Tiden går. Flickan håller till runt början av stigen. Hon vill bli kallad, hon vill få svar på sina frågor, men allt är stilla. Hon försöker själv att kalla men inget händer. Till slut kan hon inte bärga sig längre utan går till hyddan. Hon sätter sig ner, ordentligt med benen utsträcka rakt fram. Hon kallar men inget händer. Så börjar hon fundera på frågorna hon vill att kvinnan ska förklara. Den gamla gumman… Hur hade hon kunnat glömma? Och när hade hon egentligen sett henne förutom där vid barnvagnen? Så kommer en minnesbild – hon ser sig själv gå fram och tillbaka på en tågperrong.

Flickan står ensam på perrongen. Hon håller hårt om biljetten. Hon är en stor flicka nu, tvåochetthalvtår hade hon svarat biljettförsäljaren när han frågade. Hon ska hon åka till moster och morbror i Frankrike med tåget. De är snällare än mamma och pappa. När hon sa att hon ville åka till moster och morbror trodde hon inte att hon skulle få göra det. Att mamma och pappa skulle säga att hon måste stanna hos dem. Istället sa de att de kunde köra henne till stationen när de skulle veckohandla. Mamma har hjälpt henne att packa en liten resväska med kläder. Så de är ju väldigt snälla också, annars skulle de inte låta henne åka till Frankrike.
Men åh vad det tar lång tid tills tåget kommer. Flickan väntar och väntar. Nu börjar det komma andra människor till perrongen. Det kommer en familj med två småflickor. De är nog lite äldre än vad hon är, tänker flickan. Hoppas de också ska till Frankrike för då kanske vi kan leka på tåget! Stinsen kommer ut och så hör hon att ett tåg är på väg, det sjunger om skenorna. Stinsen går fram till henne och säger att det inte är hennes tåg för detta tåget går till Stockholm, så hon ska stå kvar och vänta. Stinsen har blanka knappar i sin uniform och en pinne med en rund bricka på. Några människor går av tåget och de som är på perrongen kliver på. När alla har gått på kontrollerar stinsen att dörrarna är stängda sen viftar han med pinnen och blåser i en visselpipa. Tåget åker iväg, stinsen går in i stationshuset och flickan blir ensam kvar. Det är tråkigt att stå och vänta. Flickan önskar att det ska komma lite folk för det skulle innebära att ett nytt tåg är på väg, men ingen kommer och ingen kommer. Och tiden går och inget händer. Flickan vänta och väntar. Det känns inte alls roligt att åka ensam till Frankrike längre.
Så kommer den gamla gumman. Hon håller om flickan och förklarar att flickan inte alls ska åka till Frankrike. Det går inga tåg till Frankrike därifrån. Hennes mamma och pappa kommer att komma tillbaka och hämta henne.
Flickan känner sig alldeles omtumlad. Mamma och pappa hade ju kört hit henne för att hon skulle åka till Frankrike. Visste de inte att man inte kunde åka till Frankrike härifrån?
– Jo visst visste de det. De visste att du inte skulle kunna åka till Frankrike ensam, det är en lång resa med många, många tågbyten. Inte något som ett litet barn klarar av ensam.
– Jamen då har de ju lurats, säger flickan upprört.
– Vuxna är inte alltid kloka, svarar gumman. Ibland gör de riktigt dumma saker. Människor blir inte automatiskt kloka bara för att de blir vuxna. Stänger de av sina hjärtan på vägen mot vuxenlivet kan de till och med göra riktigt hemska saker. Dina föräldrar är kloka ibland men också väldigt okloka. Blir du ledsen för saker som händer kan du tänka på mig så ska jag komma om jag kan.
Flickan ska precis be gumman förklara vad hon menar när stationsdörren öppnas igen. Det är mamma och pappa! Varför kommer de hit? Hon vill springa fram till dem men står kvar. De kanske inte vill ha henne längre när hon sagt att hon vill bo hos moster och morbror. När flickan ser sig om märker hon att den gamla gumman är borta men hennes föräldrar är på väg mot perrongen. Väl framme hos flickan säger mamma att om flickan lovar att vara snäll och lydig så kan hon få bo hos dem fast hon varit så elak. Flickan lovar och lovar. Hon ska aldrig mer säga att de är dumma och att hon vill bo hos moster och morbror. Hon ska vara snäll och lyda jämt, bara hon får följa med hem.

Flickan väcks upp ur sin minnesbild av att det prasslar till bredvid henne. När hon tittar ner är ormen där.
– Jag var inte mycket större än allraminstingen är nu, säger flickan till ormen. Och jag tänker absolut inte stänga av mitt hjärta när jag blir vuxen. Men jag förstår fortfarande inte hur jag kunde glömma den gamla gumman. Kan du förklara, frågar hon ormen.
– Jag kan inte veta säkert, men det verkar som att den gamla gumman, en anmoder, kom till dig när du hade det svårt. Och svåra minnen skjuter människor ofta undan för att lättare kunna leva vidare. För barn är det ju enda möjligheten eftersom ni inte har särskilt stora möjligheter att påverka er situation, svarar ormen. Du blev ledsen när du kom ihåg den här händelsen och ännu ledsnare var du när det hände. En del svåra saker som händer i människors liv kan ni lära er något av men en del saker bara är som de är.
– Vet du vad jag kan lära mig, eller lärde mig av detta?
– Jag tror inte att du lärde dig någonting utan bara blev räddare. Men nu har du lärt dig något.
– Har jag, svarar flickan. Vad då?
– Du sa det själv, du tänker absolut inte stänga av ditt hjärta. Det är en otroligt viktig lärdom, men du får själv räkna ut varför, för nu måste jag ge mig iväg.

En stund sitter flickan kvar och grunnar, sen reser hon sig och vandrar långsamt tillbaka till huset.