Den natten drömmer flickan återigen om den hängande mannen. Det känns lite annorlunda nu när hon vet att han kanske är en orisha. Att han inte är en vanlig man får hon klart för sig så fort mannen talar till henne.
– Jaså, du vill inte offra dig för att få kunskap. Hur tror du att du ska växa i livet utan någon form av offer? Ni människor är bra enfaldiga ibland. Men du kanske vill bli en pladdrande narr som likt en papegoja bara upprepar det andra redan sagt?
Flickan står förstummad och vet inte vad hon ska svara.
– Nej jag vill inte offra mig. Man kan få kunskap på andra sätt. I skolan offrar jag mig inte men jag lär mig något ändå, säger hon till slut.
– Det är skillnad på kunskap och kunskap och nödvändigheten kommer man inte undan. Titta noga nu.
Framför den hängande mannen skimrar så en bild. En man och samma kvinna, hon själv som vuxen. Hon ser att de samtalar. Hon ser mannens tunga, den är kluven. En ny bild träder fram, mannen håller ett barn som han säger något till, hans tunga är kluven. En ny bild, kvinnan och mannen håller om varandra, han öppnar munnen och hans tunga är kluven.
Flickan slår händerna framför ansiktet, hon vill inte se.
Så hör hon att den hängande mannen skrattar.
– Så går det när man ger sig i lag med krafter man inte hanterar. Du tror att du är något för att du springer hos den där kvinnan i skogen, men du är bara en liten människounge och skeendena kan du inte kontrollera.
Flickan vill svara men hon får inte fram ett ord, halsen känns åtsnörpt.
Hon vaknar med ett ryck, halsen värker och hon är alldeles torr i munnen. Hon försöker få fram lite saliv för att svälja men munnen är torr. Mamma och pappa är fortfarande uppe så hon vågar inte gå ut i köket för att dricka. Inte heller kan hon somna om. Länge ligger hon där, alldeles stel i sin säng. Hon hör att mamma och pappa går och lägger sig och undrar om hon vågar tända sin lampa och läsa lite så hon kommer bort från drömmen men vågar inte för ifall mamma eller pappa inte somnat kan de se ljusspringan under dörren och då blir det inte roligt. Hon är rädd för att somna ifall drömmen kommer tillbaka.
Cikadorna spelar, stjärnorna lyser på Afrikas svarta himmel, flickan ligger stel i sin säng.

När flickan vaknar har hon glömt drömmen. I skolan är allt som vanligt och när hon kommer hem stannar hon inne och läser Ben Hur. Hon har läst den så många gånger att hon kan den nästan utantill. När hon plöjt igenom den börjar hon om på Kulla Gulla-böckerna. När hon suttit inne och läst varenda eftermiddag i flera dagar börjar mamma fråga om hon inte ska gå ut och leka.
– Det är för varmt, jag har lekt så mycket på rasterna så jag vill hellre läsa.
– Varken det ena eller det andra har hindrat dig förr, säger mamman. Men om du ändå ska vara inne kan du passa allraminstingen en stund så går jag till tant Siv.

Flickan häller vatten i en balja och sätter sig och kör båt med sin lillasyter. Vattnet är skönt och svalt i värmen. Allraminstingen är glad och tycker det är roligt, hon skrattar glatt. Plötsligt kommer drömmen tillbaka för barnet som mannen höll såg ut som allraminstingen. Flickan kommer ihåg en kluvna tungan, den otäcka känslan och vad den hängande mannen sa. Hur hade hon kunnat glömma bort drömmen helt och hållet? Och dessutom den dröm hon hade pratat med kvinnan om. Var det samma man? Flickan försöker komma ihåg hur mannen sett ut i de båda drömmarna men hon kan inte frammana några tydliga bilder av honom, bara den kluvna tungan.
Allraminstingen lyckas välta hela baljan så flickan får annat att tänka på, återigen glider drömmarna iväg.

I ett par veckor leker flickan kurragömma med sig själv men till slut lyckas hon inte skaka av sig drömmarna längre utan bestämmer sig för att återigen försöka prata med kvinnan. Lite motvilligt går hon in på bushstigen. Kvinnan är inte där. Hon är inte där nästa dag heller och inte den påföljande dagen. Nu går flickan inte motvilligt längre utan ivrigt, hon längtar efter att träffa kvinnan igen. Efter ett par veckor börjar hon bli orolig, tänk om kvinnan inte kommer mer? Flickan börjar grubbla över om hon gjort något som lett till att kvinnan inte vill undervisa henne längre! Kanske var hon för dålig på att plocka ved, eller kanske tyckte kvinnan att hon inte försökte tillräckligt.
Dagarna går och snart ska hela familjen åka till havet och vara borta nästan en hel vecka. Dagen innan de ska ge sig iväg ber flickan.
– Snälla, låt kvinnan vara vid kojan!
Ingen röklukt möter henne på stigen och när hon kommer fram är det tomt. Flickan känner sig gråtfärdig. Nu ska hon vara borta så länge. Tänk om kvinnan kommer och så, när flickan inte dyker upp, tror att flickan inte längre är intresserad, att flickan inte tänker komma mer och därför inte kommer till kojan igen. Flickan går in i kojan, i halvdagern därinne ser hon muggarna och vattenkitteln annars är det tomt. Om hon flyttar på dem förstår kvinnan att hon varit där. Men det skulle ju kunna vara vem som helst som flyttat på dem, fast kvinnan har sagt att ingen skulle röra något vid kojan eftersom de vet att det är hennes och de vet vem hon är och vad hon gör. Men djur skulle ju kunna… Hon måste komma på något tydligare tecken. Hon tar med sig två muggar ut ur kojan, plockar några stjälkar och flätar dem runt handtagen på muggarna. Flätan blev hon nöjd med, den blev riktigt jämn och fin men hopfästningen blev ganska klumpig. Hon ställer in de två sammanflätade muggarna och hoppas att kvinnan förstår att det är hon som gjort det och vad hon menar.