Efter att under många år slitit för kvinnlig rösträtt blev Elin Wägner mycket besviken över att kvinnor, när de väl fick rösträtt, röstade som män. Det gör kvinnor fortfarande, konstaterar Nauð Vanarot på Internationella kvinnodagen.
I en av sångerna i pjäsen Jösses flickor – Befrielsen är nära sjungs ”Vi stormar in i politiken, färgar den med vår kvinnlighet, skapar rättvisa och jämlikhet”. Eftersom kvinnor fortfarande röstar som män så har kvinnor definitivt inte stormat in i politiken även om de blivit fler. Men där förhoppningen i Jösses flickor slog mest fel var att vi skulle färga politiken med vår kvinnlighet. Politik bedrivs alltjämt helt och hållet utifrån patriarkala normer. Här har kvinnlighet fortfarandelika lite plats som den hade under franska revolutionen. Må vara att kvinnliga politiker som försöker färga politiken med lite kvinnlighet inte blir avrättade som Olympe de Gouge blev. Däremot blir de symboliskt avrättade och osynliggjorda.
Tre typer av makt
När den politiska filosofen Hannah Arendt diskuterar makt delar hon in makt i tre kategorier -herravälde, makt med och kraft. Herravälde innebär att ha makt över andra. Makt med är när man gemensamt tar makt för att skapa en förändring. Kraft är den personliga makten, den kraft vi bär inom oss. Det var ’makt med’ som användes när vi tog rätten att rösta, rätten att utbilda oss, rätten över våra kroppar och vår reproduktion, rätten till egna pengar och många andra rättigheter kvinnor inte hade för 100 år sedan.
Men hela tiden faller vi tillbaka och tappar den ’makt med’ vi skapat. Vi vänder blicken till den patriarkala världsordningen och inordnar oss i den, om och om igen. Istället för att lyssna på varandra och skapa ’makt med’ så försöker vi ändra på männen i förhoppning att de kommer ändra de patriarkala strukturerna och patriarkala samhällsprioriteringar som görs idag. Så, lite försiktigt och ibland mer högljutt men ändå inom snäva, acceptabla ramar ifrågasätter vi patriarkala strukturer som till exempel nödvändigheten av tillväxtekonomi. Eller att politikerna mer eller mindre ger bort de allmännyttiga bostäderna till kapitalstarka byggherrar. Eller säljer ut vår sociala välfärd till riskkapitalister. Vi får då veta att vi är naiva idealister som inte förstår de komplexa ekonomiska sambanden. Och så backar vi lite grann eftersom ”Ensam kvinna är bara en slav men 1000 systrar kan ställa krav” och vi har inte 1000 systrar i ryggen.
Underordning som utgångsläge
Kvinnor i politiken är ensamma och tvingas underordna sig den patriarkala strukturen. Detta är bara ett av hundratals exempel på hur vi anpassar oss. Vi anpassar oss så till den milda grad att flickor numera klarar sig bättre i skolan än pojkar. Trots att skolan bygger på patriarkala normer och en gång skapades för att pojkar skulle utbildas. När vi anpassat oss till ökad patriarkal skicklighet till den grad att vi blir skickligare än männen måste något ändras. En politisk skolfråga som kommit upp de senaste åren är hur skolan ska anpassas för att bättre tillgodose pojkarnas behov. Vår världsbild kan ju krackelera om flickor får fortsätta att klara sig bättre än pojkar.
Då och då stöter jag på kvinnor som definierar sig som feminister och som tycker att det är självklart att de ska vässa armbågarna gentemot andra kvinnor ”eftersom det finns så få platser för kvinnor i toppen”. Det här är ytterligare ett exempel på hur vi anpassar oss och, antagligen utan att inse det, antar ett patriarkalt perspektiv. Kanske handlar det bara om den nyliberala dimma som råder. Men det kan lika väl handla om att anamma en patriarkal ideologi utifrån idén att det patriarkala förhållningsättet gett män så många fördelar och därför är ett vinnande koncept. Tycker man att det i stort sett ser bra ut i världen nu och det enda man vill förändra är att kvinnor ska få samma makt som automatiskt tillfaller män bara för att de är män, så fungerar strategin utmärkt. Men vill man något annat än att världen får ett antal nya Margaret Thatchers så behöver vi arbeta på andra sätt. Vill vi hellre ha en värld fylld av kvinnor som Vandana Shiva, Greta Thunberg och Malala Yousafzai måste vi sluta tävla med varandra och istället använda vår förmåga att skapa sammanhang och stärka de band som binds.
En annan värld är möjlig
Det är inte vårt jobb att ändra männens prioriteringar. Vårt jobb är att göra en annan värld möjlig. En värld där krig inte ses som en lösning utan som en abnormalitet, en värld där barns livskvalitet och utveckling prioroteras. Det kan vi bara göra om vi samarbetar och stöttar varandra. Om vi slutar lyssna på de röster som skapat den rådande (o)ordningen och börjar lyssna på varandra. Så länge vi inte gör det måste vi acceptera att vi faktiskt är en del av problemet. Att vi är delansvariga för att våra barnbarn kommer gå en tuff tillvaro tillmötes. Vår enda möjlighet att sluta låta herraväldet styra är att sluta acceptera den patriarkala ideologin. De senaste 150 åren har kvinnor skapat ’makt med’ för att forma förändringar som naggat det manliga prerogativet i kanten. Eftersom vi har kunnat det kan vi göra det igen. Vi behöver göra det och vi behöver göra det på många olika sätt. Vi behöver ge varandra utrymme att vara och tänka på olika sätt och ändå tillsammans arbeta för att skapa ’makt med’ så att livsnödvändiga förändringar kan komma till stånd. Vi behöver tillåta oss själva och varandra att ses som naiva idealister och inse att förståelse, medkänsla, vänlighet och kärlek är sanna revolutionära ideal.
