– Gå in i kojan, säger kvinnan, och se dig för så du inte trampar på ormen.
När flickan kommit in och satt sig kommer ormen fram till henne och låter sin tunga spela över hennes händer.
– Du måste sitta alldeles still och inte flytta dig. Jag ska visa dig någonting, säger ormen och ringlar ihop sig i en cirkel en bit från flickan. Flickan sitter knäppstill och tittar intresserat. Först ser hon ingenting annat än ormen som ligger alldeles still i sin cirkel. Efter en stund börjar det mörkna inne i cirkeln som ormen bildar. Efter ett tag är det alldeles mättat svart, samtidigt som det blir ljusare inne i kojan.
– Titta uppåt, väser ormen.
När flickan vänder huvudet uppåt pirrar det till i henne. Rakt ovanför ormen ser kojan nästan upplöst ut, hon bara anar svaga konturer av bladen och kvistarna som utgör taket. Ovanför taket verkar det vara hål i himlen också, allt blått är borta, det ser ut som om en genomskinlig pelare går rakt upp. Medan hon tittar börjar pelaren upplösas och taket komma på plats igen. Till slut ser det ut som det alltid gjort. Flickan tittar ner på ormen igen. Den ligger fortfarande ringlad i en cirkel men nu ser hon hyddans jordgolv inuti cirkeln. Flickan sitter still och väntar. Efter en lång stund flyttar sig ormen och cirkeln upplöses.
– Vad hände, vad gjorde du, frågar flickan.
– Jag samlade all kraft, från nedan och från ovan i den cirkel jag skapat.
Flickan sitter tyst en stund.
– Det såg ut som ett tomrum uppåt men jag såg inget nedåt.
– Du tittade ju knappt nedåt, flinar ormen. Du hade ändå inte kunnat se något där eftersom du inte befann dig under mig. Det enda du kunde se nedåt från där du satt var den kompakta kraft jag samlat i cirkeln.
– Varför skulle du visa mig detta och inte kvinnan, frågar flickan.
– Kvinnan kan inte göra detta lika starkt och synligt, därför skulle jag visa dig.
– Varför inte då? Är hon inte utlärd i detta?
– Nej, inga människor kan det, det skulle vara alldeles för farligt. Människor är inte hela och därför gör de alla möjliga destruktiva saker. Om en människa kunde göra det jag gjorde och använde den kraften för egna syften skulle det kunna bli riktigt farligt. Ni människor har ett väldigt kort och snävt perspektiv medan vi ormar, som levt här på jorden nästan ända sen Allmodern födde den, kan hantera kraften. Men det är klart, vi brukar inte hålla på att samla ihop kraft på detta sätt. Det gör vi bara undantagsvis.
– Vad menar du med att människor inte är hela, jag är alldeles hel nu sen min hjärnskakning och mina sår läkt.
– Nej, inte är du särskilt hel. Det mesta av din kropp är helt men ditt hjärta är inte alls helt och det får dessutom nya sår hela tiden och dina själar har en hel del gamla skador. Ett trasigt hjärta kan ställa till mycket och många människor har trasiga hjärtan. Därför kan de inte samla så mycket kraft. Ju helare en människa är ju mer kraft kan hon samla, men aldrig lika mycket som vi ormar.
– Så ni ormar skulle ha hela hjärtan då, eftersom ni har den här förmågan.
– Jo, så kan man se det. Vi ormar är mer utvecklade än ni människor.
– Jamen människan är ju skapelsens krona, vi står högst i utvecklingen det både står i Bibeln och naturvetenskapen säger samma sak. Förresten kanske du är en sån där orm som lockade Eva att äta äpplet, säger flickan misstänksamt.
Ett stort ormskratt mullrar upp ur marken. Flickan känner sig stött, vad var det som var så roligt med det? Om det inte varit för ormen hade människorna fortfarande levt i paradiset, så det så, tänker hon.
– Jag vet att ni människor är så högmodiga att ni tror det, men betänk att ni faktiskt bara levt här på jorden en kort tid. Och under den tiden har ni lyckats ställa till med en hel del. Skapelsens krona, jo jag tackar jag!
– Så du tycker att ormarna är skapelsens krona då, säger flickan lite spydigt.
– Nej, det finns ingen skapelsens krona. Allmodern föder oss alla och vi har alla vår funktion för att jorden ska leva. I grund och botten vandrar vi alla sida vid sida.
– Jag skulle vilja se ett lejon och en antilop vandra sida vid sida, fnyser flickan.
– Du är väldigt påtaglig i ditt tänkande, säger ormen milt, men vem står högst, enligt ditt synsätt, lejonet eller antilopen?
Flickan vet inte riktigt vad hon ska säga, båda djuren är ju väldigt vackra, men så kommer hon på att lejonet kallas djurens konung.
– Lejonet.
– Varför det?
– Lejon är stora och starka.
– Men elefanter är ännu större och starkare, säger ormen.
– Nu pratade vi om lejon och antiloper, inte om elefanter och antiloper.
– Nej, just det, säger ormen, för elefanter och antiloper kan gå sida vid sida. Om det är storlek och styrka som bestämmer att någon art ska vara förmer än andra så ligger människosläktet inte särskilt bra till.
– Människan är intelligentast. Vi har fört utvecklingen framåt och uppfunnit en massa saker.
– Jovisst, vapen så ni kan skjuta ihjäl både varandra och lejonen och elefanterna. Bomber som utplånar allt levande och förgiftar allt i hundratusentals år.
Så blir ormen tyst, men tar till orda igen.
– Har du märkt att vi inte samtalar längre utan istället säger saker för att vinna, för att visa att vi har rätt?
Det är så här det går till när det blir en massa käbbel, tänker flickan. De är så här det börjar när det blir bråk på skolgården. Flickan hade egentligen aldrig funderat över varför eller hur bråken startade men nu kunde hon se att det ormen sa var sant och att detta sätt att vara tillsammans inte kunde leda till annat än bråk.
– Hur gör man för att samtala då, frågar hon.
– Grundläggande är väl att man faktiskt lyssnar på varandra och försöker förstå hur den andra tänker.
– Jamen om jag vet att jag har rätt, då måste jag försöka få den andra att förstå det, eller hur?
– Måste du det?
– Jamen annars går ju den personen omkring med en felaktig kunskap och det är väl inte bra?
– Så det är bättre om du fortsätter försöka övertyga mig om att människorna är skapelsens krona medan jag vidhåller att alla varelser har en funktion för att upprätthålla livet och därmed samma värde, tills vi blir osams? Just nu kommer ingen av oss att ändra ståndpunkt hur mycke vi än håller på och vränger ord till varandra. Är det inte bättre att helt enkelt inse att vi tänker olika om just det här. Måste man tycka lika för att umgås, frågar ormen.
Det ligger något i det ormen säger, tänker flickan. Men så kommer hon på att om hon inte har rätt så har hon fel. Att ha fel gillar hon inte för om man har fel så är man fel och fel är hon så ofta ändå.
Som om ormen hör vad hon tänker säger den åt henne att släppa taget om detta just nu.
– Ditt trasiga hjärta gör att du tänker som du tänker. Det handlat inte alltid om rätt eller fel och vad som är rätt och vad som är fel är heller inte givet. Jag ligger runt ditt trasiga hjärta för att hålla ihop det, så släpp taget om dessa tankar och låt lite klokhet råda.
Nu sticker kvinnan in sitt huvud i hyddan, men flickan bryr sig inte om henne.
– Du kan väl inte ligga runt mitt hjärta och vara här på samma gång, man kan bara vara på ett ställe i taget säger flickan.
– Stora Moder hjälp mig, säger ormen. Jag klara inte detta frågvisa barn, hon sväljer så stora stycken att det blir svårt att hänga med. Nej, säger ormen vänd mot flickan, det är ingen kritik. Som du kanske vet kan vi ormar öppna våra gap ovanligt mycket eftersom käkarna inte är ledade, men du slår alla ormrekord.
Ormen vänder sig till kvinnan:
– Vi har inte ens pratat om det som var syftet med att jag samlade kraft. Nu får du ta hand om henne och förklara.
Flickan kryper ut ur hyddan och sätter sig förväntansfull bredvid kvinnan.
– När man vill hela något så skapar man en cirkel omkring sig. När cirkeln är stadig så drar man in kraft både nerifrån och uppifrån. Sen laddar man kraften man skapat i cirkeln med det man vill hela och skickar ut den igen.
Det där tyckte inte flickan lät särskilt spännande. När människor gjorde det skulle det tydligen inte ens synas, och förresten vad då hela. Kvinnan pratade jämt om att hela, hela hit och hela dit, tänker flickan.
– Kan du inte berätta något istället, frågar hon.
Kvinnan sitter tyst en stund och så nickar hon.
– Min mormor berättade för mig om hur det var för länge, länge sen.
Moder måne, Moder jord, Moder vatten, Moder sol och Moder vind var redan uråldriga när detta hände, men det var ändå för länge sen.

Människorna dansade till Moder måne när hon var i sin fulla kraft. Trummorna blandade jordens och månens hjärtslag och människornas kroppar rörde sig lätt i dessa hjärtslag. En del människor helades av dansen, en del reste till Moder måne på hennes silverstråle. Den här natten var det som det brukade en fullmånenatt. Så kommer där en gammal kvinna som ingen sett förut och börjar dansa tillsammans med de andra. Folk lägger märke till henne för hon är en främling och hon rör sig annorlunda, inte riktigt fast i marken. När morgonen kommer är kvinnan försvunnen. Nästa fullmånenatt upprepas samma sak och när morgonen kommer är kvinnan återigen försvunnen. Nu börjar byfolket prata och fråga. Vem är hon, var kommer hon ifrån? Ingen har sett henne komma och ingen har sett henne gå, utan plötsligt var hon där och lika plötsligt var hon försvunnen. Byborna bestämde sig för att verkligen hålla utkik nästa fullmåne. De gick trögt att komma igång med dansen, människorna var upptagna med att titta efter kvinnan men efter ett tag blev de uppslukade av trummornas hjärtljud. Och så var kvinnan där igen och dansade med dem. Några försökte prata med henne men hon bara dansade och log mot dem. När gryningen kom var hon försvunnen. Och denna gång upptäckte byborna att det inte bara var den gamla kvinnan som var försvunnen utan att även en ung bykvinna, Första Regnet, var borta. Byborna förstod nu att det inte var en vanlig kvinna som kommit och dansat med dem utan en andekvinna. Men varför hade hon tagit Första Regnet? Var Första Regnet borta för alltid? Skulle den gamla kvinnan komma tillbaka och ta med sig fler bybor? Kaurisnäckor kastades och tecken tyddes men byborna blev inte klokare för det. När nästa fullmåne närmade sig och Första Regnet fortfarande var försvunnen lägrade sig en viss förstämning över byborna. Några ville till och med att de skulle låta bli att dansa, men det vann inget gehör. Det är klart att de måste dansa med månen annars kunde hjulet stanna. Tre fullmånar hade andekvinnan kommit och dansat med dem, skulle hon komma även en fjärde fullmåne? Och skulle hon i så fall ha Första Regnet med sig eller skulle hon ta med sig ytterligare en bybo – eller kanske fler?
Den fullmånenatten höll mödrarna noga uppsikt över barnen och dansen fick ingen riktig fart. Trummornas hjärtljud lät ihåliga och kropparna vågade inte ge sig hän. Oroliga ögon spanade utåt. När månen nästan fullbordat nattens resa kom Första Regnet ensam. Byborna nästan slutade dansa och stirrade på henne, men hon började dansa som om inget ovanligt hänt. När månen sjönk och solen gick upp tystnade trummorna. Byborna flockades kring Första Regnet. Vad hade hänt? Var hade hon varit? Vem var den gamla kvinnan?
– Snälla, ge mig en kalebass med vatten, så ska jag berätta, säger Första Regnet.
En liten pojke springer iväg och hämtar en kalebass med vatten. Första Regnet dricker törstigt.
– Jo, som ni väl har förstått var det en andekvinna som tog mig med sig. Under tiden jag vistats i andevärlden lärde hon mig be och hur man använder bön för att rikta kraften. Om vi samlar oss och ber om kraft och riktning har vi större möjligheter att helas. Nu dansar var och en sin dans, även om vi dansar tillsammans, och var och en gör sin resa. Är vi några som går ihop i en cirkel och några andra i en annan så blir det mer koncentrerat. Som vi gör med våra praktiska sysslor så ska vi göra i dansen också. Om vi medvetet ber och medvetet riktar bönen blir det lättare att förändra det man vill förändra. Dessutom har jag fått i uppdrag att undervisa tre av kvinnorna om Moder måne och kvinnornas måne. Men först måste jag få komma tillbaka ordentligt och verkligen känna att jag är här – och sova på min vanliga plats i den vanliga hyddan, säger Första Regnet och går iväg för att lägga sig.
Efter nattens dans är byborna för trötta för att börja spekulera kring vad Första Regnet egentligen menat, så de följer hennes exempel och går och lägger sig.

Kvinnan tystnar och tittar på flickan.
– Du får också ta och följa deras exempel, det har varit en lång eftermiddag och snart går solen ner. Fundera på vad jag har berättat och vad ormen visade dig. Se om du kan förbinda det med hur vi formas av den kultur vi växer upp i och hur den formar oss, säger kvinnan och reser sig.
Tillsammans vandrar de stigen tillbaka mot bostadsområdet och skiljs i djungelbrynet.