Jag råkade få Vintersolståndet. Om jul, jord och äring i folklig tradition av Göran Stålbom i min hand när jag var och hälsade på en kamrat. Titeln lockade. Jag började bläddra och hamnade på kapitlet ”Årsväxt och fred”. Sen blev jag fast. Stålboms fascinerande blandning av nordisk mytologi, etymologi och forskning berörde mig. Jag fick låna boken, och väl hemma började jag från början.
I bokens första del ”Perspektiv och rötter” går Stålbom bakåt till vår allra äldsta historia. Vi förflyttas i tid och rum. För 40 000 år sedan kom våra förfäder till Europa, och när isen drogs tillbaka för 10 000 är sen invandrade de till norden. I svepande drag för oss Stålbom från istiden och framåt. Vi rör oss över hela Europa, men framförallt i Norden.
Boken får tyngd och substans av Stålbom återkommande resonemang kring forskning och kring den världsbild (de myter) vi har idag. En av våra myter är att utvecklingen alltid går från det lägre till det högre och analogt därmed anser vi oss vara mycket högtstående varelser jämfört med stenåldersmänniskorna. Faktum är att det inte är någon större skillnad mellan oss och våra tidiga förfäder. Vi vill också gärna tro att äldre tiders människor var okunniga. Stålbom visar på ett klart och tydligt sätt att så icke är fallet. Genom exempel illustrerar han människors kunskap och diskuterar kring vad som styr det vi kallar utvecklingen. Stålboms resultat blir att vi människor helt enkelt anpassar oss till rådande förhållanden, styrda av klimat och befolkningsmängd.
Den historiska översikten är också en översikt över forskningens historia. Med exempel visar Stålbom hur vetenskapen från 1800-talet och fram till våra dagar har tolkat våra myter och traditioner. Bilden som träder fram är entydig och klar. En generation forskare säger si, nästa så och en tredje säger tri. Det enda de har gemensamt är att de alla vet hur det var. Dock vet de alla olika. Därmed har Stålbom petat hål i en annan av våra omhuldade myter - myten om forskningens objektivitet. Att forskning ska sträva efter objektivitet är en sak, men att tro att den är det är en helt annan.
Stålbom citerar en amerikansk antropolog ”Vi ser inte den lins genom vilken vi betraktar världen” och framhåller att den moderna forskaren har blivit försiktigare och mer medveten om att den bild forskaren ger är präglad av dennes egen världsbild och uppfattning.
Stålbom är själv mycket försiktig och skriver ”vi kan anta…” och ”med utgångspunkt av… kan vi förmoda att det skulle kunna förhålla sig…”
Det här kan låta lite tråkigt, men det är det inte. Stålbom skriver på ett medryckande sätt och har ett härligt språk. Han är påläst, kunnig och han ställer adekvata, intressanta frågor kring de ämnen han behandlar. Om det finns något att kritisera i boken är det i så fall Stålbom rubriksättning. När jag kom till del två ”Julen i bondesamhället” tänkte jag sluta. Slakt och julstök intresserar mig inte nämnvärt, och jag hade egentligen inte tid just då. Hur det var fortsatte jag läsa, och visserligen är julen i bondesamhället avhandlad i denna del, men den är också en fördjupning och utvidgning av del ett. Precis som själva boktiteln är missvisande smal överensstämmer inte rubrikerna med innehållet.
Stålbom skriver i cirklar och kombinerar en bredd med ett djup kring vår historia och våra traditioner.
En bok jag varmt rekommenderar till dig som vill få ökad kunskap om hur det kan ha varit men framförallt ger den insikt och förståelse om hur, och varför, vi tror att vi vet det vi tror.
© Elisabet Lindén (Nauð Vanarot), 1996