Vintersolstånd

Vintersolståndet infaller ungefär den 21 december och är solcykelns längsta natt och kortaste dag. I tre dagar efter vintersolståndet står solen “stilla” innan hon vänder. Sen vrider sig hjulet och vi rör oss mot ljuset igen.
Helhelgen i början på november är dödens helg och naturen har varit död. Det har blivit mörkare och kylan har medfört att naturens nedbrytningsprocess har avstannat. Vid vintersolståndet kommer ljuset att komma tillbaka, och det är här dödens transformation sker. Hel helar genom att avsluta det gamla och Sunna möjliggör transformationen mot det nya livet. Processen illustreras poetiskt av följande bön från 1100-talet:

Jord, heliga Gudinna, Moder Födelse,
du alstrar och frambringar
alltid på nytt solen
som du givit människorna.
Väkterska av himmel och hav,
av alla gudar och makter,
genom din verkan stillas hela skapelsen
och sjunker till sömns.
Så åter, när det behagar dig,
sänder du glädjande dagsljus
och ger livet näring,
genom ditt eviga löfte.

Vi vet att solen återvänder antingen vi firar det rituellt eller inte. Så det vi gör under ritualen är att bejaka solen i våra hjärtan och be om den nödvändiga transformationen i vars och ens livsprocess. Vintersolståndsritualen är tillägnad livets möjligheter.

Vårdagjämning

Vårdagjämningen infaller när natten blivit lika kort som dagen är lång, vilket brukar infalla ungefär den 21 mars.
I många kulturer är detta början på det nya året. Anledningen till det är lätt att förstå. Vi lämnar dödens tid bakom oss, ljuset återvänder och de första spirande tecknen på ny födelse brukar synas ute i naturen – åtminstone lite längre söderut. Hönorna börjar lägga ägg, kattorna löper och många fåglar håller på att bygga bon. Moder Jord är havande och vi bekräftar hennes tillstånd i en ritual, samtidigt som vi, om vi vill, utforskar och bekräftar det vi själva är havande med.
Ett sätt är att bestämma vad man vill vara havande med. Då är det ens dagsmedvetna jag som styr. Annars kan man med hjälp av transtillstånd, i t ex trumresor, drama, vägledda resor eller dans få kontakt med djupare skikt i sig själv för att förstå vad det är dags att föda fram.
Om man inte arbetar processinriktat med sitt eget växande kan man istället låta sig vara havande med en bild, en sång eller varför inte ett nytt arbete, som man vill föda under detta solvarv.
Själva ritualen kan formas på oändligt många sätt. Det viktigaste är att alla deltar aktivt, att alla på något sätt är med och formar ritualen och att alla har någon funktion att fylla.
Viktiga rituella komponenter är inkallande av krafterna, att “sätta” cirkeln så att alla känner att den finns där, att de alla är delaktiga i den och att krafterna är närvarande. Rituell sång är ett oerhört viktigt inslag eftersom det dels binder samman deltagarna i cirkeln, dels sänder ut i kosmos att en ritual pågår och vad den syftar till. Av samma anledning är det viktigt att högt uttala vad man är havande med – krafterna hör bättre än om det bara vispar runt i ens eget huvud. Dessutom hör man själv vad man säger vilket tydliggör och aktiverar interna stödjeprocesser. Till sist – genom att högt uttala vad man är havande med får man stöd av övriga cirkeldeltagare.

Sommarsolstånd

Vid sommarsolståndet är dagen som längst och natten som kortast. Solhjulet vänds, men det är ännu lång tid kvar innan vi upplever att mörkret återvänder. Ljuset är överväldigande och Moder Jords växtprakt stimulerar alla våra sinnen. Freja och Frej möts i kärlek och extas. Nu handlar det inte om att bli havande utom om själva extasen, njutningen, lusten och glädjen. När vi är i extas överskrider vi våra egna begränsningar och närmar oss livskraftens kärna. Hos ursprungsfolken är ritualerna långa, de pågår under ett till fyra dygn. Under så långa ritualer finns möjligheten att uppnå extas, genom till exempel dans. I en ritual som pågår ett par tre timmar finns ingen möjlighet att komma in i ett extatiskt tillstånd utan att manipulera hjärnan med hjälp av droger.
Arbetar man processinriktat kan man passa på att använda sommarsolståndet till att utforska på vilka sätt man begränsar sig själv och be om hjälp att överskrida någon av dessa begränsningar. Freja är i sin kärlekskraft, vilket säkert gör henne gynsamt inställd till oss tvåbenta och våra svårigheter. Att arbeta med sina begränsningar är att arbeta i kärlek – den kärlek och respekt vi behöver visa oss själva.
Under sommarsolståndet får det vara glädje och leklust som bär ritualen. Släpp in barnets oförställda nyfikenhet och upptäckarlusta i den rituella cirkeln. Låt eldens flammor och Moderns växtprakt inspirera till att tillsammans dansa livets dans.

Höstdagjämning

Nu blir natten återigen lika lång som dagen. Alla djur som samlar inför vintern, som till exempel bin, människor och ekorrar, har skördat vad de kan. Frön och kärnor har fallit till jorden och ligger där och väntar, i vila inför nästa växtsäsong. Naturen är, för ett kort ögonblick, i perfekt balans.
Precis som kärnor och frön förbereder sig genom att förena sig med jorden och låta sig höljas i hennes mörker möter vi mörkret genom att förbereda oss för att förenas med det. Det vi under den ljusa årstiden lyft fram i vårt dagsmedvetna, arbetat med och reflekterat kring, ska nu ges möjlighet att integreras i oss själva. Vi har skördat vad vi sådde och låter det ge oss näring för att omvandla det till en självklar del av oss.
När sommarsolståndsritualen präglas av lekfullhet så präglas höstdagjämningsritualen av allvar. Vi rör oss mot mörker och kyla – det gäller att överleva den vinter vi har framför oss.
Att hälsa mörkret välkommet, bejaka att det ger möjlighet att röra oss inåt och symboliskt gestalta det man ska integrera är ett sätt att använda höstdagjämningen rituellt. Höst, vatten, flöde och rening är förbundet så använd gärna mycket vatten och vattensymbolik.