Artikeln är ursprungligen publicerad i Feministiskt perspektiv

Fel diagnos och fel recept, socialförsäkringsministern!

av Nauð Vanarot

”Att kvinnor som blivit sjuka på grund av en orimlig arbetssituation på något sätt skulle vara hjälpta av att under sjukskrivningen vistas på sin arbetsplats kan bara vara en dåres dröm.” Det skriver Naud Vanarot om socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons senaste utspel apropå att den psykiska ohälsan som ökar..

Antalet sjukskrivna med psykiska diagnoser ökar och mest ökar den hos kvinnor. Regeringens recept är att ändra reglerna för sjukförsäkringen. Ett recept de använt tidigare både vad gäller arbetslösa och sjuka. Och visst fungerar det så tillvida att statistiken blir ‘bättre’. Samtidigt är det ingen hemlighet att socialkontoren är nedlusade med människor som utförsäkrats ur de regelrätta trygghetssystemen.
Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson är oroad. Inte över att den psykiska ohälsan ökar utan över att psykiska diagnoser leder till långa sjukskrivningar. Ett förslag som han har är att sjukskrivna med psykiska diagnoser ska vara kvar på sin arbetsplats under sjukskrivningen åtminstone lite grann. Enligt DN säger han: ”Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben.”
Den största ökningen av sjukskrivna gäller stressrelaterade diagnoser. Om Kristersson hade den minsta aning om hur det går till när stressrelaterade sjukdomar uppkommer skulle han inse att hans recept, att vara på sin arbetsplats, är vansinnigt för just den kategorin. Till skillnad från ett brutet ben eller många andra somatiska sjukdomar man blir sjukskriven för så har den stressrelaterade psykiska ohälsan i allmänhet byggts upp under många år. Och att det framförallt är kvinnor som drabbas beror på att kvinnor är tränade i att vara överansvarstagande.
Under mina snart 20 år som psykodramatiker möter jag dem ständigt, kvinnorna som tampas med omöjliga arbets- och livssituationer.
Kvinnor som är övertygade om att de måste göra något fel eftersom det inte går ihop. Hinner de inte med sina arbetsuppgifter så beror det på att de är för långsamma, inte på att arbetsbelastningen är ohemul. Ibland går det att vända tänkesättet men ibland sitter det så djupt att de helt enkelt måste klappa ihop för att sedan, så småningom kunna återgå till arbetet utan att återigen gå in i det gamla beteendet där de tog ansvar för personalbrist, dåligt arbetsklimat och en orealistisk mängd arbete. Att stänga av och inte se behoven som finns på arbetsplatsen och att stålsätta sig mot de behov man ändå ser är svårt men ändå möjligt om man har ett administrativt eller mekaniskt arbete. För undersköterskan som gång efter annan gråtande cyklar hem från arbetet för att hon, trots att hon struntat i både lunchrast och fika, ändå inte hunnit bemöta åldringarna hon ska hjälpa på ett människovärdigt sätt. För henne som skäms över sig själv som människa är det betydligt svårare, antagligen omöjligt utan att utvecklas till robot.
De som stänger av sin mänsklighet passar dåligt att arbeta med behövande och utsatta människor. De som inte stänger av sin mänsklighet klappar förr eller senare ihop. Att kvinnor som blivit sjuka på grund av en orimlig arbetssituation på något sätt skulle vara hjälpta av att under sjukskrivningen vistas på sin arbetsplats kan bara vara en dåres dröm. Kristersson säger också att ingen ska behöva gå hemma och känna sig obehövd. Problemet för de flesta kvinnor med stressrelaterade psykiska sjukdomar är inte att de känner sig obehövda utan helt enkelt att de behövs för mycket.
Att Inspektionen för socialförsäkring har fått regeringens uppdrag att se över reglerna innebär bara att de som är satta att handha Sveriges välfärds- och trygghetssytem gör samma sak de alltid har gjort. Och när man gör vad man alltid har gjort blir resultatet alltid detsamma. Att ‘strama upp’ reglerna för stressrelaterade sjukdomar kommer att leda till att kvinnors situation försämras ytterligare. De sjuka blir sjukare, kommunernas socialkontor får ännu fler utförsäkrade att ta hand om och att samhället blir ännu mer skiktat.