Nästa fullmåne höll sig flickan återigen vaken tills mamman och pappan gått och lagt sig. Nu var det inte alls svårt för hon var uppfylld av förväntan.
Dessutom hade hon smort altandörren så hon visste att hon skulle kunna öppna den ljudlöst.
Äntligen gick mamma och pappa och lade sig. Även denna gång räknade hon till 200 innan hon försiktigt smög sig ut i vardagsrummet. Hon lyssnar vid sovrumsdörren och det är tyst därinne, men det märks att de inte somnat ännu. Hon står kvar och lyssnar, det känns som en evighet innan de verkar ha somnat.
Så smyger hon ut, ställer sig badande i månsken på gräsmattan och dansar till trummorna. Hela tiden väntar hon på att befinna sig i byn tillsammans med de andra som dansar. Flickan dansar och väntar, väntar och dansar.
Inget händer annat än att hon dansar och väntar. Sakta rör sig månen över himlavalvet medan flickan dansar. Till slut ger hon upp. Besviken går hon och lägger sig. Kanske hade det inte hänt, kanske var det bara en dröm att hon dansade i byn. Den röda jorden på fötterna hade kanske en helt naturlig förklaring, även om hon inte kunde komma på den eftersom hon som vanligt duschat på kvällen och dessutom gick de aldrig barfota för då kunde man få hakmask. Det kunde hon redan ha fått, för oberoende av om hon varit i byn eller inte så hade hon dansat barfota på gräsmattan. Ett lite sting av rädsla känns i flickans mage, men så bestämmer hon sig för att strunta i det. Antingen har hon hakmask eller så har hon det inte. Hon funderar på om hon ska ta på sig skor nästa gång det är fullmåne, men bestämmer sig för att låta bli. Fötterna har sina egna ögon när hon dansar direkt på jorden. I denna stund inser hon att hon tänker fortsätta att smita ut och dansa vid fullmåne.

Några dagar senare är bara flickan och Francis, deras husboy, hemma.
Flickan sitter i barnkammaren djupt försjunken i en bok när Francis kommer in.
– Yo sho no go out in de moonlight, is no goo’ fo yo, säger Francis.
Flickan blir alldeles kall. Hur kan han veta det, och tänk om han berättar för mamma och pappa.
– Ah no do notin’, jus’ looking at de moon. How yo ‘no?
– Jag vet. Och ljug inte för mig. Jag vet att du var i byn förra fullmånen.
Flickan sätter sig käpprak. Då hade det hänt, det var inte bara en dröm!
– Snälla, säg inget till mamma och pappa, bönfaller flickan.
– Det är inte min business att berätta för dina föräldrar, det tänker jag inte göra. Men det är min business att du håller på med saker du inte begriper. Saker som kan vara farliga, svarar Francis.
– Jamen det hände inget farligt. Alla dansade och verkade glada. Och anden dansade in och så sjöng alla. Jag sjöng också fast jag inte visste vad det betydde. Och nu sist hände inget annat än att jag var ensam ute i månskenet och det kan väl i alla fall inte vara farligt. Vad är det som är farligt, jag tror att du bara säger det för att skrämma mig.
– Du har ingen medicin mot onda andar. Du vet inte hur du ska skydda dig. Du tror kanske att det är en lek men det är det inte. Vi vet hur vi ska skydda oss, vi har medicin, vi har gått i bushskola och lärt oss och vi har medicinkvinnor och medicinmän som vi kan anlita om något inte är som det ska.
– Jag tror inte att det är en lek, svarar flickan. Däremot är det något fantastiskt och underbart. Jag vet inte så mycket om andar men jag kan känna om det känns bra. Och jag kan ta hand om mig själv. Du kanske tror att jag alltid bara lekt eller gått i skola men det har jag inte. Jag var bara ett år när lillasyster föddes och jag fick hjälpa till att ta hand om henne. Hon skrek hela tiden och det var hemskt. Och jag var tre år när minstingen kom. När mamma väntade henne hade hon eksem så jag fick hjälpa till med tvätt och sånt. Jag var bara sju när mamma och pappa åkte bort hela dagar och lämnade mig att ta hand om systrarna. Och det är inte som hos er där det alltid finns vuxna närvarande, utan jag var ensam och närmaste hus låg flera hundra meter bort och syntes inte ens en gång. Jag var åtta år när de började åka bort och vara borta över natten. Så det var inte förrän vi flyttade hit som jag inte längre hjälper till. Nu är det du som hjälper mamma och du som tar hand om allraminstingen, men jag är inte så bortskämd och hjälplös som du tror.
Flickan känner att hon blev mer upprörd ju länge hon pratade och Francis tittar förbluffat på henne.
– Det visste jag inte, men även om du kan ta hand om dig och dina småsystrar så är du inte van vid byarna, du känner varken människorna eller andarna, säger Francis.
– Varför kom jag inte till dansen i byn nu sist?
– Du hade fel fokus, svarar Francis.
– Vad betyder det, hur skulle jag gjort istället, frågar flickan.
– Du skulle haft fokus på trummorna och månen istället för på dina förväntningar.
Så tystnar han.
– Jag tänker inte lära dig. Jag kan inte hindra dig, men det är farligt och jag tänker inte hjälpa dig.
– Kan alla som har rätt fokus resa på det sättet?
– Jag vet inte, jag kan det inte, jag vill det inte ens. Kanske kunde jag lära mig om jag ville men eftersom jag vet att andevärlden kan vara oberäknelig så vill jag inte. Och om jag var du så skulle jag låta bli. Att du gör det är bara för att du inte förstår hur farligt det kan vara, säger Francis. Nästa fullmåne hoppas jag verkligen att du stannar i sängen, annars blir jag kanske tvungen att berätta för din mamma och pappa.