Under de senaste veckorna har man pratat om forskning som bevisar att man föds med sin könsidentitet. Elisabet Vanarot skriver att både arv och miljö är viktigt.
Under de senaste veckorna har en vetenskaplig rapport om kön och könsidentitet väckt viss uppmärksamhet, men förvånansvärt lite debatt. I min lokaltidning ÖstgötaCorrespondenten stod det: ‘Könsidentiteten sitter i hjärnan redan vid födseln’.
Detta är vetenskapligt bevisat genom studier av 16 pojkar i USA som fötts med en defekt på sina könsorgan, vilka då opereras om till kvinnliga könsorgan.
Sen ska föräldrarna uppfostra sina pojkar till att bli flickor. Två föräldrapar bryr sig inte ens om att försöka utan uppfostrar sina pojkar, omopererade till flickor, som pojkar. De övriga föräldrarna gör så gott de kan och försöker uppfostra sina pojkar som flickor. När detta inte lyckas för samtliga föräldrar så, simsalabim är det vetenskapligt bevisat att könsidentitet är medfödd och sitter i hjärnan.
Ytterligare bevis för att det förhåller sig så är att fyra av barnen som små uppgav att de var pojkar. Alla som haft något med barn att göra vet att barn i två till fem-årsåldern prövar sin könsidentitet. När föräldrarna vet att barnet är en flicka och hon säger att hon är en pojke får hon övertygande svar om att hon är en flicka. När föräldrarna är osäkra på könsidentiteten blir svaret kanske inte lika självklart.
Dessutom upptäckte man att även de barn som lärde sig att uppfatta sig som flickor ägnade sig åt manliga sporter.
Genom detta så ‘vet’ vi: ‘… att könsidentiteten inte är någon konstruktion eller bara en effekt av omgivningens påverkan, utan något man föds med.’
Hur vet vi det? Dessa barn har inte vuxit upp i ett vakuum, utan i en familj. Barn påverkas av sina föräldrar, varför skulle just dessa barn vara ett undantag från den påverkan?
Personligen skulle jag hellre dra slutsatsen att det är fruktansvärt svårt att uppfostra ett barn till att ‘bli’ ett annat kön än det man som förälder ‘vet’ att barnet är fött till, eftersom vi har kulturellt betingade bilder av hur olika kön ska utvecklas och uppfattas.
Och hur ska vi se på tjejer som spelar fotboll och ägnar sig åt kampsporter? Är de egentligen killar? Eller har dessa sporter numera ‘blivit’ tvåkönade i Sverige så det är normalt att ‘vanliga’ flickor ägnar sig åt dem?
Efter presentationen av den amerikanska undersökningen citerar Corren en svensk ‘auktoritet’ på kön och kultur, Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi och prorektor vid Sveriges lantbruksuniversitet (vi människor är ju faktiskt däggdjur!) ’ Jag är inte förvånad. Från en allmänbiologisk ståndpunkt låter det hela fullt logiskt. Det är uppenbart att det föreligger en prägling av hjärnan redan på fosterstadiet som bestämmer könsidentiteten. Sannolikt är den präglingen hormonellt styrd…’
Det kan väl anses rätt klarlagt nu för tiden att olika kön har olika hormonpåverkan och att det i vissa avseenden påverkar hur vi handlar. Men vad är egentligen könsidentitet och vad är kultur?
Ett ytterligare bevis, enligt den amerikanska undersökningen, på att vi är det kön vi föds till, var att en av ‘flickorna’ stod upp och kissade. Ett typiskt manligt beteende i vår västerländska kultur. Faktiskt helt biologiskt styrt utifrån hur mannens kropp ser ut.
Har man en penis står man upp och kissar, så är det bara. Jo men det finns faktiskt kulturer där det är självklart att en man sitter på huk och kissar, att stå upp uppfattas i den kultursfären som mycket snuskigt och omanligt.
Vi västerlänningar har en lång kulturbunden tradition av antingen/eller-tänkande. Varför måste vi envisas med att hålla fast vid att det är antingen eller? Kan det inte vara både och?
© Nauð Vanarot, 2004
