När flickan vaknar kommer hon ihåg drömmen. Ormen ligger runt hennes hjärta men är det bra eller dåligt? Hon hinner inte tänka mer på det för det är bråttom att bli färdig till skolan. Dessutom blir hon distraherad av allraminstingen som sitter i spjälsängen och ropar ”upp, upp” med allt mer ledsen röst. Flickan vet att hon inte får ta upp allraminstingen för mamma tycker det är bra att hon sitter där för då behöver hon inte passas. Flickan tycker det är hemskt att allraminstingen måste sitta i sängburen, det gör ont i hela flickan när hon hör den lillas ledsna röst. Nu kan hon inget göra men hon bestämmer sig för att hon ska lära allraminstingen hur man tar sig ur spjälsängen.

Först på kvällen, när hon ligger i sin säng får hon ro nog att tänka på det som hänt föregående dag. Björnen som hjälpte henne, som hjälpt henne förut, i en dröm. Det hade hon glömt men nu minns hon.

Hon befinner sig i en stor skog. Hon har gått vilse och vet inte var hon är. Det är kallt och skymningen sänker sig över skogen. Det finns inga stigar någonstans, bara träd och buskage. Hon har ingen aning om var hon befinner sig eller åt vilket håll hon ska gå. Det blir bara mörkare och hon blir allt räddare. Hon måste, måste ta sig ut ur skogen! Hon börjar springa. Hela tiden är det grenar och buskar i vägen. Hon känner hur huden rispas upp både här och där när hon inte lyckas väja undan i tid. Allt mindre ser hon, när mörkret faller. Hjärtat bankar hårt i bröstet och hon tycker att hon hör någon bakom sig, någon som jagar henne. Hon vågar inte vända sig om för att se efter utan istället ökar hon takten. Så snubblar hon och faller handlöst. Stel som en pinne ligger hon och väntar på att förföljaren ska kasta sig över henne. När inget händer sätter hon sig långsamt upp. Förtvivlad. Det är ingen idé att resa sig och börja gå i mörkret igen. Hon får väl sitta här i skogen och svälta ihjäl…
Så står den stora björnen framför henne. Han lyfter försiktigt upp henne. Hon känner hur varm och mjuk han är.

Hon kommer ihåg hur ledsen hon var när hon vaknade, över att björnen inte fanns på riktigt. Men nu hade hon hört honom igen och det kändes verkligen som om han fanns på riktigt. När hon funderar över det kommer hon ihåg vad som hänt den dagen innan hon drömde drömmen.

Om man tittar på huset ser det alldeles stängt ut. En stor vit fyrkant med tomma, kalla fönster som stänger sig mot omvärlden. Ingen rör sig bakom gardinerna, hela huset känns tomt och slutet. Det står där som en stor vit kloss i den vita snön, livlöst. Tittar man längre in i trädgården ser man tre småflickor som leker. De åker tefat nedför sluttningen, deras barnröster klingar i den kyliga luften. Så tystnar rösterna, flickorna står nedanför den lilla slänten och pratar. Den yngsta flickan börjar gråta. Så försvinner de tillsammans bakom huset och strax ser man dem igen på andra sidan. De försöker öppna en dörr men det går inte. Sakta rör de sig framför huset, den yngsta rör sig nästan med benen i kors. De är alldeles tysta när de går uppför trappan till husets huvudentré. Den äldsta flickan tar i handtaget för att öppna dörren. Dörren rör sig inte, den är låst. Då börjar den lilla gråta högt.
– Jag kan inte hålla mig, jag kissar snart på mig.
– Du måste, svarar den äldsta. Vad ska vi göra, vi skulle vara ute sa mamma och pappa, men kissar hon på sig blir det inte roligt.
De två större flickorna överlägger med varandra. Kan hon kissa ute fast man inte får det? Det kommer ju att synas i snön. Ska de våga knacka på dörren även om de skulle vara ute. Den minsta gråter allt högljuddare. Till slut knackar de på. Inget händer. I ren desperation börjar de banka på dörren och ropa på mamma och pappa. Inget händer nu heller. Efter en stund går de tillbaka till källardörren och rycker i den, men den är fortfarande lika väl-låst.
Så börjar de släpa fram en spark till ett källarfönster. Den äldsta ställer sig längst in på sitsen och mellanflickan sätter sig på den. Så klättrar den äldsta flickan upp på sparkens handtag. Hon lyckas pressa upp fönstret och häver sig upp och tar sig igenom. Ett ögonblick senare öppnas källardörren och flickorna försvinner in.
En stund senare kommer de ut igen. Den yngsta är sprudlande glad – hon hade inte kissat på sig! Faran var avvärjd, byxorna var torra och kisset fanns i pottan i pannrummet.

Flickan kommer ihåg hur julklappsbyxorna gått sönder när hon klättrade in genom fönstret och hur hon känt sig inträngd i ett hörn. Hade minstingen kissat på sig hade flickan blivit straffad, istället blev hon straffad för att hon haft sönder sina nya byxor. Egentligen, tänker hon, var det faktiskt mammas och pappas fel som hade låst oss ute. Vuxna kan faktiskt också gör fel, tänker hon upproriskt.