Artikeln är ursprungligen publicerad i Månväven

Omma

av Elisabet Vanarot (numera Nauð Vanarot)

Uråldriga Omma
är överallt
fanns före allt.
Läker i läkande örter
helar i heliga källor
grönskar i groende gräs.

Karin Thelander: Förtappade systrar
Omma är troligtvis en urgammal Modergudinna. I Östergötland var Omberg, ett inte särskilt högt berg som sträcker sig längst med Vätterns östra strand från Borgholm mot Hästholmen, hennes heliga kultplats .
Det finns många myter och sägner om Omma men, som alltid när det gäller vår förhistoria, inte mycket fakta att gå efter.
Att hon var en Modergudinna kan vi anta av namnet. Omma, Amma, mamma är alla närabesläktade ord (även mammut torde vara ett mammaord, dessa jättdjur var, i gammaleuropeisk tradition nära förbundna med Gudinnan). När man letar efter gudinnespår får man röra sig i cirklar och hela tiden vara medveten om att de skriftliga ‘fakta’ som finns tillgängliga är fakta ur ett ganska snävt patriarkalt perspektiv.
I Hellquists Svensk etymologisk ordbok står det under Omberg (Omma finns naturligtvis inte upptagen): “fsv. Amobaerg, eg.: dimberget; till ett fsv. *ama, dimma, rök (se åmme). Vb. åmma brukas ännu i trakten, då berget höljer sig i moln o. dunstbilder.”

Jo, visst säger man i Ombergstrakten att det ommar när det är dimma. Men kanske det en gång i tiden kom sig av att man upplevde att det var Omma själv som gestaltade sig i dimman eller helt enkelt var dimman. Att det var en av de gestalter hon tog när hon rörde sig i den synliga världen.
För att förtydliga hur relationen gudinna – människa döljs ska jag ta ytterligare ettexempel ur Hellquist: “harmoni, L., = ty, harmonie osv., av grek. (h)armonia, eg.: sammanfogning (se arm1).” “Arm1…ett indoeur. ord med grundbet. ‘fogning, led’…”.
Harmonia var en förolympisk grekisk gudinna, hon var dotter till Afrodite ochAres. I Harmonia förenades motsatserna kärlek (Afrodite) och krig (Ares). Till skillnad från Omma är Harmonia både avbildad på föremål från 500–400 f.v.t samt beskriven i ett antal texter. Ändå har hon ‘försvunnit’ när ordet hennes namn gett upphov till ska härledas. Från gudinnan Harmonia till “ett indoeur. ord med grundbet. ‘fogning, led’” känns klivet ganska långt men det är ändå detta mönster man möter, om och om igen, när man börjar utforska gudinnesfären.
Vadhelst jag skriver om Omma kan vara mina, eller någon annans (som jag grundar mig på), fria fantasier precis som Hellquists fria fantasier om ordet harmoni.
Ytterligare ett exempel på hur ‘fakta’ kring vår förhistoria ständigt ändras: 2002 fick jag höra att jag inte kunde förlägga en berättelse utspelad under stenåldern till Omberg – det fanns inga människor där då, de kom först långt senare. Anledningen till att jag ville förlägga berättelsen till Omberg med omnejd var naturligtvis Omma. Modergudinnorna över hela världen har varit förbundna med berg (t ex heter världens högsta berg Chomo-Lung-Ma som betyder universums Modergudinna, namnet Mount Everest fick det under den västerländska kulturimperialismen på 1800-talet) och Omberg är såpass speciellt att det vore konstigt om inte människor då som idag skulle dras dit. Dessutom är det ett bra boställe om man lever som samlare och jägare. Det finns gott om rent vatten – hela Vättern samt ett antal källor uppe på själva berget. Det fanns dessutom gott om mat; möjligheten att samla växter från två helt olika biotoper – slätten och berget, samt fiske i Vättern och jakt på Omberg. Sommaren 2003 gjorde man utgrävningar på Omberg och fann rester från stenåldersbosättningar. Så sommaren 2002 hade jag helt‘fel’ men ett år senare helt ‘rätt’.


Bild: Kerstin Grönvall

Ommas attribut

Ett av Ommas attribut är ugglan. I en legend sägs hon vara läkekvinna som levde på Omberg. För att ingen skulle se hennes ansikte bar hon en ugglemask. Hon hade en lärling och när hon själv blev gammal fick lärlingen överta ugglemasken och på så sätt upplevdes Omma som odödlig. Så förvandlades hon, från odödlig gudinna till läkekvinna och myten om henne fick en, för 1800- och 1900-talsmänniskan, mer acceptabel form.
Ugglan som attribut har många Modergudinnor varför det kanske inte är så konstigt att Omma har en namne i Indien –med ett eget berg och uggleattribut. Ugglan står för vishet – den som ser i mörkret – men också för död. Omma är, som alla Modergudinnor inte bara livets utan också dödens gudinna.
I galdern (kraftsången) som Omma en gång gav mig sjunger vi om hennes attribut när vi kallar henne in i vår heliga cirkel:
O du Omma, Stora Moder
gamla Drottning uti berget.
Du som genom dimman talar
du vars sång i stenen sjunges.
Skänk oss av ditt vishetsvatten
källa sprungen upp ur jorden.
Varmed vi oss sammanbinder
skapar skönhet, kaos, klarhet.

Stenen, urberget, är hennes. Det är urkraften och den stabila grunden. Men Omma är inte bara grundad stabilitet utan hon flödar ur sitt levande vatten. Med sina källor renar och helar hon. Och som alla gudinnor finner hon behag i rörelsen, den cykliska förändringen. Hon är kaos och hon är pånyttfödelse. Som döds- och kaoskraft bryter hon ner det gamla för att ge plats åt det nya. Hennes skönhet är i själva den rörelsen. Och den rörelsen är den naturliga cirkeln och naturens underbara, självklara skönhet.

Omma som skaperska

“I begynnelse tillbad människorna livets skaperska, himlens härskarinna. I religionens allra första gryning var Gud en kvinna” skriver Merlin Stone. Livets skaperska är förvisso Omma men hon har antagligen aldrig varit härskarinna över himlen. Hon har inte, som Urd, lite elegant snurrat sin slända – polstjärnan – så himlavalvet roterat. Nej, Omma är fast förankrad i berget, i jorden. Hon är urgrunden.
I Alvastra krönikerspel, som spelas i klosterruinen vid Ombergs fot gestaltas Ombergstraktens historia. Ända från tidens begynnelse. Först fanns Omma och hon ger livet till ett folk med rätt till jorden, till att jaga och att fiska. “Men ingen får äga jord eller
döda för snöd vinnings skull”, säger Drottning Omma. I krönikerspelet är hon urmodern och hennes folk är urfolket. Sen blir Ommas folk invaderade av andra folkslag med andra gudar och Ommas ställning som skaperska övertas av så småningom av asarna ddå de manliga gudarna alltmer kommer att hamna i förgrunden. För att i sin tur få ge plats åt den kristna guden när munkarna anlägger Alvastra kloster. Som historiebeskrivning stämmer det väl överens med den utveckling professor Gimbutas anser sig funnit belägg för i Gamla Europa och som Birgitta Onsell beskriver i Jordens Moder i Norden.

Omma som levande kraftkälla

Att arbeta med Omma och hennes kraft är att förankra sig i jorden, ta del av hennes stadga och naturens skönhet. Det är att våga möta hennes kaoskraft och röra sig i mörkret utan att veta varken väg eller mål. Det är också att röra sig in i hennes visdom, livsbejakelsen, där livet rör sig mot döden och döden rör sig mot livet. I en evig cirkel.

Källor
Alvastra krönikerspel
Stone Merlin; When God was a Woman
Mogensen Lone; Himladrottning och stjärnmyter
Gimbutas Marija; Goddesses and Gods of Old Europe
Onsell Birgitta; Jordens Moder i Norden
Hellquist; Svensk etymologisk ordbok
Ursprunligen publicerad i första Månväven, 2004, lätt bearbetad 2013.
© Nau∂ Vanarot, 2004