Det har gått lång tid sedan flickan gick in i djungeln och hon har tråkigt. De leker inte längre ‘vita och röda rosen’ för stenen är gömd så den inte går att hämta. Det är hon själv som gömt den. Högt uppe i pinjeträdet som växer i deras trädgård. Så högt upp att ingen annan vågar klättra dit upp. De hade tyckt att det var en jättebra idé när de valde ställe. Där skulle de röda aldrig få tag på den. Nu får inte hennes eget lag tag på den heller. Sen hon gömde den har hon själv trillat ner ur ett annat träd och legat på sjukhus. Nu vågar hon inte längre klättra särskilt högt. Hon har försökt ett par gånger när hon varit ensam, men hon får kväljningar när hon kommer en bit upp. Hennes eget lag tjatar på henne att hämta stenen så de kan gömma den någon annan stans eftersom de röda gett sig. Hon vill inte erkänna att inte hon heller vågar klättra dit upp längre, att hon har blivit en fegis. Att vara feg är skamligt, rädsla är till för att övervinnas. Ändå kan hon inte, det tar bara stopp, kroppen vägrar helt enkelt. Hon försökte få John att klättra upp genom att utmana honom, men han bara hävdade att han var för tung. Så nu håller hon sig undan de andra barnen. Snart ska hon sluta vara feg och klättra upp och hämta stenen, snart.
Åh, vad hon önskar att hon kände att kvinnan i djungeln kallade henne. Dessutom har mamma börjat tjata om varför hon inte är ute och leker med de andra barnen utan bara sitter inne eller leker med allraminstingen.
Flickan bestämmer sig för att gå in i djungeln även om hon inte är kallad. Mamma skulle tro att flickan var ute och lekte och skulle sluta tjata. Flickan skulle få något att göra, hon var less på att sysselsätta allraminstingen och på böckerna hon kunde utantill. Ingen har sagt att hon inte får gå till kojan om hon inte är kallad och förresten skulle hon säkert känna på sig om hon inte skulle vara där ensam.
När flickan kommer fram till kojan är där, precis som hon trott, alldeles tomt. Hon önskar att hon tagit med sig tändstickor så hon kunde göra upp eld. Eld är också sällskap, tänker hon. Fast hon är kanske inte tillräckligt bra på att elda, att starta en bushbrand skulle inte vara roligt.
Flickan sätter sig ner med benen utsträckta, så som kvinnan lärt henne. Det känns tomt utan kvinnan och elden. Lika ensamt här som hemma, tänker flickan. Kanske kvinnan på något sätt vet att jag är en fegis och att det är därför hon inte kallat. Flickan blir alldeles kall vid den tanken. Så kommer hon ihåg drömmen med ormen som lade sig runt hennes hjärta. Ormen kanske kan hjälpa henne, varför har hon inte tänkt på det. Fast det kanske inte alls ligger en orm runt hennes hjärta, det var ju bara en dröm och inte afrikansk medicin.
Hon väcks ur sina reflektioner när hon hör hur en kvist bryts, och en till. Vem kommer på stigen? Hon inte mer än hinner tänka tanken så ser hon kvinnan komma.
– Du kallade, säger kvinnan till flickan.
– Nej, jag bara gick hit, jag har inte kallat, jag har bara suttit här och önskat att du skulle vara här. Jag kan inte kalla, det är ju du som kallar mig, svarar flickan förvirrat.
– När du satt här och önskade, så kallade du. Du har fått för dig att det här är en speciell afrikansk kunskap och fast anmodern talade om för dig att det inte är så det förhåller sig så envisas du med att hålla kvar den idén. Varför då, frågar kvinnan medan hon plockar ihop några pinnar för att tända elden.
– Jamen det var ju för länge sen. Ingen i Sverige vet något om sånt här. I alla fall har jag aldrig hört talas om någon utom faster Jenny som kan trolla bort vårtor. Men det är ju inte samma sak. Dessutom är jag ett barn och barn får inte säga till vuxna vad de ska göra.
– Att kalla är inte samma sak som att befalla, att kalla är att be och varför skulle inte barn få be om något?
– Det är fult att tigga. Om vi tigger så säger mamma och pappa alltid nej, för vi ska lära oss att inte tigga. Dessutom sa du ju själv att barn ska lyda vuxna, svarar flickan.
Kvinnan tittar på henne och ruskar på huvudet. Så sätter hon sig ner bredvid flickan.
– Alla får be, att be är inte att tigga utan att uttala en önskan. Ibland kan ens önskan gå i uppfyllelse, ibland inte. Om ens önskan kan gå i uppfyllelse har mest med omständigheterna att göra, om det finns en öppning i väven för den önskan just då.
– Så att kalla är samma sak som att önska? Men om man ska få det man önskar ska man ha varit snäll. Och det har inte jag varit och ändå kom du när jag önskade. Tänk vad snäll du är mot mig!
– Snällhet har egentligen inte alls med saken att göra, svarar kvinnan. Vill du berätta för mig vad du gjort?
Flickan skruvar på sig. Nu har hon sagt för mycket igen. Om kvinnan verkligen inte vet vad som hänt så hade det varit bättre om hon fortsatt tro att flickan är snäll.
Flickan tittar upp och ser kvinnans blick. Den är stadig och vänlig. Flickan tar ett djupt andetag och börjar berätta.
– Jag hade börjat utforska trädet som växer strax innan stigen går in i djungeln. Det är inte särskilt högt och har kraftiga grenar som växer utåt från stammen. I pinjeträdet kan man bara klättra, grenarna är ganska tunna och man måste hålla sig i stammen, men i det här trädet kan man sitta. Även om man inte kommer jättehögt upp så är det en härlig känsla att sitta däruppe. Det känns fritt och nästan som att det skulle gå att flyga. Så jag ville att lillan också skulle få sitta i trädet och känna friheten. Lillan vågar inte klättra alls i pinjeträdet, men jag tänkte att i det här trädet borde det gå eftersom grenarna är så kraftiga, bara man kommit upp den allra första biten. Och så är det ju inte så högt heller. Lillan är bara två centimeter kortare än jag så jag tyckte att hon också borde klara den första biten där det är dåligt med grenar. Men hon vågade inte så jag klättrade ner för att hjälpa henne. Jag var så ivrig så jag glömde tänka på att fördela min tyngd och kontrollera att grenarna höll. Jag ställer mig med hela tyngden på en gren, håller knappt i mig och lutar mig ner för att ta lillans hand. Då går grenen av och jag trillar. Tydligen svimmade jag för jag kommer inte ihåg något förrän jag ligger i bilen på väg till sjukhuset. Jag blev sydd och fick ligga kvar en hel vecka för jag hade fått en hjärnskakning. De var väldigt snälla på sjukhuset och på slutet, när jag inte hade ont längre, var det riktigt trevligt. Sköterskor som kom och pratade med mig och gav mig saft. Flickan tystnar.
– Jag förstår inte riktigt, säger kvinnan efter en stund. Vad var det som var elakt?
Flickan tittar förvånat på kvinnan.
– Jag skulle inte försökt locka lillan att klättra. Det var mitt fel att hon var där. Och mamma har berättat att lillan fick en chock. Att mamma till slut förstod att något hänt var för att lillan bara kraxade och fortsatte kraxa fast mamma ropade åt henne att sluta. Så till slut hade mamma gått ut och såg lillan fastklamrad vid stammen ungefär en meter över marken. Mamma hade sagt åt henne att vara tyst och komma ner, men lillan hade inte lytt. Så mamma hade gått fram till trädet och först då såg hon mig ligga på marken. Mamma hade lyckats få ner lillan och sen tagit mig och åkt till sjukhuset.
– Jag förstår fortfarande inte på vilket sätt du var elak, säger kvinnan.
– Lillan är yngre än mig. Jag ska hjälpa henne, inte utsätta henne för chocker. Nu har hon mardrömmar och alltihop är mitt fel.
– Jaha, det är ju ett sätt att se på det, fast inte mitt, säger kvinnan torrt.
Det här var något nytt för flickan. Fanns det fler sätt att se på det? Hon skulle just fråga när kvinnan fortsätter tala.
– Tillbaka till det jag började prata om, att du tror att detta är något specifikt afrikanskt. Jag tycker att det skulle vara bra för dig att resa tillbaka till någon gång när du mött en anmoder i Sverige.
– Jamen det har jag aldrig gjort, försäkrar flickan. Hade jag gjort det så skulle jag ju veta att det inte är något afrikanskt.
– Jo det har du säkert gjort, men du var så liten att du inte förstod vad som hände eller så har du glömt alltihopa.

Kvinnan säger till flickan att sätta sig närmare elden. Så skrapar hon lite glöd åt sidan och häller på en näve torkade örter.
– Slut ögonen och andas in röken. Andas med lugna djupa andetag. Lite tyst kan du klappa anmödrarytmen. Inte så högt, för vi ska inte kalla hit en anmoder utan du ska återuppleva ett minne av en. Men när du klappar rytmen skickas vibrationerna ut i väven och anmödrarna blir varse att något händer som har med deras kraft att göra. Kom ihåg att lägga på minnet allt som händer så exakt som möjligt. Fortsätt att andas, lugnt och djupt. När du kommer tillbaka ska du berätta för mig vad som hänt, men stanna kvar tills allt är klart. När inget händer längre så väntar du en stund och om inget mer händer så kommer du tillbaka hit. Andas lugnt och djupt. När du känner att du behöver så tar du ett par extra djupa andetag.
Först händer ingenting. Röken känns stickig och smakar beskt i munnen men flickan fortsätter andas in den, hon vill så gärna möta en anmoder. Så kommer hon ihåg att hon ville fråga om ormen hon drömt om, om den finns eller om det bara var en dröm. Hon nästan slutar klappa och är på väg att öppna ögonen för att fråga men kommer ihåg att hon skulle koncentrera sig och dessutom låta bli att tänka. Hon koncentrerar sig på rytmen och andningen. Så ser hon en barnvagn och bredvid barnvagnen står en liten flicka, hon själv när hon var liten.
Utan att flickan märker det har hon slutat klappa. Kvinnan som sitter bredvid och iakttar henne nickar nöjt.

Flickan hör att bebisen ligger i vagnen gråter. Hickar av gråt. Den lilla flickan vaggar vagnen och vaggar den och vaggar den.
Så är hon inte längre en stor flicka som ser på utan hon blir den lilla flickan.
Om hon ändå nådde upp till vagnens handtag så hade hon kunnat köra den för då kanske den lilla skulle somna. Nu kan hon bara förtvivlat vagga. Om ändå mamma kunde komma och hämta den lilla för att ge henne flaskan. Hon vågade inte springa in för mamma hade sagt åt henne att passa bebisen. Gråten skar i henne så det gjorde ont. Hur skulle hon få den lilla lugn? Hon nådde inte ens upp till kanten på barnvagnen så hon kunde klappa henne. Men om hon klättrade upp i vagnen? Kunde hon? Vågade hon? Till slut blev hon helt enkelt tvungen att försöka. Hon kan precis nå över kanten på vagnen och lyckas kliva upp på hjulet. Nu ser hon lillan som ligger där och gråter. Hon försöker jollra lugnande och kommer åt att klappa henne, men lillan bara fortsätter gråta. Så tar hon tag och försöker häva sig upp i vagnen. Vagnen välter. Hennes ena ben sitter fast och hon klarar inte av att lyfta undan den. Den lilla är alldeles tyst. Visserligen är det skönt att gråten upphört men hon vet att något hemskt händer där inne under vagnen. Hon drar och rycker i benet men kommer inte loss. Åh, om hon ända hade försökt vid vagnshandtaget, för där fanns nu en stor glipa. Då hade hon inte suttit fast och då hade hon kunnat få ut lillan! Att försöka ropa på mamma är ingen idé. Och hon känner hur det hemska som händer därunder den välta vagnen blir allt hemskare. Så plötsligt står där en gammal gumma. Hon är ganska liten, mindre än andra vuxna och mycket rynkigare än mormor. Gumman drar undan vagnen och får fram lillan som är alldeles stilla. Gumman klappar och skakar henne lite och så plötsligt kommer det ett ljud från lillan. Då lägger gumman ner lillan på byltet av sängkläder.
Den lilla flickan hasar sig fram till lillan som nu är alldeles tyst och lugn, och klappar henne. När hon ser upp igen är gumman försvunnen.

Så händer inget mer. Flickan är inte sig själv som liten längre. Hon är sitt vanliga jag och känner att hon sitter på marken. Hon tar några djupa andetag och väntar lite men inget mer händer. Försiktigt öppnar hon ögonen och ser att kvinnan studerar henne intensivt.

Flickan berättar vad hon upplevt och hur det var. När hon är färdig ber kvinnan henne berätta en gång till. När flickan berättar för andra gången börjar hon känna sig förvirrad. Vad var det där egentligen? Hur gick det till? Och hur hade hon kunnat glömma den gamla gumman, henne hade hon ju sett flera gånger som barn. Kvinnan säger åt henne att koncentrera sig på att berätta så flickan försöker hålla undan alla frågor som tränger sig på men så fort hon berättat färdigt börjar hon fråga.
– Lugn, säger kvinnan. Vi ska gå igenom alltihopa. Ha inte så bråttom, det försvinner inte igen.
– Först var det som att se en film, har du sett film någon gång, frågar flickan.
– Nej, men jag vet vad det är, folk som har varit i de stora städerna brukar berätta.
– Jag har sett film en gång. När vi bodde i Sverige fick jag se en film om en pojke som blev så liten att han kunde sitta på ryggen av en gås och sen flög de tillsammans med de vilda änderna. Det var jättespännande. Fast mamma och pappa sa att han inte hade blivit så där liten på riktigt. Så först var det som om jag tittade på en film, fast jag visste genast att den lilla flickan på filmen var jag och att det var lillan som låg i vagnen. Sen blev jag mig när jag var så liten. Det kändes som om allt hände och det var hemskt. Och varför skulle jag klättra upp vid fel ände av barnvagnen? Nu förstår jag att lillan höll på att dö därunder. Har jag bara gjort allting fel? Det känns som om jag alltid gör fel och tydligen började jag med det redan när jag var riktigt liten.
– Hur stor åldersskillnad är det mellan dig och lillan, frågar kvinna.
– Lillan är femton månader yngre än mig.
– Hur gammal var du då när detta hände, tror du?
– Lillan var ju väldigt liten men jag vet faktiskt inte.
– Vad var det för årstid? Och vid vilken årstid är lillan född?
– Lillan är född på sommaren och det var höst för löven var gula och en del träd var kala.
– Så då var du ungefär ett och ett halvt år. Hur gammal är allraminstingen?
– Hon ska snart fylla två. Och hon har en stor bula i pannan och det är också mitt fel. Mamma sätter allraminstingen i spjälsängen för då vet hon var hon har henne, säger hon. Men jag tycker det är så synd om allraminstingen när hon sitter där och vill komma upp och är ledsen. Jag får inte ta upp henne ur spjälsängen så istället lärde jag henne hur man klättrar ut. Och igår gjorde hon det när hon var ensam och trillade och slog sig ordentligt och det är också mitt fel. Fast jag har inte berättat att det är jag som lärt henne, det vågar jag inte, säger flickan.
– Det verkar som om din hjälpsamhet ställer till en hel del för dig. Jag gissar att det är något du kommer att få tampas med en hel del i ditt liv. Allraminstingen är alltså kanske något äldre än du var när du passade lillan. Tycker du att allraminstingen är stor nog att passa en bebis?
Flickan sitter alldeles tyst, tankarna virvlar runt. Klart att allraminstingen inte kan ta hand om en bebis, hon är ju nästan en bebis själv. Så då är det kanske inte så konstigt att jag inte klarade av att ta hand om lillan när jag inte var äldre… men jag var ju stor när lillan var bebis… Flickan överväldigas av motstridiga tankar och känslor. Hon känner att hon får tårar i ögonen och blinkar snabbt bort dem. Det är bara mesiga lipsillar som gråter och hon är minsann ingen lipsill.
– Allraminstingen kan inte ta hand om en bebis för hon är liten och yngst, men jag var storasyster och äldst så jag var inte så liten, säger flickan.
– Äldst var du förvisso, svarar kvinnan, men du var inte stor, du var yngre än allraminstingen är nu. Dessutom är du känslig och öppen, du lever dig in i hur andra känner och försöker hjälpa. Som det lilla barn du var gjorde du så gott du kunde. Eftersom du var så liten och hade fått ett ansvar som vida översteg din förmåga så blev det som det blev. Du gjorde ditt bästa och ditt bästa räckte inte till. Det betyder inte samma sak som att du var elak, för det var du inte. Ibland räcker det helt enkelt inte att göra sitt bästa för att det ska bli ett bra resultat, ibland är det bästa vi har att ge helt enkelt inte tillräckligt. Så är det och det kan man sörja, men det är däremot inget man ska klandra sig själv för. Om man inte gör sitt bästa, då kan man klandra sig själv. Eller om man intalar sig att man hjälper någon annan när syftet i grund och botten är att man själv inte står ut med att se på när något är dåligt, som du gjorde när du försökte lära allraminstingen att klättra ur spjälsängen.
– Jamen hon var så ledsen. Hon ville inte vara där alldeles ensam när vi andra satt i matsalen och åt frukost. Hon får kanske sitta där jättelänge, kanske hela tiden när vi är i skolan och hon kan inget göra annat än att vara ledsen, säger flickan.
– Det var minst lika mycket din egen vånda som fick dig att försöka lära allraminstingen och då är det inte hjälpsamhet mot andra för då har handlingen sitt ursprung i att skydda sig själv. Du stod inte ut med att se allraminstingen lida så du lockade henne att göra något hon var för liten för att klara av. Det är viktigt att försöka göra klart för sig själv vad som ligger till grund för hur man handlar och att inte bara impulsivt agera utifrån sina egna känslor, speciellt när andra är inblandade. Förstår du vad jag menar, frågar kvinnan.
– Så du tycker också att jag gjorde fel. Det är ju det jag säger, att jag alltid gör fel. Hur ska jag göra för att göra rätt – andra verkar bara kunna det men jag gör fel hela tiden.
– Du verkar ha en väldig förkärlek till att både nedvärdera och tycka synd om dig själv. Sen är rätt och fel inte så definitivt och tydligt som du tror. Vad som fungerar i ett sammanhang kanske inte fungerar alls i ett annat. Rätt och fel är inte absoluta begrepp, men det där får du fundera på. Jag vill veta hur du nu, efter det du såg, tänker kring anmödrarna.
– Menar du att den gamla gumman var en anmoder? Så då finns det vita anmödrar, för hon var vit. Och hon kunde afrikansk magi, så då finns den väl i Sverige också. Men jag har aldrig märkt något sådant i Sverige, medan här märks det. Hur kommer det sig, frågar flickan.
– Det är värst vad du är frågvis, men vi har pratat länge, så det är dags för dig att gå hem. Fundera själv på det du undrar över så får vi pratas vid mer en annan gång.

Flickan känner sig fortfarande både förvirrad och omtumlad när hon kommer hem, så för att klarna tankarna och få fast mark under fötterna igen bestämmer hon sig för att göra en lista över saker hon vill fråga om.

1/ Varför var det OK att anmodern ingrep när lillan skulle dö, men inte OK att hon själv försökte lära allraminstingen?
2/ Ska man inte hjälpa till så gott man kan, det hade hon fått lära sig att man skulle. Att inte hjälpa till så gott man kan är det typiskt afrikanskt tänkande men det verkar ju som om folk i byarna hjälper varandra.
3/ Hur kunde anmodern veta att hon skulle komma, flickan hade inte kallat?
4/ Varför märks inte sånt i Sverige, ingen pratar om t ex anmödrar, bara om förfäder och det är såna som är döda.
5/ Hur gick det till när hon ‘reste’, hur fungerar det egentligen?
6/ Hur hade hon kunnat glömma den gamla gumman, henne hade hon ju sett flera gånger.
7/ Varför lär mig kvinnan detta?