Jag ger i följande artikel en bild, väl medveten om att den är en generalisering. Som i allt annat när det gäller mänskligt samspel är det väldigt komplext och det finns ingen möjlighet att ge en beskrivning som omfattar helheten. Så det enda jag kan göra är att visa och beskriva de delar av helheten jag själv ser och finner relevant för det jag vill förmedla.

Ett axiom i de flesta metoder och läror kring personlig utveckling är: Du kan aldrig förändra någon annan – den enda du kan förändra är dig själv.
Jag tycker att det är dags att vi kvinnor tar det på allvar och slutar att försöka ändra på männen. Männen har inte gett oss varken kraft eller makt. Kvinnor har tagit den. Kvinnor har tagit rösträtten. Kvinnor har tagit rätten till utbildning. Kvinnor har tagit på sig manskläder och rätten att bestämma över sina kroppar.
Det vi glömde var att ta rätten att vara solidariska med varandra.
Männen gör vad de måste göra. I ett par tusen år har de lärt sig att döda varandra. De har lärt sig att de är mer värda än kvinnor. De har lärt sig att livet går ut på att vinna. De har lärt sig att härska genom att söndra.
Idag försöker många män att på olika sätt ändra på detta. Det är bra. Men varken männen eller samhället kommer fortsätta förändras särskilt mycket av att kvinnor påtalar allt som är fel. Det måste naturligtvis också göras men jag anser att det är dags att sluta ha det som fokus. Vi har kommit såpass långt i samhällsförändringen att kvinnor idag har möjligheter att välja och forma sina liv i lika hög grad som männen, om än inte på samma sätt. För att åstadkomma reell och djupgående förändring i nuläget är det något annat som behövs. Det vi behöver förändra nu är oss själva och våra attityder gentemot andra kvinnor.
När vi kvinnor väl lärt oss att samarbeta och samordna oss finns det ingen möjlighet att stoppa oss men så länge vi underminerar varandra spelar vi patriarkatet och den rådande könsmaktordningen rätt i händerna. Som jag ser det så är det två attityder, eller inställningar som oftast ligger till grund när kvinnor underminerar istället för stödjer varandra. Den ena är: Mitt sätt att se på saken och min lösning är den rätta. Den andra gäller framförallt kvinnliga ledare eller föregångare: Hon ska minsann inte tro att hon är något speciellt.
Den första attityden bygger på en felaktig patriarkal grundinställning, nämligen att det bara finns ett sätt att förhålla sig eller se på saker och det är det rätta sättet. Alla andra sätt är fel. Före patriarkatet, som ju bara har några få tusen år på nacken, levde människorna med många idéer, inriktningar och förhållningssätt samtidigt och alla var lika giltiga. Varje människa hade sin egen relation till krafter, andar och andra väsen. I I Am Tsunki. Gender and Shamanism among the Shuar of Western Amazonia beskriver antropologen Marie Perruchon hur många antropologer som studerat Shuarfolket dragit konstiga slutsater emedan de haft ett antingen -ellerperspektiv medan Shuarfolket har ett både-ochperspektiv. I föredraget Respekt för liv berättar Adèle Änggård om 6000–23000 år gamla figuriner med två huvuden. Att de var dubbelhövade indikerade att mer än en tanke eller ett synsätt var inte bara tillåtet utan också önskvärt. Adèle berättar också om det mytiska symbolspåk den olympiska kulturen använde för att skildra processen från att många synsätt och tankar är giltiga till att endast ett tankesystem är giltigt i berättelsen om ett av hjälten Herkules dåd. Hydran sågs som ett monster. Hon hade många huvuden och varje gång ett huvud höggs av uppstod ett nytt.
Hjälten Herkules dödar Hydran. Som jag ser det initierades här det som skulle komma att bli en av patriarkatets viktigaste ledstjärnor - det finns ett rätt och allt annat är fel. Ur patriatkalt perspektiv skapar flera huvuden, eller flera synsätt destruktivt kaos. Kaos är en av Gudinnans viktigaste krafter eftersom kaos skapar nya synsätt och därmed nya möjligheter. Patriarkatet högg huvudet av hydran för att skapa och upprätthålla en ensidig ordning. Den ensidiga ordningen har på ca 2000 år lyckats föra hela jordklotet till ruinens brant.
Den andra attityden bygger på den patriarkala idén om över- och underordning. Den används mestadels mot kvinnor som intar ledarpositioner eller rör sig in i sfärer som av tradition haft hög status och varit manliga. Ett exempel, från 90-talet, på denna attityd är hur sjuksköterskor förhöll sig till kvinnliga respektive manliga läkare. De manliga läkarna servades med framtagna journaler och kaffe medan de kvinnliga läkarna inte fick motsvarande service. “Hon ska minsann inte tro att hon är något bara för att hon är läkare” var både det underliggande och uttalade budskapet. Så länge läkaryrket dominerades av män hade sjuksköterskorna accepterat deras högre status, men de var inte beredda att ge andra kvinnor den statusen eftersom de då upplevde att de förminskade sig själva.
När det gäller kvinnliga ledare eller kvinnor som på något sätt sticker ut hakan för att skapa förändring i världen så blir många väldigt utsatta. De ifrågasätts och testas och ska “plockas ner på jorden”, dvs ingå i den stora massan av kvinnor.

Manliga ledare utsätts också, det är naturligt att man prövar om en ledare står pall och klarar av att leda, men när det gäller manliga ledare är detta en övergående fas. Eftersom män inte bara accepterar hierarkier utan dessutom stöder den strukturen slutar männen att pröva ledaren när denne väl visat sig kapabel att hålla sin ledarposition.
I och med att kvinnor inte lika självklart accepterar över- och underordning som något positivt försöker många kvinnliga ledare, eller föregångare, undvika att verka dominanta, medan övriga kvinnor fortsätter lägga en hel del krut på att få föregångarkvinnor att stjälpa in i den stora kollektiva kvinnomassan.
Även här har kvinnor anammat ett patriarkalt perspektiv, nämligen att ledarskap och herravälde är synonymer.
I A Feminist Ethic of Risk analyserar religions- och kvinnovetaren Sharon D. Welch bl a Toni Cade Bambaras bok The Salt Eaters som handlar om Afro-Amerikanskt motstånd (resistence) i södra USA under 1980-talet. Sharon skriver:
“Critique is grounded in a vison of social change, a vision that includes not only specific rearrangements in the balance of power but a redefinition of power.”
Det maktbegreppet som Toni sedan beskriver ligger nära Hannah Arendts sätt att se på och beskriva makt. Hannah anser att det är viktigt att vi är medvetna om de olika komponenter ordet makt innehåller och att vi definierar och särskiljer dessa. Hon delar upp ordet makt i tre delar; herralvälde, makt och kraft.
I Gudinnetro och makt skriver Sofie Genfors följande om Hannah Arendts syn på makt:
“Herravälde kan både ägas och utövas, det bygger på kontroll av ekonomi, materiella resurser och människor. Makt däremot, menar Arendt, är en möjlighet som grundar sig på mänskligt samliv.”
Hannahs tredje komponent, kraft, är den kraft varje människa besitter inom sig själv.
De flesta västerländer styrs med en blandning av makt och herravälde. Så länge vi i samförstånd överlåter åt staten att styra handlar det om makt. När vi protesterar mot staten och staten tar till våld, som till exempel i Ådalen 1931 eller i Göteborg 2001 utövar staten herravälde.
Sofie Genfors fortsätter:
“Makt kan bara uppstå i en [tillsammans] med- andra handling. Arendt menar att makt inte har gränser, när den uppstår [tillsammans] med- andra är pluralitet både en förutsättning och en konsekvens. Makten växer ju mer den delas till skillnad från den personliga styrkan som är odelbar. …
Hos Arendt är människans tänkande och omdöme centrala för makt. För att makt utifrån Arendts definition ska existera, behöver människor använda sin tankeförmåga och sitt omdöme. Tanken har sin grund i den erfarna verkligheten och i intersubjektiviteten mellan tänkaren och de andra som delar denna verklighet. Det slags tänkandets främsta kännetecken är omdömesförmåga snarare än intelligens.”
I Vita Activa skriver Hannah Arendt:
”Varje människa har fått ett mått av styrka att kalla sin egen men ingen besitter egentligen makt; den uppstår mellan människor som lever samman och den försvinner så snart de skingras.”
Toni Cade Bambara delar Hannah Arendts tänkande kring makt. Makt är något man utövar tillsamans med andra för att förverkliga en vision, men Toni vidgar begreppet genom att inte begränsa det till mellanmänskliga relationer utan anknyter även till vår relation till naturen.
Sharon skriver:
“The vision also encompasses more then social relationship between people. It roots include a different relationship with nature.”
Hon beskriver hur huvudpersonen i The Salt Eaters, Velma, tänker på vad hon lärt sig av sina Navajovänner.
“They have thaught her a way of expressing power that is diametrically opposed to the power of Western technological society, the power that destroys or diminishes that which is needed for survival.”
Velma fortsätter med att beskriva hur Navajofolket ser på jakt, hur den utövas med akting och vördnad för balansen och för det släktskap som finns mellan människor och djur. Självklart för Navajos är både djur och människor en del av naturens ordning och balans, ingen är över- eller underordnad och jakten är ett samspel dem emellan.

Vad händer när vi klarar av att sluta jämställa makt med herravälde? Möjligheten finns att vi då kan förändra den rådande ordningen, eftersom det är vad som händer när kvinnor skapar makt tillsammans. Ett exempel på detta är Liberias president, Ellen Johnson-Sirleaf. Hon blev Afrikas första valda kvinnliga president 2005. Att hon blev vald till president beror på den förändring de liberianska kvinnorna formade när de skapade gemensam makt.
Liberia hade under ca 14 års tid plågats av ett mycket brutalt inbördeskrig där en stor del av de krigande var barnsoldater. Till slut fick några kvinnor nog och bestämde sig för att agera. Enligt dokumentärfilmen Pray the Devil Back to Hell började de genom att informera i sina kyrkor och på så sätt samla kvinnor. Muslimska kvinnor får höra talas om detta och beslutar sig för att ansluta sig - detta i ett land och en kultur där religion är både levande och grundläggande viktig! Så småningom, efter mycket arbete och många uppoffringar lyckas de få slut på kriget. Det hade de aldrig lyckats med om en stor del av kvinnorna ägnat sig åt att se till att förgrundskvinnorna insåg att de inte var förmer än någon annan. Nu hände detta i Afrika och Afrika har en gammal tradition av kvinnor som fredsmäklare och också en annan syn både på kvinnors kraft och på ledarskap. Traditionellt var ledaren, både i Afrika och hos olika ursprungsbefolkningar världen över, en person som tjänade gruppen. Ledaren hade inte makt över de andra utan ledarens roll var att stödja samordningsprocesserna och hjälpa till att lösa konflikter.
Om vi verkligen vill få till stånd förändringar i världen behöver vi återta både-ochperspektivet, dvs tillåta flera olika perspektiv, ge samtliga giltighet och lära oss samarbeta trots att vi ser med olika ögon på saker och ting. Vi behöver också sluta upp med att jämställa makt med herravälde, lära oss tjänande ledarskap samt stötta de kvinnor som på olika sätt är föregångare.
Vi har möjlighet att välja. Antingen fortsätter vi som vi gjort och lever kvar i herraväldets manliga maktordning eller så arbetar vi med inre förändring och formar kvinnliga kraftstrukturer där vi tillsammans skapar makt.
Någonstans på nätet hittade jag denna kommentar om Ellen Johnson-Sirleaf:
“It is inspiring and wonderful to see a woman of color in a position of power. Through her personal lens and life experience that is unique to the white-dominant patriarchy that has ruled people of color all over the world. Changing the face of leadership means changing what power and leadership means to a community by redefining boundaries.”

Låt oss inspireras och lära av de liberianska kvinnorna. Vi har inget att förlora men allt att vinna – och den enda man kan förändra är sig själv.

Källor:
Abigale E. Disney, Gini Reticker Pray the Devil Back to Hell dokumentärfilm Fork Films LLC 2008
Adèle Änggård Rätt till liv föredrag juni 2009
Anita Goldman Snäckans sång. En bok om kvinnor och krig Natur och kultur 1998
Hannah Arendt Människans villkor – Vita Activa Röda bokförlaget 1988
Leif Dag Blomkvist seminarier
Marie Perruchon I Am Tsunki. Gender and Shamanism among the Shuar of Western Amazonia Acta Universitatis Upsaliensis 2003
Sharon D. Welch A Feminist Ethic of Risk, revised edition Fortress Press 2000
Sofie Genfors Gudinnetro och makt C-uppsats Högskolan i Gävle 2008
Toni Cade Bambara The Salt Eaters Random House 1980
© Nauð Vanarot, 2010