I åttonde Månväven passar det bra att presentera årshjulets åtta helger. Fyra av helgerna är solhelger och fyra är månhelger. Tyngdpunkten ligger på solhelgerna. Månhelgerna kommer presentera utförligare i nionde Månväven eftersom månen är förbunden med nian.

De åtta helgerna i Sunnas hjul är; helhelgen, vintersolståndet, disablotet, vårdagjämningen, valborg, sommarsolståndet, ommafesten och höstdagjämnigen.

Månhelgerna ligger ca fyrtio dagar efter och femtio dagar före nästkommande solhelg, inte mitt emellan. Min slutsats är att de inte firades på fasta datum enligt solkalendern utan vid den månfas som är förbunden med respektive månhelg, vilket ju egentligen borde säga sig självt eftersom de är månhelger. De datum som är angivna i anslutning till månhelgerna är de datum man utgår från för att finna nästa lämpliga månfas. Beroende på i vilken fas månens hjul befinner sig kan det innebära att månhelgen firas fyrtio men kanske också mer än sexto dagar efter senaste solhelg.

Solstånden kallas för vändpunkter eftersom jordaxelns lutning/riktning ändras vid solstånden. Ser vi året som ett hjul finns inga vändpunkter, hjulet roterar i sin egen eviga rörelse oberoende av hur det lutar. Jag skulle hellre kalla solstånden initieringspunkter. Vid vintersolståndet initieras ljusets födelse och vid sommarsolståndet initieras mörkrets födelse medan dagjämningarna är övergångar från en fas till nästa.

Solhjulet är årstidernas växlingar skapade av solens rörelse och eftersom det är ett hjul, en cirkel kan man börja var som helst på hjulet. Jag väljer att börja vid Helhelgen, dödens helg, eftersom död är förutsättning för liv, vilket naturligtvis innebär att liv är förutsättning för död men någonstans måste vi börja. Min upplevelse är att vi finner livet intressant och döden outgrundlig och dessutom vet vi mer om livet än om döden så Hel är för mig början på det nya året.

Solhjulets helger

Helhelgen

Hel är dödens Moder och därmed livets Moder. Under Helhelgen firar vi döden. I naturen är det dött, komposteringen av växtdelar har mer eller mindre avstannat. Vi tackar för det som dött inom oss och vi kan, om vi vill, ta kontakt med förlevande eftersom hinnan mellan dödens och livets världar är som tunnast vid helhelgen. Dödens process, som innefattar reflektion kring det som varit, pågår fram till vintersolståndet.

Vintersolståndet

Vid vintersolståndet går vi in i vilan. Döendeprocessen är avslutat och vilan vidtar. Det är här som solens och ljusets återkomst initieras.

Disahelgen

Vid Disahelgen ser vi att ljuset är på väg tillbaka. Dödens grepp har lossnat och vinterns vila avslutas. Vi firar ljuset och vet att det nya livet börjar vibrera djupt nere i jorden, i Moderns mage. Rörelsen mot nytt födande har påbörjats, om än bara som en synnerligen svag vibration. Födelseprocessin innefattar reflektion kring det som ska födas och manifesteras. Under Disahelgen laddar jag mitt frö med det jag vill ska växa i mig under den kommande växtsäsongen.

Vårdagjämning

Under ett ögonblick befinner sig mörker och ljus i perfekt balans och så tar ljusets kraft över. Disas vibrationer övergår till synligt groende.

Valborg

Valborg heter helgen och kyrkan lyckades aldrig ta över vårt firande av valan/völvan/viskvinnans resa mellan världarna. Freja är sejdens moder och valan reser på sin sejdstav för att skåda i väven. Elden flammar, livskraft och inspiration fyller våra sinnen när vi ser hur jorden återigen grönskar, full av liv och nyfödda ungar.

Sommarsolståndet

Sommarsolståndet är ljusets höjdpunkt, här finns den starkaste livskraften men det är också här som mörkrets återkomst initieras. Ommahelgen
Omma är den födande, närande modern och har därför fått ge namn åt skördetidens helg. Jorden ger av sitt överflöd men det åvilar oss att bärga hennes gåvor om vi ska överleva hjulets dödstid när inget gror och växer.

Höstdagjämning

Här övergår den perfekta balansen mellan ljus och mörker till mörkrets kraft. Det vi inte skördat av Ommas rika gåvor börjar upplösas, komposteras för att ge ny mylla och ny näring.

Sunnas helger

Vintersolståndet

Vid vintersolståndet är mörkrets kraft som starkast men det är också här som dödens process avslutas och ljusets födelse initieras. Till skillnad från Ommas kraft som är näring, så är Frejas kraft själva livsgnistan och vi firar att Freja kommer med ljuset så att livet så småningom kan återvända. Både dödens process som just avslutats och födelsen process som ska påbörjas vid Disahelgen är starka och arbetsamma processer så däremellan behövs en viloperiod och det är vid vintersolståndet vinterns vila inleds. Allt är dött och stilla men Freja ger löfte om nytt liv när hon kommer med ljuset åkande i sin vagn dragen av katter. Eftersom kyrkan stävjde hedniska ritualer omvandlades hon till Lucia men de gula lussekatterna minner om både solen och Frejas vagn. Att vi firar lucia den 13:e och inte den 21:a är antagligen för att under en lång tid innan den gregorianska kalender vi har nu infördes så var den 13:e årets längsta natt. Att vi firar hjulet, jul, den 24:e beror troligtvis på att det är först då solen och ljuset börjar växa, efter att ha upplevts som stillastående i tre dagar.
Under denna vilotid behöver vi säkerställa att livet fortfarande finns, att dödens vila inte blir evig. Det gör vi i alla de förmål förbundna med julen. Frejas so/sugga finns på julbordet, under bondetiden även i form av ett helt grishuvud. Idag nöjer vi oss med skinkan. Den städsegröna julgranen försäkrar om livskraft. Den är grön och levande, den visar oss att allt inte är dött utan att livet fortfarande finns. Vi smyckar julgranen och våra hem med röda föremål. Rött är livskraftens färg, blodets och eldens färg.Genom de röda föremålen ber vi att livsgnista och livskraft ska återvända. Den solgula halmen har mer med åkerväxten och sädeskornen att göra än med krubban (som för övrigt borde varit fylld med hö, halm är inte mat utan används som strömaterial för att samla upp djurspillning). Trots att vintersolståndet handlar om solens återkomst är det bara halmen och lussekatterna som är gula, vilket kan handla om att solen är nödvändig för livet, nu är hon på väg tillbaka men det är ingen garanti för att livet återvänder. I en form av magiskt tänkande omger vi oss därför med livskraftsymboler för att be makterna/Mödrarna om nytt liv.

Jord, heliga Gudinna, Moder födelse
du alstrar och frambringar alltid på nytt solen
som du givit oss alla.
Väkterska över himmel och hav
över alla gudomar och makter
genom din verkan stillas hela skapelsen
och faller till sömns.
Så åter, när det behagar dig
sänder du glädjande dagsjus
som ger näring åt ditt heliga löfte.
(1100-tals bön från Brittiska öarna.
Översättning Stefan Ottman.)

Vårdagjämning

Vårdagjämningen är övergången från den mörka årstiden till den ljusa. För en kort stund råder total jämvikt mellan mörker och ljus, och så tar ljuset över. Det som initierades vid vintersolståndet är nu manifesterat. I många solinriktade kulturer räknades vårdagjämningen som början på det nya året och så kan vi också ha gjort under de tider vi varit soldyrkare. Vi har också haft perioder där månen spelat en viktigare roll och det kan mycket väl vara så att vi en gång i tiden firade vårens inträde vid första fullmånen efter dagjämningen, det vill säga där påsken ligger idag.
Institutet för språk och folkminnen, Sveriges språkmyndighet, skriver på sin hemsida: “Påsken, som firas till minne av Jesu död och uppståndelse, är en av de största kristna högtiderna. Den innebär en lång rad traditioner såsom ägg, påskkärringar och kycklingar.” Ägg, påskkärringar och kycklingar hör naturligtvis samman med vårt förkristna vårfirande och har inget med Jesus att göra. Att Sveriges språkmyndighet gör en sådan här sammanblandning av begreppen är ett belysande exempel på hur total ignoransen kring våra hedniska traditioner är.

Att ägg ingår i vårt vårfirande är rätt självklart. I Helande cirkel. Textsamling kring shamanism skriver jag: “Ägget är också en mytisk-religiös symbol som finns i väldigt många kulturer och helt naturligt är förknippad med olika gudinnor och Moder Jord. Ägget är det odifferentierade kvinnliga urmörkret som föregår skapelsen och en symbol för nya möjligheter, ny skapelse.”
Kycklingarna är ägget manifesterade i det nya livet.
Enligt tradition är det påskharen som lägger påskäggen. Haren är en stark symbol för livskraft, antagligen på grund av sin förmåga att föröka sig, vilket ju är det som våren handlar om - att allt gror och förökas.
Påskkärringarna har, tänker jag, samma ursprung som namnet valborg. Det är völvan/valan som på sin sejdstav reser till de andra världarna, i kristen tid omgjort till häxan som far till Blåkulla.

Mörker och svart är symboliskt förbundet med Allmodern, det potentiella, det ännu ofödda medan ljus och vitt är förbundna med de synliga och medvetna. Vid vårdagjämningen rör vi oss från våra inre drömmar och reflektionerna till att under den ljusa årshalvan manifestera dessa.
Att blota ett ägg är att symboliskt öppna urmörkret. När man knäcker ägget och släpper ut innehållet släpper man samtidigt fram den nya skapelsen, de nya möjligheterna.

När månen är i växande efter vårdagjämningen sår jag fröet jag laddade vid Disa.
Varsamt, varligt sänker sig natten över jorden
Varsamt, varligt fullföljer solen sin färd
jag vill leva varsamt på denna jord.
På herrarnas jord hämtar jag inga krafter
mina minnen ger mig mod min Moder
orden kommer översvallande rikt
Varsamt, varligt dansar den unga natten.
(Sång som yourubafolke sjunger i samband med såningsritualer.)

Sommarsolståndet

Jordaxeln vänder, till synes står solen still i tre dagar. Därför firade vi midsommar den 24:e juni ända fram till 1950-talet.
Ljuset, som initierades vid vintersolståndet är nu fullgånget och i sin största kraft. Och det är nu, när ljusets kraft är som starkast som mörkrets kraft initieras. Om man ser det som ett födelsehjul så är det här mörkrets befruktning, vid höstdagjämningen är graviditeten fullt synlig och förlossningen äger rum vid vintersolståndet samtidigt med ljusets befruktning. Hjulet roterar och balanserar dessa båda krafter gentemot varandra.
Allt liv fullkomligen sprudlar. Grönskans växtkraft nästan exploderar och vi firar midsommar med en majad stång. Stången symboliserar förstås den manliga alstringskraften som förs in i jordens mörka och fuktiga grotta när stången reses. Smyckad är den med all den växtkraft som blir och är resultatet av föreningen mellan Allmodern och Allfadern. Ibland kallas stången för midsommarstång men lika ofta för majstång. Att maja är att smycka med blommor och grönska, ordet kommer från den grekiska gudinnan Maia.
Precis som vi vid vintersolståndet använder vi oss av magi för att säkerställa livet. Visserligen är allt grönt och växande men de mer energifyllda ätbara växterna har precis börjat växa. Att maja stången och förena Allmodern och Allfadern är en bön om det som växer ska få mogna och skördas för att hjälpa oss att överleva den kalla årstiden.
Numer gör jag som de nordamerikanska indianerna gör vid sin soldans. Innan de förenar trädet med jorden har de smyckat själva gropen - Moderns sköte - med majs och heliga örter. Jag använder inte majs utan korn och annat som tillhör vår flora och skapar en balans genom att smycka både symbolen för Allmodern och symbolen för Allfadern.

Extas är det tillstånd som mest förbinds med sommarsolståndet så rituell extasdans, eller sejd som också är en extasteknik, är sätt att fira sommarsolståndet där man tar tillvara på den kraft som är aktiverad i naturen. Har man inte möjlighet till det kan man galdra och trumma och resa in i växtriket för oväntade och livgivande möten.

Jag dansar till livets träd
jag famnar Yggdrasil
jag dricker vatten ur nornors källa inom mig.
Klär mig i huva och stav
reser till Vanaheim
jag möter Freja och kraften som finns inom mig.
(Traditionell, bearbetad av Naud Vanarot.)

Höstdagjämning

Ser vi hjulet ur ett processinriktat perspektiv och utgår från att allt börjar med döden eftersom den är en förutsättning för ny födelse ser processen ut så här:
Det är naturligtvis inte bara naturen där ute som följer denna process. Vi är en del av naturen så även vi människor följer den naturliga processen. Man kan använda den medvetet för att förstärka sitt eget fördjupningsarbete.
Hel är dödens Moder och Helhelgen är dödens helg. Här gör man ett avslut, någonting man har arbetat sig igenom till exempel en negativ självbild i ett visst avseende, att man haft kvar navelsträngen till sin mamma, sorg efter skilsmässa, sorg över förluster och svek, beteenden man inte tycker om hos sig själv eller vad det nu är man arbetat med. Här släpper vi taget och låter det som händer i och med att vi släppt något stabiliseras. Detta pågår fram till vintersolståndet där vilan tar vid.
Vila i detta sammanhang betyder att man vilar från sitt processinriktade arbete. Det gör man bäst genom att roa sig tillsammans med andra. Det är ju också under denna årstid vi har allra flest fester, men slöa i soffan och sova mycket är också att vila.
Vid Disa, när det börjar vibrera i Moder Jords mage, förbereder man sig för det man vill arbeta med. Vi befinner oss i den mörka delen av hjulet där det potentiella, ännu ofödda dväljs och processen pågår i vårt inre - men gärna i en cirkel tillsammans med andra som ger stöd. Vid vårdagjämningen rör vi oss in i den ljusa delen av hjulet där saker blir synliga. Där arbetar man med att manifestera och synliggöra det man håller på att omvandla i sig själv. Det har börjat att gro och grodden sticker upp näsan i solljuset.
Groendet pågår fram till Valborg. Nu är grodden mer än en grodd och växandet tar vid. Här börjar man kanske att pröva nya förhållningssätt men också nya sätt att handla. Eftersom ingen förändring har skett förutom vilja till förändring faller försöken ofta platt och man kan känna sig obekvämt för man vet inte riktigt var man har sig själv.
Vid sommarsolståndet börjar processen att blomma. I denna fas är det ofta lätt att känna tillförsikt. Något håller faktiskt på att ske, man är medveten om att en förändring pågår. Från Ommahelgen och fram till höstdgjämningen pågår mognadsprocessen. Här börjar man få balans i förändringen och kan på medveten nivå handla utifrån förändringen och erfara att det ger resultat. Vid höstdagjämningen påbörjas komposteringsprocessen, det är här vi börjar integrera förändringen. Denna process pågår fram till Helhelgen där själva transformationen påbörjas.

Närmast bland gudar är den sköna vanamö hell dig Freja, Freja hell. Glimmar runt halsen gör den rödaste ringen brinner som elden själv. Tårar av guld gråter den sköna vanamö. Falken flyger ur hennes bröst skåda - veta - se Närmast bland gudar är den sköna vanamö hell dig Freja, Freja hell. (Margareta Nobell.)

Solhjulets ritualer

Enligt Hellquist är ursprunget till orden ritual och rit grekiskans arithmós som betyder tal. Om vi utgår från att det stämmer så är ritualer förbundna med nummer. Under antiken sågs nummer inte bara som siffror utan hela den kosmiska strukturen beskrevs med hjälp av nummer.
Med den utgångspunkten kan man säga att en ritual är en gestaltning av den kosmiska strukturen. Sunnas åtta helger är en del av det kosmiska hjulet och genom att fira dem rituellt förbinder vi oss med de kosmiska skeendena.
Sätten att genomföra dessa ritualer är naturligtvis nästan oändliga och alla sätt är lika giltiga eftersom ritualen formas utifrån de som deltar.

En av de saker jag tycker är viktigt i rituellt arbete är att man i ritualen får möjlighet att visa sig istället för att visa upp sig. Visar upp oss gör vi mest hela tiden, vi visar upp en yta när vi uppför oss på och försöker gestalta för att till andra förmedla den bild av oss själva som vi har och som vi vill att andra ska se, dvs vår persona. Det gör vi på arbetet, oftast gör vi det också i vårt sociala umgänge samt även när vi deltar i ceremonier.
Bakom den mask personan utgör finns vi själva i alla våra aspekter och schatteringar. Kan man arbeta rituellt utan att personans mask är heltäckande ger man dels alla personer som deltar i cirkeln dels sig själv samt även krafterna möjlighet att stödja den förändring man vill åstadkomma. Är masken för tjock går en stor del av cirkelns kraft åt till att ta sig igenom masken, det blir mindre kraft kvar för krafterna att verka och mindre möjlighet för övriga deltagarna att stötta.
I Moder Jordsamfundet förbinder vi alla ritualer, även årshjulsritualerna, med personlig fördjupning. Ibland har den personliga fördjupningen en mer framträdande plats och ibland en mindre beroende på vilka som deltar men också på vilken årstid det är vi firar. Den rituella ledaren har sin viktigaste uppgift innan själva ritualen genomförs - att leda arbetet med att forma ritualen så att var och en av deltagarna använder det rituella tillfället så optimalt som möjligt. Under själva ritualen är alla lika delaktiga och var och en bidrar utifrån sina behov, sin kunskap och sin kraft.
Även om vi formar ritualen innan vi börjar, innebär det inte att den har den formen under genomförandet. Krafterna kan komma in och vilja ändra något eller så får en deltagare en spontan önskan eller behov. Att vara öppen för att trans och extas kan föra in något oväntat är att låta de spontana och kreativa krafterna inom oss blomma.

“Through spontaneity we are re-formed into ourselves. It creates an explosion that for the moment frees us from handed-down frames of reference, memory choked with old facts and information and undigested theories and techniques of other people’s findings. Spontaneity is the moment of personal freedom when we are faced with reality, and see it, explore it and act accordingly. In this reality the bits and pieces of ourselves function as an organic whole. It is the time of discovery, of experiencing, of creative expression.” (Viola Spolin)

Det är när spontaniteten får komma till uttryck som vi verkligen vandrar i skönhet - den jordmån ur vilken alla naturreligiösa ritualer växer.

Källor:
Institutet för språk och folkminnen; http://www.sprakradet.se/2124#item102100
http://www.answers.com/topic/viola-spolin
Lindén Elisabet (Naud Vanarot); Helande cirkel. Textsamling kring shamanism.
Goddessing Regenerated Issue#10
Birgit Åkesson; Källvattnets mask
Gimle, tidskrift för shamanism, myt och magi
Stålbom Göran; Vintersolståndet. Om jul, jord och äring i folklig tradition
Starhawk; The Spiral Dance
Lindén Elisabet (Naud Vanarot); From Cosmos to Catharsis; Psychodrama and Archaic Religion
Hellquist; Svensk etymologisk ordbok