Artikeln är ursprungligen publicerad i Tidningen Syre

Den som ser banden till Moder Jord vill inte skada henne

I veckans Under ytan reflekterar psykodramatikern Nauð Vanarot över inställningen att vi härskar över naturen och att det är en resurs vi måste utnyttja.

En gång i tiden var alla som levde här ursprungsfolk. Detta var långt innan Sverige blev Sverige, långt innan enskilda människor kunde äga jord och långt innan allt skiktats in i; mer eller mindre värd, ägd eller ägare, över eller under. Som alla ursprungsfolk var vi tätt förbundna med naturen och såg oss som en del av den.

De första människorna som kom hit för 11 000 år sedan hade utvandrat från Afrika för ungefär 80 000 år sedan. Med sig från Afrika hade de sin mörka hud och en uråldrig kosmologi. Den mörka huden kan vi fastställa med hjälp av dna-teknik. Kosmologin går inte att fastställa med samma hundraprocentiga säkerhet. För att utforska den får vi tolka arkeologiska fynd, gamla myter från olika delar av världen samt lära oss om de kosmologier som olika ursprungsfolk lever med i dag.

Den stora Modern

På goda grunder kan vi anta att de första människorna som kom hit bar med sig föreställningen om den stora modern som, antingen i djur- eller människogestalt, föder kosmos, föder sig själv. De tusentals älgkor som är inristade på hällarna vid Nämforsen skulle kunna tyda på att för folken där var älgkon den kosmiska moder som födde världen.

Lever man med den världsbilden är jorden en liten del av den kosmiska moderns kropp och vi som lever av, med och på jorden är delar av henne. Det måste innebära att det inte finns någon härskarkraft – eftersom hon är alltet finns det inget annat att härska över.

I Moder Jord och andra mödrar skriver folklivsforskaren Kerstin Eidlitz Kuoljok: ”Att Moder Jord inte var Den stora gudinnan bland nganasanerna, utan en av de viktigaste mödrarna, bevisar inte att hon inte kan ha varit det på andra håll och i andra tider. Men jag tror inte att hon kan ha varit det i mänsklighetens tidiga historia. Det beror på min syn på det tidiga samhället. Jag är övertygad om att föreställningar om verkligheten måste ha någon slags motsvarighet i det konkreta livet. I mänsklighetens tidiga historia fanns det säkert inga allsmäktigas kungar eller drottningar och därför inga allsmäktiga gudar och gudinnor. De uppkom under historiens gång.”

Allt skiktas

Det var först under bondestenåldern som samhället här började skiktas. Människor började äga jord och andra djur, kvinnor blev underordnade män och gradvis försvann insikten att vi människor är en del av naturen. Istället började vi se oss som härskare som skulle tämja naturen och få den att tjäna oss.

Det är antagligen i detta skede vi skapar gudinnor och gudar. Eftersom samhället skiktats kunde vi skikta de andliga världarna och ha guddomar som stod över oss.

I Snäckans sång. En bok om kvinnor och krig tar Anita Goldman upp professor Thorkild Jacobsens forskning om Sumer. Det var en högkultur för mer än 6 000 år sen med ett utvecklat skriftspråk. Trots att det var en högkultur verkade ett äldre religiöst synsätt leva kvar. Goldman skriver: ”De många bevarade mytiska texterna från denna tid visar att människorna ännu inte var upptagna av stridande gudar och hjältar, i stället koncentrerades religionsutövningen på naturfenomen som var oumbärliga för den ekonomiska överlevnaden. Gudarna uppfattades inte som härskare, kungar eller föräldrar, utan som ett slags personifierade naturkrafter. Jacobsen beskriver hur de allra tidigaste myterna centrerades kring livets och naturens kretslopp, och framför allt kring den stora modern – allts ursprung.”

Här hade vi varken högkultur eller skriftspråk men troligtvis liknade vår kosmologi under bondestenåldern den som nedtecknats i Sumer. Vårt sätt att leva då, hur vi såg på världen och kosmos, vår sociala struktur och hur vi relaterade till varandra och det som fanns runt omkring oss låg i linje med den tradition många av dagens ursprungsfolk omfamnar. Grundläggande är föreställningen att kosmos föddes och att vi alla är delar av den födelseprocessen hade vi gemensamt. Att allt lever och är sammanlänkat, besjälat och i rörelse hade vi gemensamt.

Hjulet vrids

En symbol för den helhetssynen är hjulet – en cirkel delad i fyra delar av ett liksidigt kors. Korsets fyra armar visar på de fyra riktningarna (väderstrecken) och de fyra livsnödvändiga krafterna – jord, luft, eld och vatten. Cirkeln som omsluter korset symboliserar kosmos, hur allt är sammanlänkat och i rörelse, helt och helande. Denna symbol återfinns över hela världen på hällristningar och grottmålningar. Ibland kallas den solhjul, ibland medicinhjul eller krafthjul.
Jag tror att det är dessa grundläggande synsätt som gör att ursprungsfolk i så hög grad är miljöaktivister. Ser man allt som sammanlänkat och jorden som en levande moder vill man inte tillåta att hon skändas och våldtas.
Möjlig återutveckling

Vi som lever i Sverige i dag har tappat den helhetssynen. Vi har fått lära oss att vi härskar över naturen, att naturen är en resurs vi måste utnyttja. Och det är ett sätt att se på verkligheten men det finns andra sätt att se. I Landets Fria var det nyligen en artikel om Elin och Viktor Säfve som anlägger en skogsträdgård. Istället för att försöka härska över resten av naturen så samarbetar de med den.

Vi har under så lång tid blivit itutade att vi måste använda våld och kemikalier för att tvinga naturen att ge oss det vi behöver att det blivit en självklarhet. Att det är alldeles säkert att om vi inte gör det kommer vi lida nöd. Elins och Viktors samarbete med naturen ger dem mat, skapar ett livskraftigt ekosystem med stor biologisk mångfald.

De och många andra som försöker göra det som är nödvändigt visar med all tydlighet att det finns olika stigar att vandra. Kanske är det dags att vi trampar upp de stigar vi vandrade när vi levde i samklang med resten av naturen.
Sett ur perspektivet mänsklighetens existens är det bara ett ögonblick sen vi tappade den världsbilden. Den finns i oss, den finns närmare än vi tror. Vi kan välja att återfinna den.