När månen återigen är full står flickan ännu en gång ute på gräsmattan. Osäker. Francis hade sagt att hon haft fel fokus. Fokus visste hon inte riktigt vad det var så hon hade slagit upp ordet. Det betydde egentligen eldstad eller härd men verkade handla om koncentration. Flickan tyckte det var lite konstigt, för första gången hade hon inte koncentrerat sig alls, utan bara dansat till trummorna, badande i månskenet. Då hade hon kommit till byn. Andra gången hade hon verkligen koncentrerat sig på att komma till byn medan hon dansade, men då hade ingenting hänt. Hon hade bestämt sig för att koncentrera sig ännu mer. Försöka dansa och hela tiden koncentrera sig på byn. Så flickan dansade och tänkte på dansen i byn, alla människor där, anden som dansat in på styltor. Så, rätt var det var, märker hon att hon istället tänker på det Francis sagt om att hon inte har någon medicin. Varje gång skakar hon av sig tanken och koncentrerade sig på byn igen, men snart var tanken på medicin där igen. Hon märkte att hon började bli rädd. Det kanske var farligt. Hon visste att det sas att det fanns medicinmän som kunde lägga besvärjelser på människor så de dog om de inte i tid fick tag på en medicinman som kunde lägga en motbesvärjelse. Till slut insåg flickan att det inte var någon idé att fortsätta dansa. Hon kunde inte koncentrera sig hur hon än försökte.

Ju mer flickan tänkte på det, ju klarare blev det. Hon måste skaffa sig medicin. Medicin var dyrt, det visste hon. Det skulle säkert vara ännu dyrare eftersom hon var vit. Hennes veckopeng räckte bara till en chokladkaka om det fanns någon i affären, annars till en påse karameller. Det skulle säkert ta ett helt år att spara ihop den summan som behövdes. Och det var bara en liten del av problemet. Det stora problemet var att hitta en medicinman och hur det skulle gå till hade hon ingen aning om. Hon frågade Francis, men han vägrade att överhuvudtaget prata om det, så flickan bestämde sig för att börja med pengarna. Hade hon varit i Sverige hade hon kunnat sitta barnvakt eller klippa gräsmattor men här skötte husboyarna allt sådant arbete, så det gick inte. Hade hon varit i Sverige hade hon kunnat sälja sina böcker och sin frimärkssamling till ett antikvariat, men några sådana fanns inte här så det gick inte det heller. Men hade hon varit i Sverige hade hon inte haft problemet överhuvudtaget. Då hade hon aldrig fått dansa med byfolket och hon hade inte ens vetat att det fanns medicin, andar och trummor.
Kanske kunde hon sälja sitt berlockarmband till en bysmed.

För ett par månader sen hade Francis tagit med dem till sin hemby. De hade startat tidigt på morgonen, eller snarare sent på natten. Det hade fortfarande varit mörkt och de hade kört i minst ett par timmar. Det hade precis börjar ljusna när de körde in på en väg som var så liten att den mest påminde om en stig. Hade de haft sin egen bil hade det inte gått, men nu hade de en lånad jeep. Efter någon timme hade inte ens jeepen kunnat ta sig fram längre. Där stannade de och åt frukost innan de började gå.
Först gick Francis med en cutlass, sen gick flickan, lillan, pappa och sist en vän till Francis som kom från samma by. Både Francis och hans vän bar var sitt bylte på huvudet. Pappa bar en väska med filmkameran och gåvor till byinnevånarna. Hon och lillan behövde inte bära någonting. Och det var tur, för det var väldigt tröttsamt att gå. Till slut kom de fram till en bred, stor flod. Stigen gick inte ner till floden och flodbankarna utan slutade vid en hängbro som gick över floden. Den verkade vara gjord av lianer och andra flätade växter. Flera meter nedanför fanns floden och flodbankarna. Francis berättade att under regntiden kunde floden ibland bli så hög att den nästan nådde upp till hängbron, men nu var det torrtid och floden var liten. Nere på flodbanken låg ett par krokodiler. Flickan tyckte de såg gigantiska ut och var glad att det var torrtid så de befann sig i säkerhet långt ovanför krokodilerna. Den stora floden såg inte ut som floder hemma i Sverige, där floderna är vattniga och blåsvartgröna. Den här floden var kompakt, ogenomskinlig och lika röd som den röda jorden.
Francis gick över först. Flickan kunde inte annat än beundra honom när han så säkert balanserade knytet han fortsatte bära på huvudet över den gungande hängbron. Så var det hennes tur. Hon höll hårt i sidorna på bron. Det var både spännande och otäckt när den gungade och hon genom den flätade botten såg floden långt där nere. Sen var det lillans tur att gå över, men efter ett par steg vände hon. Flickan såg, från andra sidan, att pappa försökte få lillan ut på bron igen och hon hörde att lillan skrek. Det slutade med att pappa lämnade över sin väska till Francis vän och halvt bar, halvt släpade lillan över. Flickan tyckte att bron krängde oroväckande, men Francis verkade helt lugn, så det var nog inte så farligt som det såg ut. Sist gick Francis vän. Han hade lagt pappas väska ovanpå sitt knyte – tänk om den gled av! Men det gjorde den inte och till slut var de alla samlade på andra sidan floden.

När de anlände till byn blev uppståndelsen stor. Massor med människor samlades runt dem. Alla hälsade på Francis och hans kamrat, pratade och skrattade. En liten unge drog i hans byxor och Francis lyfte upp den lilla som genast började dra honom i öronen. Flickan tittade sig omkring. Hon såg att hyddorna verkade ligga i en sorts cirkel kring en stor öppen plats. På ena sidan växte ett stort träd. Marken var bar och ren. Hönor gick och krafsade runt hyddorna, helt oberörda av uppståndelsen.
Så fick hon syn på några småpojkar som stod en bit ifrån. Hon såg att de, på småpojkars sätt, höll på att utmana varandra. Vad det gällde förstod hon inte för hon förstod inte deras språk och hon såg inget konstigt. Så plötsligt rusade de fram och nuddade henne för att genast, under gälla tjut, rusa därifrån. Flickan undrade om det kunde vara tjejbaciller de utmanade, men det verkade inte så för en liten parvel gick och kånkade på en ännu mindre flicka.
En man kom fram och hälsade på pappa. De pratade en stund och Francis översatte. Pappa gav något till mannen och sen verkade hälsningsritualen vara över. Francis tog med dem till hans mammas hydda där de fick någon sorts té att dricka och blev bjudna på landets gröna apelsiner. Pappa berättade att det var hövdingen han pratat med och sa åt dem att absolut inte dricka något vatten eller äta annat än frukt med skal. Senare skulle Francis mamma bjuda på en måltid. Den skulle vara kokad så den var inte farlig att äta. Hur maten än såg ut så skulle de äta det de blev bjudna på, det var viktigt att vara artig, sa pappa. Flickan hoppades att det inte skulle bli grillad apa. Hon hade sett dem på marknaden och det hade varit hemskt att se de små söta aporna alldeles sönderbrända. Blev det helgrillad apa så undrade hon om hon skulle klara av att vara artig. Var det bara konstigt och äckligt kunde hon svälja det som hon svalde malariatabletterna och se glad ut. Francis var snäll och hon ville inte göra honom ledsen.
En stund senare tog Francis med dem till bysmedjan. Smeden gjorde varsin ring åt dem av gamla 10-centare. De var tvungna att leta igenom alla mynt i pappas plånbok för att hitta tillräckligt många gamla 10-centare. De nya innehöll för lite silver förklarade Francis att smeden sagt.

Flickan väcktes ur sina funderingar. Sälja berlockarmbandet för att få pengar till medicin. Kanske Francis kunde ta med det nästa gång han gick hem till sin by och sälja det till bysmeden. Flickan misstänkte att Francis inte skulle vilja göra det. Och förresten så behövs det mer pengar. Och en medicinkvinna eller medicinman. Flickan suckar och plockar upp Old Shatterhand och apachindianerna. Strax är hon helt försjunken i boken.