan minnas. Niris önskar hon kunde anförtro sig åt Mairo. Men Mairo är inte viskvinna, Mairo har andra uppgifter under ceremonin, det vore inte rätt att lasta på henne Niris farhågor, utöver det ansvar hon redan har.
När elden falnar drar sig kvinnorna tillbaka till sina sovfällar och det enda som hörs är trumman. I natt ska de alla sova till Moderns hjärtslag.

Redan i tidig gryning är kvinnorna på benen igen. Veden släpas fram till eldstaden och byggs upp en bra bit innan stenarna läggs på. Det går åt myck­et ved och många stenar eftersom de är så många samlade att Niris kommer att få göra flera ångbadsceremonier då alla inte får plats samtidigt. Inte alltid måste alla renas inför en ceremoni, men vid kvinnoinvigningen får ingen delta om inte varit inne i Moderns mörka och heta livmoder för att renats och återfödas därur.
Innan elden tänds åkallar Niris Modern, ber henne låta dem uppleva hennes närvaro och ber om hennes beskydd.
Under tiden bålet flammar tar kvinnorna fram trummor och spelpinnar. De leker med olika rytmer, låter rytmerna tala med varandra och allt emellanåt börjar någon sjunga och sångerna böljar fram och åter. Sånger till regnet, sånger till vinden, sånger till livet, sånger till mannen och sånger till molnen. Niris tänker att det finns oändligt många sånger och idag ska fem nya sånger skapas.
Niris berättar för flickorna om reningsceremonin, om hur Modern gav dem hyddan och lärde dem att glödga och vattenösa stenarna. Om att hyddan är Moderns levande livmoder och att hennes närvaro är extra påtaglig i denna ceremoni. Hon berättar för flickorna att som kvinnor blir de bärare av hela stammens fortsatta liv, inte bara människornas liv utan allt levande runt om dem. Hon instruerar dem i hur de ska göra inne i hyddan, hur de kan ta hjälp av andningen om det blir för hett för dem därinne. Till sist talar hon om för dem att de, när de kryper igenom öppningen ska lägga sin panna mot jorden, be Modern att de, som en del i väven som binder allt samman till en helhet, får tillträde till hennes livmoder och att de gör detta för hela helheten.

Så småningom har bålet brunnit ner tillräckligt för att det ska gå att raka fram en del av de glödande stenarna. De unga flickorna, deras mödrar och flera andra kvinnor samlas framför öppningen till badhyddan.
Kvinnorna klär av sig och står huttrande i den kalla vårluften. Niris står längst fram och efter henne står Issa. Idag ska flickorna sitt bredvid den moder som burit och fött dem till detta liv. Längst bak står stammens äldsta kvinnor. Det är viktigt att ha så många som möjligt med mycket erfarenhet i badhyddan för de unga flickornas skull.
Framför öppningen står Liv. Hon håller ett kärl med vatten och en enekvist i sina händer. Vid hennes fötter ligger Niris örter. När Niris närmar sig Liv bestänker Liv henne och säger: Livets vatten på det att du må födas, leva, dö och återfödas med Modern.
Niris böjer sig ner och lägger sin panna mot marken. Hon sluter ögonen och känner den kalla jorden mot pannan, lenande trygg och samtidigt kärvt krävande. Hon ber om hjälp att ösa vatten i denna ceremoni och avslutar med: För livets helhet. Sen kryper hon runt gropen som stenarna ska läggas i till hon sitter alldeles vid öppningen. Efter henne kommer Issa. I mörkret stryker hon Issas kind.
Till slut är hyddan så full den kan bli. Liv räcker örterna och vattenkärlet till Niris, sen sluter hon till öppningen. Området runt elden rensas och väldoftande örter sprids ut på marken. Allt eftersom det blir klart för den sista delen av ceremonin tystnar sången och trummorna. Nu hörs bara hjärt-trumman och lite avlägset fågelkvitter.
Niris håller bägaren med drycken med båda händerna. Hon lyfter den över sitt huvud och ber Modern helga deras resa. Sen doppar hon ett par fingrar i bägaren, vänder sig mot norr, stänker några droppar på marken och säger
– Moder till nattens liv, från dig till dig, jag ger av ditt eget.
Sen vänder hon sig mot öster, stänker några droppar på marken och säger:
– Moder till gryningens liv, från dig till dig, jag ger av ditt eget.
Hon vänder sig mot söder och stänker återigen några droppar på marken och säger:
– Moder till dagens liv, från dig till dig, jag ger av ditt eget.
Slutligen vänder hon sig mot väster. För sin inre blick ser hon solnedgången när ljuset försvinner i en explosion av rött och orange längst ner vid horisonten. Niris dras in i färgerna och stannar upp som om hon var fastvuxen. Sen tar hon sig samman, bestänker marken med lite av drycken och säger:
– Moder till skymningens liv, från dig till dig, jag ger av ditt eget.
Hon vänder sig in mot elden, lyfter bägaren och dricker. Det smakar jolmigt beskt men hon är beredd och kan därför avhålla sig från att göra en grimas. Sen hasar hon runt till flickorna och ger var och en av dem att dricka. Hon börjar med Sol, lilla spröda Sol med sin nästan genomskinliga hud. Sen fortsätter hon runt cirkeln, sist ger hon Issa, sin egen Issa av drycken.
Niris känner att hennes ögon börjar tåras. Hon tvingar sig att samla ihop sig. Klarar inte kroppen invigningsdrogen klara den inte heller att föda. Hon vet det och hon vet att döden genom drogen är lindrig och behaglig jämfört med att möta döden när man föder fram ett barn, ett nytt liv till världen.
När alla flickorna, nu snart kvinnor, fått att dricka, tömmer hon själv det sista i bägaren och sätter sig ner. Under tiden drogen börjar verka berättar hon för flickorna om den resa de nu ska göra och att det är lättare att resa om de stödjer sig mot någon.
En efter en lutar sig flickorna mot dem som sitter bredvid. Niris känner att drogen börjar verka. Hon vet att hon inte får ge sig hän i resan utan att hon måste styra drogen inom sig så hon kan röra sig in i flickornas medvetande. Det är inte alltid resan blir lustfylld och behaglig, ofta blir den också skrämmande. Då måste hon finnas där, kunna gå in med sin närvaro och stödja dem. Dessutom måste hon hjälpa Issa över till andra sidan och föra hennes själar in till Modern.
Den resan har Niris gjort endast en gång tidigare, för det är ovanligt att flickorna inte klarar av sin invigningsresa. Men då har det inte varit hennes egen dotter. Då hade det inte varit den enda som kunde läras till viskvinna efter henne själv.
Niris hör, som på avstånd, hur kvinnorna förstärker hjärt-trumman med övriga trummor och spelpinnar. Nu är det inga baktakter eller samtal mellan de olika trummorna. Istället ligger alla småtrummor på en jämn rytm tre gånger snabbare än hjärt-trumman. Hon vet att snart kommer kvinnorna att göra sina egna resor, utan drogen bara med hjälp av trummorna. Niris önskar att hon inte var tvungen att ta drycken, det hade varit lättare för henne att göra det hon ska om hon inte också hade behövt styra drogen inom sig.
Samtidigt är det en trygghet för flickorna att också viskvinnan dricker. Niris reser in i Sillas medvetande och följer henne en stund. Silla är exalterad av alla färger, deras intensitet och klarhet. Just nu njuter hon av resan så Niris lämnar henne och reser in i Natts resa. Natt har det stökigt värre, hon kämpar mot jättelika vita larver som försöker sluka henne. Inte underligt tänker Niris, Natt är en oros-själ som ofta får saker i gungning. Men hon är stark och Niris märker att hon hanterar situationen. Sol däremot behöver lite hjälp. Precis som Silla är Sol inne ett färgfält men till skillnad från Silla upplever Sol enbart kaos i färgerna. Sol försöker förtvivlat hitta en fästpunkt och Niris hjälper henne genom att skapa ett grönt stråk som Sol kan följa.
Eira njuter i en kärleksakt. Det är bra, tänker Niris, det gör henne mer öppen och lätt när hon sen älskar med en man i den vanliga verkligheten. Bara hon inte blir alltför besviken – ingen fysisk man kan motsvara älskaren man möter i trans.
Till sist reser Niris in i Issas medvetande. Precis som hon anade skulle ske håller Issas hjärta på att ge upp. Det fladdrar och skuttar hit och dit. Issa får inte syre nog och i resan håller hon, full av ångest, på att drunkna. Niris stabiliserar hjärtat och blockerar en del av drogen medan hon funderar över hur hon bäst kan hjälpa Issa så Issas övergång blir så behaglig som möjligt.
Plötsligt ser Niris framför sig hur de kommer tillbaka till byn med Issas kropp och hur Sten insisterar på att han ska förrätta begravningen och viga Issa till de nya gudarna. Niris ser sig själv säga emot.
– Inte kan Issa, vars mor, mormor och mormorsmor i generationer tillbaka varit stammens viskvinna och tjänat stammen genom Modern, inte menar han väl att han skulle viga henne till de nya gudarna.
Plötslig händer det oerhörda. Stens hand far ut och han slår henne i ansiktet. En vuxen man som visar mindre behärskning än en femåring! Och därtill slå en kvinna. Detta är helgerån. Han som är de nya gudarnas representant och vill kalla sig själv för visman!
Plötslig minns Niris antydningar om att hos hästfolket – de som kommit med gudarna – sägs männen äga kvinnorna. Hon har hört antydningarna men eftersom de var så absurda har hon inte ens förstått dem. Nu förstår hon vad dessa antydningar innebär och hon inser också att hon inte kan ta Issas kropp tillbaka till stammens nuvarande boplats. Men vad ska hon göra? Hon känner Ormen röra sig i hennes mage. Hon känner hur den ringlar ut och så befinner sig ansikte mot ansikte med henne. Ormen tittar henne rakt i ögonen och säger:
– Du ska följa Issa. Du har gjort vad du ska, nu är det dags för dig att återvända till Modern.
Ormen böjer sig fram mot henne och låter sin tunga fara som en smekning över hennes ansikte. Sen försvinner den. Och Niris vet vad hon har att göra.
Innan hon kan följa Issa måste hon se till att de andra kommer tillbaka ur sin trans, och hon måste prata med Mairo och Liv.
Niris reser in i Issas kropp, samlar ihop så mycket som möjligt av drogen och kapslar in den. Hon kontrollerar att allt är bra med de andra flickorna. Sen reser hon in i Mairos och Livs medvetanden och ber dem begrava henne och Issa här, vid kvinnornas ceremoniplats. Ingen av dem vill höra talas om det. Inte kan man använda kvinnornas ceremoniplats som begravningsplats invänder de. Nej, så har Modern aldrig menat.
När Niris äntligen får dem att förstå att alternativet är att Sten begraver och viger Niris och Issa till gudarna istället för till Modern ger de slutligen med sig. Niris vet att det inte kommer att vara lätt för dem att övertyga de andra kvinnorna, men hon vet att de kommer att klara det.
Hon kontrollerar Issas tillstånd och hjälper sedan de andra flickorna tillbaka ut transen. När hon ser att de är på gränsen till sitt vardagliga medvetande lämnar hon dem.
Hon reser in i Issas medvetande och kapslar ur drogen. Så ber hon Modern att ta emot deras själar trots att ingen hjälper dem på den färden. Niris märker att Issa nu är medveten om hennes närvaro. Tillsammans färdas de in i färgernas hav, fram till den klara blå källan.
Ner i det klara, svala vattnet tills mörkret omsluter dem bägge.

Det första flickan tänker när hon blir medveten igen är ‘men hur kan jag ligga här, jag är ju död?’ Så inser hon att det var kvinnan i resan, Niris, som var död. Själv låg hon på golvet i kojan och kvinnan sitter bredvid henne.
– Ta tid på dig att tänka igenom vad du har upplevt. När du tänkt igenom det så berättar du för mig, utan att prata om någonting annat innan du berättar, säger kvinnan till flickan.
Flickan känner sig helt omtumlad, i resan hade hon varit Niris, hur gick det till? Så inser hon att hon håller på att glida iväg i sina tankar istället för att återkalla vad som hände under resan. Fokus, säger hon till sig själv och samlar ihop sig.
Först är det svårt att komma ihåg, bilderna blir röriga för henne, de bara hoppar fram utan någon som helst ordning eller sammanhang. Hon koncentrerar sig på att minnas dem även om de saknar sammanhang och så småningom börjar hon skönja upplevelsen i resan i sin helhet. Även om hon fokuserar på att minnas så dyker hela tiden frågor upp, framför allt frågan om hur det gick till och vad det betyder. Hon tvingar sig att släppa frågorna och när hon tycker att hon har resan i sitt minne börjar hon berätta. Som vanligt ber kvinnan henne att berätta en gång till. När flickan avslutat sin berättelse för andra gången sitter kvinnan alldeles tyst. Flickan vill fråga men har vid det här laget lärt sig att lägga band på sin otålighet, hon vet att kvinnan kommer förklara när hon väl tänkt färdigt. De sitter tysta i en hel evighet tycker flickan innan kvinnan äntligen tar till orda.
– Berätta vad du tänker om denna resa, vad du tror hände.
– Jag vet inte vad som hände, svarar flickan, du kan väl tala om vad du tror för jag förstår ingenting.
– Du vet mer än du tror och det är vad du vet som är viktigt. Det här är inget skolförhör där jag vet vad som är rätt och du ska svara för att jag ska bedöma om du har rätt eller fel. Du vet en hel del om detta även om du inte vet att du vet. Börjar du tänka efter, utan att tro att du ska tänka på ett visst sätt så kommer vi båda att lära oss mycket.
Flickan blir förvånad, hur hon skulle kunna lära kvinnan något om resor och sådana upplevelser förstår hon inte.
– Detta måste ha hänt för väldigt länge sedan för det kändes som om det var i Sverige, eller i alla fall i Skandinavien, det var definitivt inte Afrika. Vi hade inte vanliga kläder och husen var inte hus utan hyddor men det var ingen tropisk hetta, även om det var varmt, och alla människor var vita. Det verkade inte som om Niris var rädd för Sten, utan för det han gjorde. Det var något han kunde ändra som Niris var rädd för. Att när han ville ha hästfolksidéer så skulle männen börja bestämma istället för alla. Att männen blir viktigare än kvinnorna, precis så som det är nu förtiden. Det var väldigt konstigt att känna att jag, för jag var verkligen Niris, var helt respekterad. Respekterad för att jag var jag och hade de kunskaper jag hade utan tillägget – fast du är kvinna – men inte direkt för att jag var kvinna heller men ändå hade det betydelse. Gesten ‘Stora Moder ur dit levande sköte’ var både vacker och stark och det kändes hemskt att Sten använde den fast han inte borde och jag kan fortfarande känna mig förvirrad av att det fungerade när han gjorde det. Hur kunde allt bara ändras?
Flickan tystnar och tittar på kvinnan. Hon vet inte vad hon ska säga, vad kvinnan tänker om det hon sagt. Kvinnan bara tittar på flickan, så hon inser att hon förväntas fortsätta.
– Det kändes både härligt och konstigt att vara Niris, hon var så klar på något sätt. Jag tror inte att det bara handlade om att vara vuxen för mamma känns inte alls så där klar eller de flesta vuxna kvinnor jag träffat. Inte ens du, säger flickan, och vänder sig till kvinnan, är så klar fast du är den klaraste människa jag träffat. Jag skulle verkligen vilja bli så klar som Niris. Och hon var inte rädd för att dö, bara väldigt, väldigt sorgsen, fast inte över döden utan över vad som höll på att hända med folket. Känslan av att kapsla in drogen var också stark, så stark att jag tror att jag vet hur man gör och skulle kunna göra det själv om det behövdes.
Återigen tystnar flickan och denna gång tar kvinnan till orda.
– Du kände det som om du var Niris. Jag tror att du var det, att någon eller några av dina själar har levt i henne. Antagligen är hon en mycket-mycket tidig anmoder till dig och att du delar själar med henne, kanske blod också, vilket skulle göra det ännu starkare. Tekniken att kapsla in droger har nog gått förlorad, jag kan det inte och har inte hört talas om någon som kan. Detta måste vi utforska för den kunskapen skulle vara väldigt användbar. Jag är inte förvånad över att ana en tidig kultur med ett helt annat synsätt än din nuvarande, den finns till viss del kvar här men det verkar ha varit starkare där Niris levde. Ritualer enbart förbehållna kvinnor har vi naturligtvis och att flickor går igenom en ritual och invigs i kvinnomysterierna är självklart. Här använder vi förstås andra växter, dem du nämner i resan är inga jag känner till. Kvinnomysterierna är hemligast av alla. Vi håller dem dolda. Männen tror att deras mysterier är hemliga, men vi kvinnor vet mycket om dem. Männens fortplantningsorgan sitter synligt utanpå kroppens medan kvinnors är dolda inuti kroppen och precis så är det med mysterierna. När det kommer folk från Europa och Amerika som vill lära sig om afrikansk kultur är det mest män som kommer och de pratar förstås bara med män. Eftersom de kommer från kulturer där kvinnor och kvinnors kunskap inte respekteras utgår de från att de afrikanska kvinnorna är okunniga och det försöker vi inte ändra på. De är så blinda att de inte uppfattar kraften och våra män, som naturligtvis vet att vi har starka mysterier, upplyser dem inte heller. Försöker de så blir de ändå inte trodda. Det är bra att de vita är så blinda för även om vi naturligtvis inte skulle berätta vad vi vet så skulle vi behöva hitta på saker till dem eftersom det är oartigt att inte svara. Ormen, är det samma orm som ligger runt ditt hjärta?
Frågan kommer så plötsligt att flickan först inte uppfattar den och sitter därför tyst. När hon inser att, och vad, kvinnan frågar henne så vet hon genast.
– Visst är det samma orm. Eller i alla fall samma kraft. Inte den ormen men ändå samma orm, avslutar flickan.
Hon vet att svaret är motsägelsefullt men det är precis så det är. Och hon är säker på att kvinnan kommer att förstå vad hon menar.
Kvinnan nickar.
– Jag tänkte nog det, när du berättade, men jag tror inte du tänkte på det?
– Nej det gjorde jag inte. Jag har mest tänkt på hur häftigt det kändes att vara Niris men ännu mer på hur hemskt det måste vara att behöva döda sitt eget barn.
– Ja det är mycket som är svårt när man är en helare och leder ritualer. Jag har ju sagt det förut, det vi gör är inte för att du ska få starka upplevelser utan för att du har en uppgift, en möjlighet att både lära ut och använda det du lär dig. Det kommer inte alltid att vara särskilt lustfullt, många gånger kommer det vara tvärt om.
– Skulle du kunna hamna i samma sits som Niris och behöva döda din dotter?
– Vi gör inga resor med våra flickor där de riskerar att dö om de är för svaga för att klara en förlossning. Det kanske hade sina poänger, för att dö i barnsäng är ett svårt-svårt sätt att dö men jag skulle ändå inte vilja göra som Niris folk gjorde. Så nej, jag kommer inte behöva ge min dotter något jag vet att hon kommer dö av när hon invigs.
– Vilken tur! Hur gör ni när ni inviger era flickor?
– Det kan jag inte berätta. Du är ännu inte kvinna så det är inte något du ska veta någonting om ännu.
– Jamen, säger flickan, jag kommer kanske inte att vara kvar här när jag börjar menstruera. Hur ska jag då få kunskap om de kvinnliga mysterierna?
– Nej, det kommer du kanske inte att vara. Och det är bara det allra översta lagret av kvinnlig kraft man får lära sig som ung kvinna. De djupa mysterierna möter man när man mognar och åldras så dem kan du ändå inte lära av mig.
– Jamen hur ska jag då kunna lära mig dem? Du säger ju själv att vi inte har kvar kunskapen i Sverige.
– Nej det har ni inte, inte aktivt och medvetet i alla fall. Du kanske kommer möta någon annan lärare när du är vuxen. Eller så kommer det gå till på något annat sätt. Jag kommer inte att komma till kojan på ett tag så jag tycker du ska ägna tid åt att fundera på den här resan och också arbeta med ormen. Jag kommer kalla när det är dags igen, avslutar kvinnan.