Den närmaste tiden har flickan inte så mycket tid att fundera. Guvernörens besök närmar sig. På kvällen ska det vara mottagning vid poolen och flickan är en av de trettio kvinnor och flickor som ska simma med facklor. De ska ha glittriga baddräkter och simma i olika mönster. Hela uppvisningen ska avslutas med att de formar den femuddiga stjärnan. Det är svårt att hålla rätt avstånd när man simmar med en hand och tant Lorentz som övar dem är perfektionist. Nu i slutspurten övar de tre eftermiddagar i veckan och flickan märker hur hon saknat poolen när de flyttade från samhället. Att känna svalkan och hur kroppen gled i vattnet, hur lätt det var att röra sig när vattnet bar. Poolen och att dansa i fullmånenatten, tänkte hon. Samtidigt var det så mycket som hänt sen de flyttade och hon mött kvinnan så flickan hade varit upptagen med allt hon upplevde. Det var spännande med kvinnan men också svårt och krångligt. Poolen däremot var bara härlig, kanske kan jag övertyga mamma och pappa om att få stanna en eftermiddag och vara vid poolen, tänker hon. Eftersom träningen slutar klockan tre har hon en hel timme på sig att bara öva dykning och att simma innan hon åker hem med pappa och de andra männen när de slutat jobba.
Oftast är det pappa som kör och då får hon hänga mellan framsätena och växla. Visserligen kör hon inte men hon kör i alla fall litegrann, en början på att hon en dag ska få köra själv. Hon är inte hemma förrän vid fem-tiden, middagsätning och kvällsdusch före sänggående klockan sju lämnar inte mycket tid över till reflektioner. Oftast dröjer det ett tag innan hon somnar så då skulle hon kunna tänka på det kvinnan sagt men det gör hon inte. Istället reser hon till Månstråles by, det är mycket roligare än att försöka förstå verkligheten eller tänka på trasiga hjärtan.

Kvällen före uppvisningen är hon allt för upphetsad för att kunna somna så hon låter sig färdas till Månstråles by. När hon kommer dit är det fullmånekväll och dansen är i full gång. Flickan känner genast att detta inte är en vanlig fullmånekväll och fullmånedans utan något mer. Kanske ser hon med lite andra ögon efter ormens demonstration av cirkeln och kvinnans berättelse om Första Regnet men nu ser hon tydligt hur människorna samverkar och hur cirklar skapas och omformas. Åh vad hon önskar att hon kunde vara där på riktigt, med hela kroppen och inte bara i någon sorts själsgestalt. Som hon längtar efter att dansa!
Efter ett tag är det ett flertal personer som dansar in i mitten av cirkeln. Flickan ser att en av dem är Månstråle som här är ungefär jämngammal med flickan. Så öppnar sig cirkeln för några som kommer bärande på ett stort föremål som de placerar inne i cirkeln. De håller på och arrangerar föremålet en lång stund. När de är färdiga och flyttar sig ser flickan att föremålet är en människa. Det måste vara någon som är allvarligt sjuk som de ska hela, tänker flickan, glad åt att få uppleva något sådant. Ingenting händer på en stund. De som dansar inne i cirkeln fortsätter dansa men rör sig nu så de har kontakt med människan i mitten. Personen måste vara väldigt sjuk för den rör sig inte alls, tänker flickan. När det gått ytterligare en stund börjar det krypa i henne – människan är så stilla och det verkar över huvud taget vara något som inte stämmer. Flickan börjar tro att människan där i cirkeln är en död person.
En kvinna inne i cirkeln upphör att dansa och ställer sig framför den kanske döda människan. Hon börjar sjunga:
– Morfar, när jag var barn kom du hem med kött. Vid elden på kvällarna berättade du våra myter och jag fick sitta i ditt knä. Nu har du gått till andevärlden och mitt hjärta gråter, jag får inte höra ditt skratt igen. Det blir tomt utan dig vid elden. Du har alltid funnits här och nu har du gått till andevärlden och jag saknar dig.
Kvinnan tystnar och flickan förstår att hennes misstanke stämde. Det var en död person de placerat i cirkeln, tydligen en man. Men hur kan de sätta ett lik i cirkeln och dansa? Flickan känner sig obehaglig till mods. Under tiden har ytterligare en kvinna börjat sjunga. Hon sjunger längre och även hennes sång handlar om vad den döda betytt för henne.
Sen kliver en gammal man fram och sjunger sin sång till den döde. Han sjunger mer taktfast och det verkar som han lagt ner stort möda på att få det att rimma:

När du var ung
var du smidig och tung
du var snabb och klok
absolut ingen tok.
Du ledde oss barn i otyg
fast mamma sa far och flyg.
Idéerna dina var många
de lekar du ledde var långa
Åh storebror
i mitt hjärta du bor.

Vi vaktade getter på fälten
och det var du som blev hjälten
när stora katten den kom
så vände du inte om
istället så tog du din stav
slag stora katten du gav
så getterna blev inte dess mat
du var orädd och inte lat.
Åh storebror
i mitt hjärta du bor.

Du lärde mig fällor sätta
både svåra och lätta
När du blev man
din styrka du fann
gick igenom det svåra
och lärde dig spåra,
du la’ dig på lur
för båd’ kvinnor och djur.
Åh storebror
i mitt hjärta du bor.

Mannen fortsatte vers efter vers och det blev både en berättelse om den döde mannens liv och om vad han betytt för sin lillebror.
Efter honom kom den ena människan efter den andra. Först de som dansade inne i cirkeln men när de alla sjungit till den döde kom de som dansade i cirkeln utanför in och sjöng. Med den allra första aning till gryning började kvinnorna skrika, ululera och slå sig på bröstet medan den döde fördes bort.

När flickan vaknar på morgonen vill hon prata med kvinnan, genast. Men hon vet att hon måste vänta tills efter skolan. Så kommer hon ihåg att det är idag simuppvisningen är. Hon hade varit så inne i resan till Månstråles by att hon helt glömt bort att spänna sig! Och inte haft några hemska drömmar där hon tappar facklan i poolen eller sätter eld på håret på någon. Flickan inser att hon inte kommer hinna gå till djungeln denna dag men när hon kommit ihåg uppvisningen gjorde det inget, jag hinner imorgon istället, tänker hon.

Det blev varken cirkeln eller sångerna till den döde som hon pratade med kvinnan om för natten efter uppvisningen drömde flickan.
Hon gick i en stor skog. Träden var höga och gamla, stenarna var gamla, mossan likaså. Fastän solen lyste kändes det mörkt. Hon följde, motvilligt, en stig. Helst ville hon vända om men det var något som drog i henne att fortsätta. Hon kommer till en liten öppning och stannar. Framför henne är ett väldigt och mycket gammalt träd. Om skogen var gammal så var detta träd uråldrigt. Hon följer stammen med blicken och hajar till. Det hänger något i trädet. Först ser hon inte alls vad det är men efter en stund urskiljer hon en människa, en man, som hänger upp och ner. Ena foten verkar sitta i en ögla och huvudet hänger neråt. Han är alldeles stilla. Kanske är han död, tänker hon och det kryper i henne av obehag. Helst vill hon springa därifrån men hon står stilla och observerar den hängande mannen. Efter en stund inser hon att han inte är död, han har ingen död runt sig utan är levande. Ändå rör han inte på sig, han hänger mer stilla än grenarna på trädet. Varför hänger han där och hur kom han dit, funderar hon. Vågar hon fråga? Eller ska hon bara gå? Om hon säger något kanske han blir arg för att hon stör? Men tänk om han behöver hjälp? Tankarna snurrar i huvudet på henne och hon märker att hon flyttar sin tyngdpunkt från den ena foten till den andra. Till slut tar hon mod till sig och frågar:
– Ska jag hjälpa dig att komma ner?
– Jag gjorde det själv. Själv åt mig själv, svarar mannen med en skrovlig röst.
– Så du vill hänga där i trädet?
– Det handlar inte om att vilja, det var nödvändigt, säger mannen och lyfter på huvudet.
Nu ser flickan att han är enögd, där hans vänstra öga skulle suttit finns bara ett tomt hål. Ändå ser han inte otäck ut, utan mest allvarlig, lite sträng.
– I nio nätters tid ska jag hänga här, offrad åt mig själv.
Plötsligt hänger flickan i trädet. Repet skaver runt foten, munnen är torr av törst. Allt ser annorlunda ut när hon ser det upp och ner. Huvudet känns tungt och så börjar allt snurra. Först rör sig hela världen runt, runt som en karusell men sen blir det vågrörelser, träden sträcks ut och dras ihop i de mest underliga former, färgerna flyter ihop och ingenting går längre att urskilja. Allt hon ser är färger och former i ständigt flytande rörelse. Hon känner sig illamående och ljusprickar dansar runt henne. Hon vill bara bort, få somna, få försvinna, få dricka lite verkligt vatten. Till slut vrålar hon, vrålar med all kraft hon har. Då upphör rörelsen och allt blir stilla. Hon hänger fortfarande upp och ner men skogen är försvunnen, eller snarare kan anas som ett skimmer bakom bilderna hon ser. Barn som leker på en gräsmatta, en kvinna som sitter och tittar på dem. En kvinna som står i ett litet kök och lagar mat. En kvinna i ett större kök som lagar mat, vid köksbordet sitter en man och läser en tidning. En kvinna som håller på att tappa upp vatten i ett badkar medan hon tar fram ett nytt rakblad. En kvinna som sitter och ammar, en kvinna som ligger hopkrupen i en säng och gråter medan en man står över henne och säger att hon måste göra abort. En kvinna och ett litet barn i en bil, en kvinna. En kvinna som är hon själv som vuxen, tänker flickan där hon hänger. Bilderna flimrar förbi i ett allt mer rasande tempo, de går inte längre att urskilja dem och flickan blir återigen illamående när allt övergår till våg- och färgrörelser.
Så står hon återigen vid trädets fot.
– Du fick behålla bägge ögonen du, säger den hängande mannen. Nornorna spinner och du fick ta del av deras spånad. Blev du något klokare?
Klokare? Hur skulle hon ha blivit klokare när allt går runt i huvudet på henne, tänker flickan. Vad ska hon svara på det? Istället låter hon sig fångas av ett ord den hängande mannen använde.
– Nornorna, vad är det för något, frågar hon honom.
– Om du blev klokare kan jag inte sia om, men att du är okunnig är uppenbart. Vad är det för värld du lever i som inte ens vet vilka nornorna är. Hur går det till att leva utan att veta vilka som spinner både tid och öde.

Flickan vaknar av att mamma kommer in i rummet och säger att det är dags att kliva upp.

Hela dagen grubblar flickan över sin dröm. Att hon själv plötsligt hängde i trädet tycker hon inte är så konstigt, i drömmar händer allt möjligt. Det hon grubblar över är dels kvinnan i drömmen och dels det mannen sa om nornorna. Det känns som om kvinnan var hon själv som vuxen. Var det någon sorts sanndröm? Kan man drömma om en framtid som kommer inträffa. Flickan vet att den enda som kan svara henne på den frågan är kvinnan.
Nornor tycker flickan låter svenskt och drömmen kändes som om den utspelades i Sverige, inte riktigt det vanliga Sverige men i alla fall svenskt på något sätt. Den enda svenska lärare hon har undervisar i naturkunskap så hon tror inte att han vet men kan ändå inte låta bli att fråga. Magistern blir nyfiken när hon frågar.
– Nornor, nej det vet jag inte så här på rak arm, men det låter välbekant. Hur har du träffat på det ordet, i vilket sammanhang?
Flickan vill inte berätta drömmen så hon vet inte riktigt vad hon ska svara. Till slut säger hon:
– Det var bara något jag kom att tänka på som jag hört någon gång och undrade över.
Magistern låter sig nöjas med svaret och släpper iväg flickan ut på rast.

Så fort hon kommer hem efter skolan ger hon sig av in i djungeln. Hon håller båda tummarna för att kvinnan ska vara där. När hon närmar sig kojan känner hon röklukten och tar ett litet glädjeskutt. Kvinnan är där! Nu kan hon få lite förklaringar på åtminstone en del av drömmen. Vid det här laget har hon lärt sig hur man uppför sig. Hon hälsar artigt på kvinnan och frågar om det är något hon ska göra. Kvinnan räcker henne en mugg med örtte.
– Sätt dig ner och berätta om drömmen, säger hon.
Flickan ger kvinnan en förvånad blick men gör som hon säger. När hon berättat drömmen ber kvinnan henne att berätta den en gång till. När flickan berättat för andra gången frågar kvinnan:
– Vad har du tänkt?
– Jag undrar vilka nornorna är, med det kan du inte veta, tror jag, för de är nog svenska. Mest undrar jag över kvinnan i drömmen. På något sätt känns det som om hon var jag men kan man drömma om det som ska hända i framtiden?
– Visst kan man drömma om det som ska hända i framtiden. I vanligt vaket tillstånd upplever vi att det händer en sak i taget, även om vi vet att det inte är så för egentligen händer många saker samtidigt. Eftersom vi är övertygade om att det händer en sak i taget är det det vi ser och upplever. När vi drömmer är vi inte i den illusionen så därför kan drömmar visa precis vad som helst. Om du upplevde att kvinnan var du som vuxen så är det troligtvis så. Vad har du tänkt om den hängande mannen?
– Honom har jag inte tänkt så mycket på, utan mest funderat på vilka nornorna är.
– Jag tror att mannen är en av era djävlar.
– Har jag drömt om Djävulen, säger flickan. Han såg inte alls ut som jag tänkt mig Djävulen och inte kändes han som Djävulen heller!
Kvinnan skrattar till.
– Jag menade inte den kristna Djävulen. Jag menade en orisha, en varelse med kraft, det du kallar gud. När missionärerna kom hit så kallade de alla våra stora Mödrar och stora Fäder och alla krafter för djävlar så när jag pratar engelska är det det ordet jag använder.
Flickan känner sig alldeles förvirrad. Djävlar som är gudar… Hon ruskar på huvudet för att försöka klarna sina tankar men det snurrar bara runt. Orishas, som kvinnan nämnde, är det gudar? Är då Vattnets Moder en gudinna? Men egentligen är ju alla gudar utom Gud avgudar och väldigt farliga.
– Det är bara för de kristna och för muslimer som alla gudar utom gud är farliga. Eftersom de anser att det bara finns en gud ser de alla andra krafter som något falskt som människor vänder sig till och som förleder människor till ondska. De flesta vanliga människor vet att det finns många krafter och många andar. Jag tycker det är fantastiskt att en av dem kom till dig i drömmen och gav dig så viktiga budskap, avslutar kvinnan.
– Menar du för att han visade mig själv som vuxen? Var det förresten han som visade mig?
– Nej, det menar jag inte. Jag menar för att han valt att offra sig själv och för att han visade att du också skulle välja att offra dig själv. För mig är det en bekräftelse på att det vi gör är viktigt, kanske viktigare än jag hade en aning om när jag började undervisa dig.
– Nu fattar jag ingenting, utbrister flickan. Skulle det vara bra att offra sig. Ja, jag tänker då inte bli någon sorts martyr i alla fall. Aldrig i livet. Men i drömmen hade jag barn och jag kände att jag verkligen älskade barnen. Helt fantastiska barn. Och en man, fast han verkade inte så fantastisk. Och vad skulle jag med rakbladet till i badkaret? Och vad är abort för något, varför var jag så förtvivlad?
– Lugn, kära barn, säger kvinnan. Drömmar kan visa framtiden men framtiden är inte alldeles förutbestämd. Ödets mödrar spinner livstråden och väver den samman med andra trådar. Det innebär inte att alla detaljer i en människas levnad är förutbestämd, vissa saker väljer vi själva och är på så vis delaktiga i att forma väven. Du valde själv att dansa till trummorna, hade du inte gjort det hade jag inte kommit hit för att undervisa dig. Jag tror att det ligger i ditt öde att arbeta med de uråldriga krafterna men vägen dit och på vilket sätt du gör det formas av de val du gör och hur du förhåller dig till det du möter. De flesta vita, speciellt de vuxna, är rädda för trummorna eftersom de är både jordiska och sensuella. Kristendomen lär er att jord och kropp bara bär själen och att jordiska, kroppsliga känslor smutsar ner själen. Men du lät dig lockas av de uråldriga rytmerna och smet ut och dansade. Tack vare det fick du en lärare och det kommer att underlätta för dig en gång i framtiden. Hade du inte dansat hade du längre fram fått tampas med din egen okunnighet och oförståelse, nu slipper du det. Och så är det hela livet. Mannen du såg var en möjlig man, kanhända att du gör andra val i livet så du inte behöver göra det offret. Och förresten, fortsätter kvinnan, att offra sig är inte samma sak som att vara martyr. Martyrer njuter av sin godhet, de slickar sig om munnen som en katt som just avslutat sin måltid och tänker på hur goda de är som, utan att göra motstånd, låter sig utsättas för andras ondska. Eftersom de är så goda så anser martyrerna att de kommer att få sin belöning i himmelriket. Orishan som hängde i trädet var ingen martyr, orishan som hängde i trädet hängde där för att få kunskap. Han offrade sig för att lära sig mer om världen och det är det du antagligen kommer att göra. Men till skillnad från orishan så kommer du nog inte att veta att det är det du gör förrän efteråt. Men nu är det nog pratat, avslutar kvinnan. Du kan ge dig iväg längs med stigen och samla ihop ved. Det är hög tid att du lär dig bidra till det vi använder här.
– Men jag har inte förstått, säger flickan. Snälla förklara så kan jag samla ved senare.
– Du behöver inte fler förklaringar nu, du skulle ändå inte kunna ta dem till dig. Så sätt igång med vedsamlandet.
När flickan vandrar iväg längs med stigen funderar hon på hur det är möjligt att samtidigt både låta så sträng och så snäll som kvinnan lät när hon skickade iväg flickan. Hon tycker att hon går både långt och länge innan hon börjar plocka ved. Det är svårt att bära, grenarna spretar åt alla håll och vill bara ramla ner. Till slut har hon fått ihop en rejäl famn med grenar och vänder tillbaka. När hon närmar sig kojan ser hon att det sitter en annan kvinna vid elden, hon ammar en liten bebis. Där finns också en flicka i ungefär hennes egen ålder. När flickan kommer fram och lägger ned sitt vedlass tittar kvinnan på henne.
– Du tog lång tid på dig för att samla ihop några få pinnar, det blir inte mycket eld av de där. Jena här får följa med dig och hämta mer.
Modern avslutar amningen och säger till Jena att hon får ta bebisen med sig. Hon hjälper Jena att få upp bebisen på ryggen. Jena mumlar något som flickan inte uppfattar och ger sig sedan av längs med stigen. Flickan följer efter. Jena går snabbt och säkert trots bebisen på ryggen. Flickan undrar för sig själv om det är tungt. Hon har sett mycket mindre barn än Jena gå med småsyskon på ryggen.
De kommer fram till det ställe där flickan hade börjat samla ved, men Jena saktar inte ner utan fortsätter bara att gå. Rätt vad det är stannar hon och flickan gör sig beredd på att börja samla grenar. Skönt att de inte ska gå längre bort, inte för att det är så jobbigt att gå, för det är det inte, utan för att det känns otryggt att vara så långt borta från kvinnan. Men Jena börjar inte plocka ved. Istället tar hon snabbt ner bebisen från ryggen och håller ut honom en bit så han får kissa. Flickan tittar fascinerat. Så behändigt jämfört med blöjorna lillasyster har! Men hur kunde Jena veta att bebisen skulle kissa?
När bebisen kissat klart ska Jena sätta tillbaka honom på ryggen. Det går inte så bra så efter ett par försök ber hon flickan att hjälpa till. Flickan har ingen aning om vad hon ska göra så det enda hon gör är att hålla kvar bebisen stadigt på Jenas rygg när Jena böjer sig framåt för att fästa lappan. Flickan tittar så noga hon kan för hon har alltid undrat hur de gör för att få tyget att sitta kvar istället för att glida upp. När bebisen är på plats återupptar Jena genast vandringen. Flickan följer efter och dristar sig så att ställa en fråga.
– Hur visste du att han skulle kissa?
– Han talade om det så klart, svarar Jena.
Flickan blir tyst. Vad då talade om? Hon hade inte hört ett pip från bebisen som satt där på ryggen och såg sig omkring med stora vakna ögon.

Så småningom lämnar Jena stigen och börjar dra fram grenar. Flickan hjälper till så gott hon kan. När vedhögen blivit riktigt rejäl tycker flickan att de borde sluta hämta mer. De kan inte få med sig mer tillbaka, det är hon övertygad om. Men Jena fortsätter så då gör flickan det också. Till slut verkar Jena ha fått nog. Hon sätter sig på en stock bredvid stigen och plockar ner bebisen från ryggen. Flickan sätter sig bredvid och tittar på bebisen.
– Får jag hålla honom?
– Här, varsågod, svarar Jena.
Han är mjuk och go’ att hålla. Hon känner på hans hår, det känns strävt och lite styvt. Bebisen tittar på henne och så ler han. Flickans hjärta blir varmt och hon ler tillbaka. Tänka sig att hon en gång ska få en alldeles egen bebis! Nej, inte tänka på det, inte tänka på drömmen nu.
Hon skulle vilja lära känna Jena litegrann men vet inte hur hon ska börja. Så istället leker hon ”fem grisar” med den lille. Han verkar inte förstå, han är kanske för liten, men han gurglar glatt när hon killar honom i magen.
Så reser sig Jena och sträcker händerna efter bebisen.
– Kan inte jag få bära honom, frågar flickan blygt.
– Visst får du det, svarar Jena och ger lappan till flickan.
– Du måste hjälpa mig att sätta fast honom. Jag vet inte hur man gör och han får inte glida av.
– Klart han inte glider av, varför skulle han göra det?
– Om tyget glider isär så glider han av, jag förstår inte hur man fäster det säkert.
– Böj dig fram och håll fast honom på ryggen så ska jag fästa tyget, svarar Jena.
När bebisen sitter stadigt börjar Jena att lassa upp ved på huvudet. Flickan försöker också. Hon lägger några grenar på huvudet, men de glider bara ner. Det ser så lätt ut när Jena gör det men flickan får nöja sig med att ta famnen full. Hon känner sig lite nöjd med att hon bär bebisen för Jena bär säkert fyra gånger så mycket ved som hon själv bär. Det känns inte lika mycket som om hon smiter utan som att hon också drar sitt strå till stacken.
Även nu tar Jena ledningen. Hon skrider fram med det väldiga vedlasset som om det var den mest naturliga sak i världen att grenarna ska ligga kvar där uppe på huvudet. Då och då sträcker hon upp en hand för att rätta till lasset, men hon saktar inte in eller stannar när hon gör det, utan gör det mer som i förbifarten. Flickan är jätteavundsjuk. Och tänk så praktiskt det verkar. Själv får hon kämpa med sina grenar som bara vill glida iväg och efter en stund börjar armarna att värka. Inte nog med det utan dessutom känner hon att hon blir blöt på ryggen och förstår att bebisen kissat. Utan att säga till för hon hade inte hört ett pip denna gången heller. Flickan överväger om hon ska säga till Jena men eftersom de inte har något extra tyg med sig så kan de ändå inte göra något åt det.
När de äntligen är framme vid kojan är flickan alldeles slut. Hon bara släpper veden rakt ner, utan att se var den hamnar. Jena börjar lugnt plocka ner grenarna från huvudet och lägger dem i en prydlig hög. Mamman reser sig för att ta ner bebisen från flickans rygg. Hon upptäcker den nedkissade lappan och säger något till Jena.
Jena tittar på flickan.
– Varför bad du inte om hjälp när han talade om att han behövde kissa? Nu behöver lappan tvättas, du kunde väl sagt till.
– Jamen han sa inte att han behövde kissa. Inte ett pip sa han. Plötsligt bara jag kände hur han kissade och eftersom vi ändå inte kunde göra något åt det så sa jag ingenting.
– Det är klart att han sa till. Han är väl inte dum heller. Inte vill han sitta i det blöta kisset.
– Jamen han sa ingenting, ingenting alls, svarar flickan, som nu börjar bli sur över den orättvisa anklagelsen.
Så lägger sig kvinnan i samtalet.
– Du trodde att han skulle säga det med ord?
Flickan nickar.
Men nog vet du väl att bebisar inte kan orden?
Återigen nickar flickan.
– Det var därför jag blev förvånad när Jena lyfte ner honom och sa att han hade sagt till. Min lillasyster kunde inte prata när hon var bebis. Inga andra bebisar jag stött på heller. Så jag tänkte att det kanske är något som bara afrikanska barn kan. Ni kan bära saker på huvudet, det kan inte vita. Hur skulle jag kunna veta, avslutar hon olyckligt.
– Nej, det kunde du förstås inte. Afrikanska bebisar kan inte prata med ord. Inga bebisar kan det för halsen måste växa till sig innan de kan det. Bebisar pratar med kroppen så man måste lyssna med annat än sina öron.
Hur blir det med dina nedkissade kläder?
– Det är Jeremy som tvättar, så kan jag bara komma åt att byta så är det inget problem, svarar flickan.
– Då så, då tar vi en kopp té. Det är ingen fara med lappan, vi sköljer ur det värsta nu så får den torka under tiden.
Jena granskar flickan.
– Jag är ledsen att jag inte förklarade ordentligt, jag trodde du förstod hur det gick till.
– Det är så mycket jag inte kan och inte vet. Många gånger när jag är här så känner jag mig både dum och hjälplös.
– Men det som du får lära dig här kan jag väldigt lite om. Lite kommer jag lära mig när jag invigs till kvinna men jag tror du får lära dig mycket mer. Min moster är en mycket stark och respekterad medicinkvinna, så att du har henne som lärare när du bara är flicka och dessutom nybörjare är konstigt. Att du dessutom är vit gör det hela ännu underligare. Moster brukar bara undervisa medicinkvinnor som vill lära mer än de redan kan.
– Din moster är en fantastisk lärare. Eftersom jag inte har vetat någonting har jag inte förstått att hon är ovanligt kunnig, jag har trott att det är sånt här som alla medicinkvinnor kan. Men jag har märkt att hon är väldigt bra på att undvika att svara på det hon inte vill svara på. Idag berättade jag en dröm för henne eftersom jag undrade över den. Hon har nästan inte svarat på något av det jag undrade över, istället skickade hon iväg mig för att samla ved.
– Så gör medicinkvinnorna jämt. De talar bara om det de tycker att man ska veta, resten, kanske det man vill veta mest, glider de bara förbi på ett eller annat sätt.
Jena sneglar på de två kvinnorna som sitter i livligt samspråk. Sen flyttar hon sig lite närmare flickan.
– Vill du berätta drömmen för mig, säger hon med låg röst.
Så återigen berättar flickan sin dröm.
– Du drömde att du mötte en djävul, utbrister flickan. Vilken häftig dröm! Vad sa min moster om drömmen, frågar hon ivrigt.
– Hur kunde du veta att det var en orisha, svarar flickan, som inte vill använda ordet djävul.
– Jamen det var väl självklart. Ingen vanlig man skulle väl hänga upp och ned i ett träd. Eller kanske skulle de det i drömmar, funderar hon. Nå, vad sa moster?
– Hon sa nästan ingenting. Bara att jag nog skulle offra mig och när jag sa att jag inte ville bli en martyr höll hon en lång föreläsning om martyrer. Jag blev bara mer förvirrad av att prata med henne. Berätta istället vad du tänker om drömmen. Snälla!
Jena sneglar återigen på de båda kvinnorna.
– Jag tror att moster inte vill att du ska hålla på med den här drömmen förrän hon anser att du är färdig för den. Det brukar hon alltid säga ”Du är inte färdig för det” när hon inte vill svara på något. När jag var mindre kunde jag bli tokig på henne men nu bryr jag mig inte så mycket om det längre. Ibland kan hon börja prata om något som jag frågade om för två eller tre regn sen. Då har jag för längesen glömt att jag hade frågat henne, det är först när hon börjar prata om det som jag kommer ihåg. I alla fall så tycker jag att drömmen var stark, och jag skulle inte heller vilja offra mig och hänga i ett träd så jag förstår vad du menar. Men jag tror att man kan offra sig på olika sätt och av olika anledningar. Jag tror att man får offra sig på något sätt till Jordens Moder under invigningen men jag vet inte hur utan bara att det har att göra med kvinnors förmåga att föda barn, att ge liv. Tror du, när en kvinna bär ett barn som föds som en anmoder eller förfader att anmodern eller förfadern är inne i kvinnan eller kommer de till bebisen när den föds ut ur kvinnans kropp?
– Jag har faktiskt inte funderat över det, svarar flickan som nu känner sig ännu mer omtumlad.