Artikeln är ursprungligen publicerad i Månväven

Fötter och rötter – kontakt med vårt vilda jag

av Nauð Vanarot

Blåsippan ute i backarna står
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plockade sipporna glatt,
rusar sen hem under rop och skratt.

Mor nu är våren kommen, mor
nu får vi gå utan strumpor och skor.
Än är det vinter kvar säger mor,
än får ni ha både strumpor och skor.

Text Anna Maria Roos, musik Alice Tegnér

Så var det när jag var barn. Sommarhalvåret var barfotatid. Det var en lisa för hela kroppen att slippa tunga och klumpiga vinterstövlar. Skogen var förstås favoritplatsen. Där var både mossa och granbarrstigar mjuka. Grusvägar var inte lika sköna att gå på, där fick man trippa mer försiktigt. Visst skrapade jag sönder fötterna ibland men det hände minst lika ofta med armbågar och knän så idén om skor för att skydda fötterna existerade inte i min tankevärld.
Jag kan inte minnas att jag led av att behöva ha skor på i skolan eller när vi åkte in till stan’, fötterna fick all den barfotatid de behövde. Så flyttade vi till Afrika där det fanns farliga parasiter. Skor utomhus var ett måste. Först då började jag sakna att gå barfota. Inte så att jag tänkte på det jämt men det var ändå en njutning för både kropp och själ när vi efter två år åkte till Sverige på semester och jag återigen fick känna gräs, mossa och stenar under fotsulorna, Precis som alla andra flickebarn så formades jag till att bli en civiliserad, ordentlig kvinna som hade mig själv under kontroll. När man hela tiden försöker kontrollera sig förlorar man kontakten med sitt vilda jag. I tonåren var barfotabehovet helt bortträngt och min potentiella vildkvinna fick ingen möjlighet att formas.
Numera är de flesta kulturer i världen patriarkala och flickor tränas till att bli kvinnor som aktar sig för vildkvinnan inom sig. Men även om vi lärt oss att kontrollera oss - våra kroppar så de rör sig lagom sexigt men inte fritt och vilt, våra röster så vi talar lagom högt och alltid lite i diskant så männen inte känner sig hotade - så finns vildkvinnan där hela tiden. Hon petar och skaver, hon pockar och lockar, lämnar oss inte helt ifred hur hårt skal vi än byggt upp. Hon hjälper oss att känna att det är något vi saknar och hon ställer möjligheter framför näsan på oss.
Otillfredsställelsen kan vi känna men det är inte för än vi är mogna, har samlat tillräckligt med mod, som vi tar emot de möjligheter hon visar oss. Möjligheter hon visar kan till exempel vara jungiansk analys, frigörande dans, frigörande andning eller som i mitt fall, psykodrama.
När vi väl mött vildkvinnan kan inte konvenansen längre hålla oss fast. Istället kan vi välja att följa normer när det passar och gynnar oss, väl medvetna om att det inte är den enda möjligheten.


Bild: Martina Toivonen

Vildkvinnan

Att vildkvinnan är vild hörs på ordet men vild betyder rätt skilda saker beroende på vem man pratar med.
I Woman Who Run With the Wolves. Myths and Stories of the Wild Woman Archetype skriver Clarissa Pinkola Estés:
”Within every woman there is a wild and natural creature, a poweful force, filled with good instincts, passionate creativity, and ageless knowing.”
En vild och naturlig varelse som, tänker jag, inte bara representerar det naturliga i kvinnan utan också har en väletablerad kontakt med naturen, med jorden. Vildkvinnan har rötter djupt förankrade i jorden. Hon känner det mörka och osynliga väl och det skrämmer henne inte. Hennes rötter sträcker sig långt bort i tiden, ger henne kunskap och stadga. Vildkvinnan vet att döden är en del av livet likväl som smärta och sorg. Hon vet att rädsla för sorg och död hämmar livsglädje, att rädsla för att inte duga och passa in förtrycker de medfödda kreativa krafterna. Hon vet också att det enda eviga är rörelse. Den vissheten är så välförankrad hos henne att hon aldrig någonsin ödslar energi på att försöka hålla kvar det som är eller, än mindre, det som varit. Istället rör hon sig i spiralen, dansar dess dans.
När vi får kontakt med vildkvinnan förändras vårt inre landskap. Det är en hisnande känsla, ibland förtjusande men ofta också skrämmande. Det kan ta rätt lång tid från det att vi anar henne tills vårt medvetna jag har kontakt med henne. Hur hon tar gestalt beror naturligtvis på vem man är, vilka livserfarenheter man bär men hon växer alltid inifrån och ut.

Rötter

I allmänhet förbinds rötter med släkt, ursprung och uppväxt. Lever vi kvar där vi har föräldrar, syskon och barndomsvänner så har vi ett fysiskt skyddsnät som ger en viss stadga och stabilitet eftersom det finns människor i närheten som rycker in när man behöver hjälp. Med det skyddsnätet kan också bli en strypsnara om man vill förändra sig själv och hur man hanterar sina roller.
När vi börjar skapa våra egna, personliga rötter ger vi oss själva möjligheten att få kontakt med vildkvinnans rötter. Dessa rötter är inte släkt- och uppväxtrötter. Nej, hennes rötter är något annat, de är uråldriga, de förnimmer det osynliga och ovetbara. Vi ger innehållet i hennes rötter många namn – intuition, kreativitet, inre mod, kraft och inre visshet är bara några exempel.
Ofta vet vi inte att det är vildkvinnan, hennes rötter, vi får kontakt med men vi märker att vi blir mer intuitiva och kreativa. Vi märker att vi inte längre är lika självklart följsamma, att vi får lättare för att säga ifrån och stå för våra idéer och åsikter samt att vi blir kreativare i vår argumentation. Det är också vanligt att man kommer ihåg sina drömmar i en betydligt högre utsträckning än tidigare.

Skor - en kulturfälla

Att gå barfota utanför badstranden har nästan blivit tabu. Det finns många anledningar till att det blivit så. En anledning är förstås att skor förr i tiden var status (och fortfarande är, jag säger bara Prada). Skor var dyra och fattigt folk fick hålla till godo med trätofflor till vardags. Dessutom har det i flertalet kristna slavkulturer, till exempel 1800-talets Sydafrika, varit förbjudet för slavar att ha skor. Vad vi hade på fötterna visade tydligare än något annat vilken klass vi tillhörde. Barfota var bara de allra lägst stående.
En annan, mer underliggande anledning kommer från den kristna traditionen där allt fysiskt är smutsigt. Våra kroppar ses som orena men smutsigast av allt är jorden. Alltså ska människor ha skor så fötterna inte rör vid den smutsiga jorden.
Fötterna har fler ben, muskler och leder än händerna. När fötterna stängs in i skor blir ett stort antal leder och muskler mer eller mindre fastlåsta och rörligheten blir kraftigt begränsad för de leder som kan röra sig.Leder som inte används stelnar och oanvända muskler förtvinar.
Resultatet av ständig skogång är att fötterna försvagas, man riskerar att få knölar och liktornar, bli plattfot och få nageltrång. Dessutom finns det studier som visar att både knän och höfter tar stryk eftersom skor får oss att sätta ner hälen istället för mellanfoten först. Det vi också gör när vi ständigt bär skor är att vi försvårar för våra andliga rötter att få kontakt med jorden. En av de första sakerna som hände när jag så smått började hitta hem till mig själv var att mitt barfotabehov återkom. Som chef på landstinget var jag förstås tvungen att ha skor på jobbet. Min arbetsplats låg precis bredvid en liten skog och jag började promenera för att hämta yngste sonen hos dagmamman. Jag lämnade arbetsplatsen välskodd som sig bör men så fort jag kommit in i skogen åkte skorna av och ner i väskan. Jag visste inte varför jag plötsligt fått ett så starkt begär att gå barfota, jag visste bara att jag måste. Idag tror jag att vildkvinnan hade ett finger med i spelet och att dessa dagliga fem kilometer långa barfotapromenader var en starkt bidragande orsak till att jag vågade säga upp mig.

Fötternas ögon

Människan är en av de djurarter som i hög grad använder synen för att orientera sig i världen. Men vi har inte bara de ögon vi kallar ögon, fötterna har sina alldeles egna ögon.
Är man inte van att röra sig barfota kan idén att fötterna har ögon te sig främmande. Första gången jag hörde uttrycket var tillsammans med Shirley Eagle Claw Woman. Vi hade deltagit i soldansen på Rosebudreservatet och efteråt åkte vi till ett av Lakotas mest heliga platser, berget Wamaka Og’naka I’Cante (det betyder ungefär ‘i hjärtat av allt som är’). Där stötte vi på en medicinkvinna med sitt följe. Hon var, liksom jag, barfota. De enda barfota lakotas jag tidigare sett var soldansarna när de dansade. Alla andra hade skor. När hon förklarade att hon inte ville täppa för fötternas ögon så kände jag en stark igenkänning även om jag själv inte skulle ha kommit på att ge den förklaringen.
Fötternas ögon fungerar naturligtvis inte på samma sätt som huvudets ögon men de ser. De ser in i jorden, de ser det osynliga och hemliga. De hjälper oss att få kontakt med vildkvinnan i oss själva och alla krafter som finns i jorden.

Barfotaneurologi

Vår kropp, våra sinnen, tar konstant emot en enorm mängd information. Gylfknappen som trycker lite mot magen, hur håret ligger på huvudet, färg och mönster på taperna, doften av hårschampo i håret, ljud från flygplan och bilar, dofter av krukväxterna i fönstret och grannens middagsmat, texturen på tröjan, lysrörets millisekundblinkningar med mera, med mera.
En väldigt viktig funktion hjärnan har är att sortera bort större delen av den informationen innan den når vårt medvetande. En av de strategier hjärnan använder i detta arbete är en inlärningsmekanism som kallas för habituering. Hjärnan lär sig helt enkelt att sortera bort vardaglig sinnesinformation. När skon sätts på foten känns den, hjärnan känner igen fenomenet och sorterar snabbt undan information från vårt medvetande. Processen är livsnödvändig eftersom den ser till att medvetandet får utrymme att bearbeta det som faktiskt behövs bearbetas. Är man ovan vid att gå barfota når all sinnesinformation från fotsulorna vårt medvetande och vi känner gräset, pinnarna, fukten och torkan, betongen och asfalten tydligt. Om inte underlaget är fantastiskt skönt kan det kännas obekvämt. Det tar ett tag att bli van. För mig som alltid går barfota inomhus och nästan bara har fotbeklädnand utomhus när det ligger snö går habitueringen på våren rätt snabbt. Min upplevelse är förstås att fötterna vänjer sig men egentligen är det hjärnan som vant sig.

Släpp fötterna loss det är vår

Våren är här. Hur långt den kommit beror på vart i vårt avlånga land man bor. I södra Sverige blommar förhoppningsvis blåsipporna. Du har en hel sommar med möjlig barfotagång framför dig.
Känns steget för stort kan du göra ett par mjuka mockasiner. De är så tunna att de släpper igenom en hel del av vad jorden ger och de är så mjuka att du sannolikt återtar din naturliga barfotagång.


Foto: Jenny Boquist

Nu har du möjlighet att låta fötterna hjälpa dig att få kontakt med vildkvinnan, nu har du möjlighet att släppa själarna fria.

Källor
Clarissa Pinkola Estés; Woman Who Run With the Wolves. Myths and Stories of the Wild Woman Archetype
Gunilla Åström; leg sjukgymnast, akupunktör TCM
Kim Gejel; fil mag, neurovetenskap
© Nauð Vanarot, 2016