Mammuten tar mig till boken på berget. Vi vandrar länge genom en öken och sen upp på berget. Mammuten räcker mig boken. Nu kan jag läsa…
”Allt handlar om rosen. Rosen börjar som en hårt tillsluten knopp. Långsamt fäller den ut kronblad efter kronblad. Först när den är helt utslagen ser man livets hemlighet, de livsbärande fröna.”
– Ja, säger mammuten. Du har tagit lång tid på dig att slå ut. Du har varit på väg, men så har du mött kyla och slutit dig igen. Nu är du öppen, fröna är där, inte dolda utan synliga, färdiga att befruktas och sås. Du befruktar dem med dina reflektioner och sår dem när du skriver.

Skolklockan ringer. Långrast och idag har flickan pengar med sig. När hon går i den takklädda men för övrigt öppna gången som går längst med hela skolhuset noterar flickan att termiterna har svärmat. Runt varenda lampa ligger tjocka lager av vingar men också en hel del döda myror. När hon närmar sig slutet av gången känner hon den underbara frityrdoften. Den gamla kvinnan som säljer doughnuts under långrasten sitter som vanligt med frityrfatet över en liten eld. Bredvid henne står ett stort emaljerat ämbar fyllt med färdigrullade doughnuts och ett mindre fat med strösocker och några färdigfriterade doughnuts. De barn som har pengar flockas runt kvinnan. En liten bit bort står några barn som inte får äta doughnuts för sina föräldrar.
– Det är ju äckligt, säger de. Utomhus, det kan vara bakterier i. Dessutom rullar kvinnan doughnutsen i sin armhåla, hur kan ni vilja äta något så äckligt.
Flickan vet att de bara är avundsjuka och hur någon kan ha kommit på idén att kvinnan skulle rulla doughnutsen i sin armhåla – det skulle ju vara mycket svårare än att rulla dem med händerna. Tur att mamma och pappa inte är så sjåpiga, tänker flickan när hon sätter tänderna i den varma doughnuten. Så ser hon ut över skolgården. Ska hon gå till flickorna i högstadiet eller till flickorna i femman. Det är lite trist att det inte finns några flickor i hennes klass. Femmorna hoppar långrep och det känns roligare än att prata killar och skvallra om Tina som går i nian och är ihop med en vuxen kille. När flickan rör sig mot långrepen kommer en vävarfågel. Den flyger runt henne och kvittrar. Flickan fortsätter att gå och fågeln följer efter. Såhär brukar inte vävarfåglar bete sig. Flickan stannar och tittar på fågeln. Så hör hon:
– Följ mig, kvinnan har skickat mig för att hämta dig.
Flickan ser sig omkring. Varifrån kom det? Det finns bara barn där och ingen som tittar på henne.
– Kom nu, det är bråttom om du ska hinna innan det ringer in.
Det är verkligen fågeln som pratar. Men om fågeln pratade så borde andra reagera. Så inser hon att det måste vara afrikansk magi, eller inte afrikansk utan vanlig magi, rättar hon sig själv och följer efter fågeln. De går runt längan med klassrum och genom skolans växtodling och är strax framme vid stigen som går uppför berget till det bostadsområde som ligger ovanför skolan. Där får de inte vara under skoltid. Flickan tvekar och fågeln börjar flaxa framför henne. Hon bestämmer sig för att trotsa förbudet och följer efter. En bit upp på stigen sitter kvinnan och väntar på henne. Hon håller något i famnen. När flickan kommer närmare ser hon att det är en bebis. Flickan sätter sig på huk och tittar på den lilla.
– Så söt hon är och så liten, säger flickan.
– Hon är din syster, säger kvinnan.
Tankarna virvlar till i flickan.
– Nej du, det kan hon inte vara. Mamma har inte fått något barn och det här barnet är svart. Försöker du lura mig?
– Hon är inte ett biologiskt syskon utan ett själsligt. Du har själar som varit förbundna med en del av hennes själar och hon har själar som varit förbundna med dem du har nu. Jag ville att du skulle få möta henne.
– Får jag hålla henne, frågar flickan.
Kvinnan räcker över bebisen. Förundrad håller flickan det lilla knytet som ser stadigt på henne. Flickan tittar in i hennes ögon och undrar hur man kan se själar, hur kvinnan kan veta.
– Vad ser du, frågar kvinnan.
– En söt bebis, vilka underbara ögon hon har. Det verkar som om hon studerar mig, hon tittar så granskande.
– Öppna dig och titta ordentligt, säger kvinnan.
Bilder ilar förbi – den lilla i ett skynke på en kvinnas rygg, den lilla när hon hjälper till med odlingarna, den lilla som bär vatten i en hink på huvudet, den lilla som kånkar på ett syskon, den lilla, som inte är så liten längre utan en ung kvinna som är med i en ritual, en ung kvinna som går tillsammans med en kille, en ung kvinna som är gravid, som bär sitt eget barn på ryggen. Bilden förändras totalt. Det är människor som vrålar, skott som dånar, en ung man sliter bebisen av kvinnan och hugger ihjäl den med en cutlass. Sen är de flera män som sliter av kvinnan hennes lappa. Flickan försöker skjuta bort bilderna. Hon böjer sig fram och spyr, hon hulkar medan kvinnan tar bebisen ifrån henne.
Kvinnan ser allvarligt på henne och frågar:
– Vad såg du?
Flickan bara hulkar och gråter, hon vill glömma bilderna, önskar att hon inte sett, vill inget veta och inget komma ihåg.
Kvinnan inser att det inte är någon idé att fråga mer just nu. Istället säger hon att hon kommer vara i djungeln under eftermiddagen, nu måste hon ta barnet tillbaka till sin mamma.
Flickan sitter kvar. Hon hör skolklockan ringa. Har det bara gått en liten stund av en långrast, kanske tio minuter? Det känns som om det gått en evighet. Hon måste gå tillbaka, men hur ska hon kunna sitta i klassrummet och vara som vanligt. Så ser hon ner på sig själv och inser att hon är alldeles nerspydd. Läraren kommer skicka hem henne.
Mycket riktigt. Läraren börjar skälla för att hon är försenad men tystnar och följer med henne till rektorsexpeditionen. Rektorn ringer efter pappa som kommer och kör henne hem.
Hon får duscha och gå och lägga sig med en hink bredvid sängen. Mamma kommer med té. Flickan inser tacksamt att hon inte kommer kunna gå till djungeln i eftermiddag.