Artikeln är ursprungligen publicerad i Månväven

Livets dans - återskapande skapande

av Nauð Vanarot

Rituell dans fyller flera olika syften och har många olika former. Det kan vara att återskapa ett mytiskt tillstånd, att gå i trans för att i kontakt med andevärlden, hela eller få information, för att skapa ett extatiskt tillstånd där någon/några av dansarna blir besatta av ett väsen eller för att, som beskrivs i Snäckans sång. En bokom kvinnor och krig, användas för att sluta fred i en konflikt.
Eftersom rituell dans vuxit fram och fortlever i kulturer med muntlig berättartradition har de olika dansformerna inte en alldeles fast form och struktur utan är en levande konstform där varje konstverk/dans har ett bestämt syfte.
I Källvattnets mask. Om dans i Afrika skriver Birgit Åkesson:
“Jag kom till den del av världen som inte haft behov av ordet kultur, men väl ordet natur som inte behöver uttalas. Allt man ser, hör, är uttalat. Det tog mig sju år av resor i olika afrikanska länder och därefter lika många år innan jag kunde ana vad det jag fått se omfattade.”
Det Birgit studerade var dansen, dansens form. Hon försökte aldrig fördjupa sig i den världsbild dansen vilade på. Trots att hon avgränsat sig till dansens form och till Afrika söder om Sahara arbetade hon i 14 år innan hon ens anade. Det säger en hel del om den rituella dansens komplexitet.
Den äldsta formen av dans är troligtvis transdansen.
Att vi började dansa gick kanske till som i myten – att elefanterna dansade så jorden vibrerade rytmiskt och till den rytmen började människorna dansa. Eller kanske gick det till på något annat sätt. Däremot vet vi, med ganska stor säkerhet, att människor har dansat tillsammans sen vår gryningstid.


Bild: Lerida, Spanien 15000-13000 f.v.t.

En av effekterna av att dansa tillsammans är att dansen skapar sammanhållning. Merparten av danserna håller på åtminstone från skymning till gryning, men det finns också danser som håller på i flera dagar. När man dansar tillsammans under en längre tid ökar halten av oxytocin.
“Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit, minskar aggressioner och ångest …Oxytocin gör människor lyckligare och tillitsfulla” (Wikipedia).
Oxytocinet hjälper till att luckra upp våra mönster för att möjliggöra skapandet av nya mönster, t ex att förbinda mamman med barnet, det förälskade paret med varandra eller överhuvudraget förstärka sociala band till andra människor. Genom de långa rituella danserna skapades den sammanhållning som behövdes för att vi skulle kunna samverka. De grupper som var skickliga på att samverka var de som överlevde och förde sina anlag vidare. Utan den rituella dansen är det möjligt, kanske till och med troligt, att arten homo sapiens varit utdöd.


Bild: Tassili 6000-1500 v.t.

All rituell dans har inslag av trans och extas, det vill säga förändrade medvetendetillstånd på något sätt. Dans vars huvudsyfte är att uppnå förändrade medvetendetillstånd är oftast väldigt repetetiv. Min tidigaste erfarenhet av rituell dans är från västafrika där det var mycket rytm, livlig rörelse och maskklädda dansare som gestaltade olika väsen/andar. Så jag hade dessa förväntningar när jag skulle delta i Nkwalaritualen i Swaziland. Istället för att möta det jag förväntade mig så befinner jag mig i en kvinnocirkel som ‘dansgår’ runt kungen, runt, runt. Detta var innan jag börjat arbeta naturreligiöst och jag hade svårt att förstå vitsen så efter några timmars runttrampande tackade jag för att jag fått delta och avlägsnade mig. När jag elva år senare deltar i en lakotasoldans, där man dansar runt livets träd hade jag med mig nio års erfarenhet av rituellt arbete och kunde omfamna symboliken i dansen på ett helt annat sätt. Jag visste också att frisättningen av oxytocin skapade sammanhållning mellan de närvarande samt att trumrytmen tillsammans med den repetetiva rörelsen gjorde att hjärnan, den cerebrala rytmen, ändras från dagsmedveten frekvens (alpha och beta) till transfrekvens (delta och theta). Från att ha sett denna formen av dans som en oförklarlig och trist rundvandring upplevde jag en meningsbärande och stark ritual.
!Kung San är ett av jordens äldsta folk och lever i södra Afrika. De levde/lever som samlare och jägare i egalitära och fredliga grupper. Idag finns det bara spillror kvar av dessa ‘bushmän’ och endast ett mycket litet fåtal som lever enligt deras egen sed. Men eftersom de är ett urgammalt folk med en helt annan livsstil har de studerats av en mängd antropologer och annat löst folk. De dansar sina medicindanser/transdanser ofta (flera gånger i månaden), dansen börjar i skymningen och pågår hela natten. Ibland är dansen planerad, det finns en anledning att dansa, till exempel så kan helande behövas för någon i gruppen eller regnet behöver kallas på men de kan också vara spontana. Några börjar dansa och om fler sluter till, så det blir en majoritet som dansar, sluter även de övriga upp. Det inte är bra att vara ensam utanför danscirkeln eftersom dancirkeln anses dra till sig alla möjliga väsen och de är inte alltid så vänligt sinnade – och är man ensam utanför cirkeln är man ensam med alla dessa väsen.


Bild: Healing dance av Cuaelcao Moses

Dansen börjar oftast ganska lågmält, de som inte dansar skapar musik och rytm. Framåt midnatt ökar intensiteten och en del dansare går in i ett förändrat medvetandetillstånd. Övergången kan vara väldigt plågsam med stark smärta samtidigt som de kan ‘bada’ i eld och hantera glödande kol utan att skada sig. Det är i detta tillstånd dansaren arbetar helande. När dansarna gjort vad de ska faller de ihop, ofta med en väldigt långsam hjärtaktvitet. Det är inte ovanligt att en dansare som varit i trans sedan sover minst en dag.
Hos !Kung Sanfolken kan alla som vill bli transdanserskor. Det medför inga privilegier och ger ingen status eftersom Sanfolken inte har en hierarkisk struktur. Att ha kontakt med andevärlden ger inte makt så som det gör i samhällen som har religiösa specialister, vilket ju nästan alla andra samhällen har.
I min bok Resa i verkligheterna reser den svenska afrikabosatta flickan mellan den verklighet vår kultur definierar som verkligheten och den vidgade verkligheten. I den vidgade verkligheten deltar hon i dansritualer i afrikanska byar. Här följer ett avsnitt ur boken som beskriver en form av afrikansk rituell dans kan gå till.

¤¤¤¤¤Ringen har hon på sig när hon smyger ut i den månbelysta natten. Trummorna hörs tydligt men ändå avlägset. Hon uppfattar en ny intensitet i trummandet och undrar, tyst för sig själv, om det är en speciell högtid förbunden med denna måne, eller om hon bara inbillar sig för att hon är så målmedveten denna gång. Hon rör vid ringen, och ber att den skyddande kraften i ringen också ska hjälpa henne att färdas till trummorna i byn. Ett ögonblick funderar hon på om hon ska be till Gud också men Gud verkar inte tycka om trummor och sånt som afrikaner håller på med så hon bestämmer sig för att låta bli. Istället sluter hon ögonen och börjar dansa. Det känns som om det bara gått ett ögonblick innan hon befinner sig i byn. Det är fler människor samlade än förra gången, och fler trummor. Trots att regntiden har börjat så smått och det var ett ordentligt skyfall under eftermiddagen är den röda jorden, lateriten, torr, dammig och doftande. Flickan dansar fram till trummorna och tittar fascinerat på hur trummarna verkar kunna röra händerna helt oberoende av varandra. Dessutom är det flera som stampar en annan takt med fötterna än den de trummar med händerna. Hon försöker klappa en rytm men det fungerar inget vidare så hon ger sig helt hän i dansandet. Hon vill sluta ögonen och dansa in i sig själv, men hon vill också ha dem öppna och se all rörelse och glädje. Hon dansar och tittar, ingen verkar lägga märke till henne speciellt, trots att hon naturligtvis måste framstå som väldigt avvikande. Hon får ett leende här och ett leende där, känner sig inkluderad och välkommen. Hon dansar sig svettig, hon dansar sig glad och så sluts ögonen automatiskt.
För sin inre blick ser hon smeden som gjorde hennes ring. Han tittar henne i ögonen och samtidigt växer han sig stor, större. Han sväller ut på alla håll samtidigt som han byter skepnad. Kroppen täcks av pälssvansar och vajande bast. Hans ansikte förändras helt eller är det en mask? Flickan vet inte riktigt men hon känner en stark kraft som strålar emot henne och förstår på något sätt, att smeden blivit en ande. Han rör sig mot henne, sträcker fram en arm som ringlar sig allt längre, nästan som en orm med fingrar istället för ett huvud, tills den berör hennes ring.
– Minns detta och bli inte allt för vit när du växer upp.
I detsamma går trummorna in i ett kort crescendo för att så tystna i ett samfällt brak.
Flickan öppnar ögonen och ångrar sig genast. Hon hade velat fråga smedanden vad han menade men när hon sluter ögonen igen blir det bara svart.
En trumma börjar, mjukt, jämt och så kommer en trumma till, också den mjuk, synkoperad med den första trumman. Så känner flickan jorden vibrera. Människorna formar dansande två svajande, vajande led. Det går så snabbt att flickan knappt uppfattar det. Plötsligt befinner sig hon och några småungar ensamma i mitten av dessa led. Tomrummet känns gigantiskt och hon känner sig pinsam. Tveksamt blir hon bara stående tills en kvinna fångar hennes blick och vinkar åt henne att komma. Brevid kvinnan, inne i ledet känns det bra igen.


Bild: Tassili, Sahara 6000-1500 v.t.

– Det är Flodens Moder som kommer. Hon ska berätta om regntiden, om hur mycket hennes floder kommer svälla och hur vi kan förhålla oss så hon inte svämmar över. Hon berättar för oss alla, men hon har också budskap till enskilda personer, så lyssna noga, säger kvinnan.
Så intensifieras trummorna, koskällan börja låta i en, för flickan, alldeles egen rytm, fler trummor kommer till. I mitten av den flod människorna skapat med sina dansande kroppar dansar en liten varelse fram. Hon är helt klädd i bast. Hon har en mask framför ansiktet men den syns knappt för även den är nästan helt basttäkt. Det finns en vanlig jordisk kvinna bakom masken, under all bast, det vet flickan. Men det känns inte så och kvinnan rör sig inte heller som en människa. Spelar ingen roll att det är en människa under alltihop, tänker flickan, för det är uppenbart och tydligt att detta är ett större väsen. Jag måste försöka fråga någon sedan hur det går till när människor blir andar, tänker hon. Egentligen vill hon fråga på en gång, men inser att tidpunkten inte är den rätta.
Flodens Moder dansar, men det ser inte ut som hon dansar, det ser ut som om hon är floden. Det ser ut som om hon får floden att röra sig, svälla, minska, alltefter hennes vilja, önskan och rörelser. Efter att ha sett Flodens Moder fånga floderna och släppa dem fria, välta kanoter och hjälpa flodfarare, i vad som känns som en evighet, så tystnar koskällan och de flesta trummorna.
In i floden dansar tre kvinnor, in till Flodens Moder. De dansar runt henne så hon nästan blir helt dold. Så vänder sig en av kvinnorna utåt.
– Floderna kommer växa. Inte först men sen. Då kommer de växa snabbt-snabbt, ropar kvinnan och vänder sig åter igen inåt, mot Flodens Moder.
Människorna fortsätter dansa sin flod och det enda som hörs är trampet av många fötter och i bakgrunden de två synkoperade trummorna.
Så vänder en annan av kvinnorna sig utåt.
Flickan väntar sig att få höra mer om vad som ska hända men istället hör hon bara ett ljud, som en ton som vibrerar. Hon ser sig försiktigt om för att se hur de andra reagerar. Alla bara fortsätter och dansa medan de verkar lyssna intensivt. Så vänder sig även denna kvinna inåt igen. När den tredje kvinnan vänder sig utåt hör hon återigen bara en vibrerande ton som tystnar när kvinnan vänder sig in igen. Detta pågår och pågår. Ibland förstår flickan vad som sägs och då handlar det mest om den påbörjade regntiden, men ofta är det bara en ton.
– Den vita flickan är bara vit. Hon behöver er hjälp, undervisa henne, ropar en av kvinnorna.
Häpen stannar flickan upp mitt i ett danssteg.
Kvinnan hon dansar brevid puttar till henne litegrann så hon fortsätter dansa. Försiktigt sneglar hon runt. Ingen verkar ta någon särskild notis om henne så hon slappnar av igen och fortsätter dansa. Samtidigt far tankarna runt. Först var det smedanden som sa att hon inte skulle bli allt för vit och nu sa
Flodens Moder att hon skulle undervisas.
Vad betydde allt detta? Och afrikanska barn undervisas om traditioner och ritualer i bushskolor. Skulle hon gå i en bushskola? Men det skulle inte gå, för då skulle mamma och pappa märka att hon var borta. Även om hon var nyfiken så var hon inte så nyfiken att hon ville gå i en bushskola och äta afrikansk mat som smakade konstigt.
Flickan rycks upp ur sina funderingar och ser att de tre kvinnorna som dansat runt Flodens Moder dansar ut igen. Koskällan och fler trummor ljuder, rytmen snabbas upp och folkmassan sluter sig samman i en halvcirkel medan Flodens Moder dansar bort. En stund fortsätter dansen i en oordnad cirkel sen tystnar trummorna efter ännu ett crescendo avslutat med ett gemensamt brak.¤¤¤¤¤¤


Bild: Jabbaren, Sahara 6000-1500 v.t.

Detta är en variant på rituell dans. Det den har gemensamt med många afrikanska rituella danser är att det finns solodansare och vad Birgit kallar en kör. Kören är hela den samlade gruppen och den har en otroligt viktig funktion. Utan kör skulle det inte finnas någon dans eftersom det är kören som dansar fram den mytiska gestalt eller väsen som dansen handlar om. Det är kören som dansar floden eller stigen eller jorden eller himlen, dvs det är kören som skapar den scen eller det utrymme som behövs för att den mytiska gestalten ska kunna visa sig. Så precis som i Moder Jordsamfundets ritualer är alla närvarande delaktiga i att skapa ritualen.
I stora delar av det ickemuslimska Afrika dansas livets olika skeden, man dansar övergången från barn till vuxen, man dansar med den som dött, man dansar vid en födelse och när man ingår äktenskap liksom man dansar naturens cykler och gestaltar myter förbundna med den rörelsen.
I mitten av april höll jag ett seminarium Drömmar - dans, mask och verklighet där vi bland annat arbetade med livsdrömmar och masker. Deltagarna reste för att möta det väsen/den kraft de skulle gestalta i masken. Därefter började var och en arbeta med att skapa sin mask samtidigt som vi, i resor och genom dramer, arbetade med drömmar. När maskerna hade börjat ta form och vi kommit lite djupare med hjälp av drömarbetet dansade deltagarna sin mask för att skapa kontakt och få lite djupare förståelse. De teman som kom fram för maskerna var ganska likartade. På söndagen beslöt vi tillsammans att i den gemensamma avslutningsdansen gestalta frihet och kraft att vara den man vill vara och valde en av maskerna för att gestalta detta. En i cirkeln var villig att dansa masken, att överlämna sig till den. Vi andra dansade kören. Trots att vi bara arbetat ett par dagar blev det en stark och berörande dans vi dansade.
Efter seminariet skriver Lovisa Björkman:
“Min verklighet är inte din. Din verklighet är inte min.
Men vi delar alla samma verklighet.
Min dröm är inte din dröm. Din dröm är inte min dröm.
Men vi är alla delar av den stora drömmen.”
Vi är alla delar av den stora drömmen men jag tror att vi, i olika grad naturligtvis, tappat kontakten med den. Jag tror också att rituell dans är ett sätt att återskapa den kontakten. I en yourubasång som finns med på vår CD Möt Moder Jord sjunger vi:
“Mina minnen ger mig mod, min Moder.”.
Min personliga dröm är att skapa och återskapa de rituella danser våra anmödrar en gång dansade, att hitta tillbaka till våra urminnen och med hjälp av dem återskapa en kultur baserad på samverkan.

Litteratur:
Anita Goldman; Snäckans sång. En bok om kvinnor och krig.
Birgit Åkesson; Källvattnets mask. Om dans i Afrika.
Elechi Amadi; The Concubine.
Elizabeth Marshall Thomas; The Harmless People.
Flora Nwapa; Efuru.
Lasse Berg; Gryning över Kalahari.
Marjorie Shostak; Nisa.
Naud Vanarot; Resa i verkligheterna
© Nauð Vanarot, 2012