Sedan de flyttat har flickan inte hört trummorna en enda gång och hon saknar dem. Nu är det fullmåne igen. Hon lyssnar spänt men hör bara cikadorna. När mamma och pappa äntligen gått och lagt sig smyger hon ut ur huset. Överallt är det djupa månskuggor från alla träd. Där flickan bodde förut var djungeln nedhuggen. Framför huset fanns ett stort fält som hade badat i månsken och flickan hade haft en god överblick. Här känns det mer skrämmande. Hon kan inte se vad som finns bakom träden eller vad som döljer sig i skuggorna. Flickan står en lång stund vid husväggen och lyssnar spänt. Inga trummor men en hel del prassel. Kanske är det nattjagande ormar? Eller skorpioner? Flickan inser att hon faktiskt inte har en aning om skorpioner jagar på nätterna eller under dagtid. Så bestämmer hon sig för att ta sig till framsidan av huset. Gräsmattan, den lilla grusvägen framför och den gräsplätt som ligger på andra sidan vägen skapar åtminstone en liten öppning med rent månljus. Tvekande lyfter hon foten men sätter ner den igen för hon hör ett riktigt högt prassel. Spänt väntar hon och när det blir tyst igen lyfter hon foten. Då hörs prasslet igen. Hjärtat bultar och hon kan inte förmå sig att ta steget och vågar knappt ens sätta ner foten igen. Ska hon smyga in och sätta på sig gummistövlar? Men om hon gör det kommer hon aldrig mer att våga, det känner hon på sig. Istället börjar hon stampa i marken. Varken ormar eller skorpioner vill hållas där stora djur klampar fram så de kommer att flytta på sig, om de finns där, resonerar hon med sig själv. Nu är största risken att mamma och pappa ska vakna men det är en risk hon får ta. Stampande följer flickan husväggen och kommer fram till husets framsida. Där ser det ut som hon hoppats, de enda skuggor som finns är längs med den höga häcken av julstjärnor. Flickan går ut på gräsmattan. Fortfarande hör hon inga trummor men hon bestämmer sig för att dansa ändå. Dansa till månen. Hon börjar låta höfterna gunga men känner sig fånig. Stå här och dansa utan trummor. Inget som suger tag i henne och hjälper henne att röra sig. Till slut ger hon upp. Istället lägger hon sig ner på det vassa gräset och låter månljuset skölja över henne. Natten är lagom sval, cikadorna spelar, månen och stjärnorna är klara och vackra. Det känns sorgligt att hon inte förmår ta sig till byn där människorna dansar och trummar, men nu har hon istället kvinnan inne i djungeln och ormen. Dessutom har hon återfunnit björnen. Livet är spännande, tänker flickan, världen är stor och månen är både långt borta och nära.

Redan när hon vaknar känner flickan, till sin glädje, att det kallar från djungeln igen. Helst skulle hon vilja slippa åka till skolan för att kunna ge sig iväg till kojan direkt, men det är omöjligt. Istället väntar hon ivrigt på att skoldagen ska ta slut och lunchen vara avklarad. Så fort pappa åkt tillbaka till arbetet efter lunchen går hon på djungelstigen. Eller går gör hon inte, hon hoppspringer, full av förväntan. Kvinnan sitter vid elden, flickan hälsar och slår sig ner. Innan kvinnan hinner ta till orda ställer flickan frågan som hon haft i bakhuvudet den senaste tiden.
– Varför lär du mig allt detta?
– För att det är viktigt att kunskapen lever. I Europa har ni glömt nästan allt. Många med kunskap brändes på bål hos er förr i tiden så kunskapen försvann. Och utan denna urgamla kunskap blir världen tokig. Det märks redan och det kommer att bli värre. Därför har vi fått i uppdrag att undervisa vita barn som verkar vara mottagliga. Det är många europeiska barn och ungdomar som får undervisning, det pågår över hela Afrika. Europa är sjukt och om det inte ska bli värre behöver ni vår kunskap.
– Jamen det är ni som behöver kunskapen från Europa. Det är ju därför vi är här så att ni ska få det bättre. Om ni lär er att bygga möbler och laga bilar så kan ni tjäna pengar så ingen behöver vara hungrig. Om ni lär er att bygga hus kan ni bygga sjukhus så folk kan bli friska.
Kvinna tar ett djupt andetag, så säger hon
– Vem skulle köpa möblerna? Har du någonsin sett ett matbord i en hydda, nej det har du inte för vi behöver dem inte. Sjukvård är bra, det finns saker ni europeer kan som vi inte kan, men det finns mycket som vi kan om medicin som ni inte kan. Bilar och bussar är bekvämare än att gå och man kan komma mycket längre på kortare tid men jag är inte säker på att det bara är en fördel. Det ni försöker göra är att göra oss till europeer, få oss att tänka på europeiska. Precis som med det mesta så finns det en del saker som är bra med Europa och saker som är bra med Afrika och det finns saker som är dåligt i Europa och saker som är dåligt i Afrika. Eftersom det är olika saker som är bra och dåliga på olika ställen i världen så blir det aldrig riktigt illa i hela världen. Om hela världen blir europeisk kommer samma dåliga saker finnas överallt och det skulle bli jätteproblematiskt.
– Jamen om ni bodde i hus istället skulle ni behöva möbler. Och ni skulle kunna tillverka och sälja. Din man skulle kunna lära sig det och starta en fab­rik och sälja till Europa eftersom ni har så fint trä här, och då skulle ni bli rikare och kunna bo i ett hus. Och förresten så blir ni rikare här nu sen gruvan kom igång och folk kan få jobb och lön så de kan köpa saker. Det är väl bra, säger flickan och låter mindre tveksam och mer entusiastisk ju längre hon pratar.
– Lägg av, försök att tänka lite själv. Som en papegoja upprepar du vad du hört de vuxna i din omgivning säga. Visst har vi fått mer pengar sen gruvbrytningen började. Nu kan vi köpa konserver och en kulspetspenna. Kanske till och med en transistorradio om man sparar. Väldigt bra. Och i byarna finns det nästan bara kvinnor, gamlingar och barn kvar för männen jobbar i gruvan eller som husboyar. Är det bra det? Ingen som jagar och ingen som svedjer för jordbruket så kvinnorna får odla på näringsfattig mark och skördarna blir mindre. Trots att de skulle behöva bli större eftersom vi inte får tillskottet av vilt. Kulspetspennorna som männen stoltserar med för att visa att de är ‘moderna’ kan man inte äta precis. Det kommer bara bli kassawa som växer, för det växer överallt, men ingen kan växa upp till en frisk människa om man lever på kassawa. Ni vanhelgar Modern när ni spränger sönder hennes kropp och vad tror du händer här när ni har tömt gruvan?
Kvinnan kastar en blick på flickan och tystnar. Flickan sitter hopsjunken med armarna knutna om sig själv och ansiktet tryckt mot bröstet.
– Förlåt, säger kvinnan. Det är inte ditt fel att det är som det är. Jag kan heller inte begära att du ska kunna ha en överblick och insikt som vida överstiger de vuxnas från din kultur, eller från min egen heller för den delen. Jag blir bara så arg och ledsen. Du kan inte hjälpa att under ett par hundra års tid har den vite mannen plundrat Afrika på dess skatter, dess råvaror, dess djur och dess människor. Jag är inte arg på dig och det är inte ditt fel, säger kvinnan och tystnar.
Flickan sitter orörlig. Hon önskar att hon var någon annanstans, inte här där hon måste hålla masken. Hon har inget hon kan säga och inte heller kan hon bara resa sig och gå – inte bara för att det skulle verka oartigt utan också för att det kändes som om marken under henne gungade. Var det sant som kvinnan sa? Det kändes som om det var sant och om det var det så var inte heller den synliga världen vad den syntes vara. Flickan hade helt nyligen ­accepterat att hon såg och uppfattade saker som de flesta aldrig märkte, att verkligheten var mer och större än vad som var allmänt accepterat. Men detta kvinnan sa gjorde ju även allt annat hon fått lärt sig till en sorts illusion. Fanns det ingen verklighet, ingen fast mark, inget som var sant och riktigt? Flickan mådde illa, den gungande marken gjorde henne sjösjuk. Så känner hon kvinnans armar runt sin kropp.
– Lilla vän, det här blev för mycket. Andas, andas in och andas sen ut. Långsamma, djupa andetag. Såja, så andas du in igen – och ut. Ormen som ligger ringlad runt ditt hjärta kan hjälpa dig.
Så ormen var inte bara en dröm, tänker flickan, utan drömmen var sann. Kvinnans omfamning hade minskat gungningarna och andnings­instruk­tionerna som flickan följde stabiliserade henne ytterligare.
– Blicka inåt och fortsätt andas, säger kvinnan. Jag kommer fortsätta hålla om dig och om det behövs kommer jag påminna dig att andas. Möt din orm och be om hjälp. Kom ihåg att lägga på minnet vad som händer.
Först händer ingenting. Fickan känner sig lite stabilare och hon vill hålla kvar den lilla stabilitet hon har. Tänk om ormen gör något som sätter henne i gungning igen. Det är bättre att sitta här, rätt tryggt omsluten av kvinnan. Flickan känner att det är som kvinnan sa, hon är inte arg på flickan utan på att det är som det är. Och det kan flickan förstå.
– Du ska inte tänka så mycket, utan andas. Ormen kommer hjälpa dig, men bara om du vill ta kontakt med den. Om du inte vill det så ska du öppna ögonen så pratar vi istället. Om du vill ha kontakt med ormen så andas du och slutar att tänka. Båda delarna är okej och det är bara du som kan veta vad du vill göra nu.
Prata vill flickan verkligen inte. Om hon inte var så trött skulle det vara fantastiskt spännande att möta ormen. Det är spännande även om hon är trött, inser hon. Bara att börja andas då. När hon väl bestämt sig går det fort, hon är inne i sin kropp, hon ser sitt hjärta och hon ser ormen.
Den ligger alldeles stilla. Flickan betraktar sitt hjärta och ormen. Hjärtat slår lugnt och långsamt. Do domm, do domm, do domm. Hallå, tänker hon, ska du inte titta på mig. Ormen reagerar inte. Kan hon gå fram och peta på den, eller hur ska hon göra? Tala högt, med ord, tänker hon.
– Hallå orm, jag har kommit till dig.
– Jaha, svarar ormen och lyfter på huvudet.
– Kan du hjälpa mig? Kvinnan säger att du kan det.
– Med vad, frågar ormen.
Ja, vad är det hon vill ha hjälp med? Flickan hade tänkt att ormen ­skulle veta och så hjälpa henne. Flickan står tyst och betraktar ormen.
– Allt är så konstigt och ingenting verkar vara riktigt på riktigt. Jag förstår inte. Jag förstår ingenting. Det är hemskt att ingenting förstå, för hur ska jag då tänka. Jag skulle behöva få det förklarat för mig, säger hon.
– Vilket?
– Verkligheten till exempel?
– Vad är det med verkligheten du inte förstår? Antingen är den verklig eller så är den overklig, svarar ormen.
Flickan inser allt mer att prata med ormar är något helt annat än att prata med människor. Människor brukar fatta, eller i alla fall tro att de fattar vad man menar och svara ordentligt. Har de fattat vad man menar så är det bra, har de inte fattat så får man förklara lite bättre. Men ormen verkar inte förstå någonting, så hur ska den då kunna hjälpa henne! Hon tar sats en gång till.
– Det finns en verklighet som alla ser och upplever och så finns det en vidgad verklighet som bara en del uppfattar. Men den verkligheten som alla ser verkar vara en olika verklighet.
– Just det.
– Jamen om den verkligheten som alla uppfattar är olika så uppfattar alla den olika och vad är då sant?
– Ja, det kan man undra, svarar ormen.
De höll på så ett tag. Till slut tappar flickan behärskningen och skriker åt ormen.
– Varför fattar du ingenting, du ska förklara för mig! Gör det nu, nu!
– Så du kan papegoja för kvinnan vad jag sagt?
Papegoja, det var ju det kvinnan sagt att hon var, att hon bara upprepade vad andra sagt. Nej, det ville flickan inte höra en gång till. Lite lugnare ber hon ormen hjälpa henne att hitta ett sätt att förklara så att hon kan förstå det hon inte förstår.
– När jag ställer frågor blir du tvungen att tänka själv. När jag låter bli att tolka det du säger utan bara svarar på det du verkligen säger så sorterar du, en liten bit i taget. Till slut kommer du att själv veta, istället för att veta det jag vet eller vill att du ska tänka, svarar ormen.
Tillsamman arbetade de sig fram till flickans frågor och till hennes svar. När de är klara säger ormen
– Jag ligger runt ditt hjärta för att hålla ihop det så det inte går sönder. Du upplever ofta smärta, då finns jag här och håller ihop hjärtat. När du möter stor smärta, som du redan gjort och som du kommer göra än mer, då finns jag här och håller ihop hjärtat. Även när det får sår och blir allvarligt skadat så håller jag ihop det. Jag hoppas att det kommer komma en tid när du själv kan hantera ditt hjärta, men så länge du behöver det så finns jag här och min kropp är stark och seg.

När flickan reser tillbaka känner hon sig både glad och stadig. Som vanligt får hon berätta för kvinnan, men denna gång frågar kvinnan ingenting utan säger bara att det varit en lång dag och att det är bäst att flickan går hem innan det blir mörkt.