Recension: Resa i verkligheterna

av Lone Mogensen

Naud Vanarot Resa i verkligheterna Moder Jord 2014

Här är en flicka som bor i tropiska Afrika. Handlingen försiggår sedd med flickans ögon och dess flöde är hennes utveckling. Det är genom henne som läsaren förstår att hon är vit och svensk, att hennes far har utlandsarbete här, att hon har en underordnad mor och tre yngre systrar och att alltihopa äger rum någon gång på 1960-talet.
Flickan som är namnlös i boken (vilket författaren kommenterar i ett förord) ligger sömnlös och hör avlägsna trummor. Hon smyger barfota ut i natten och börjar dansa på gräsmattan under en lysande fullmåne. Hon dansar med kropp och själ och befinner sig plötsligt i en by där hon dansar tillsammans med invånarna där.
Sedan vaknar hon upp i det daggvåta gräset och smyger tillbaka till sin säng. Nästa morgon undrar hon om det var en ovanlig dröm. Men – ”när hon kliver ur sängen ser hon spår av Afrikas röda jord på sina fötter.” Att hon verkligen har förflyttat sig under dansen får hon också bevis på, när familjens husboy varnar henne: han vet var hon har varit och hur hon kom dit.
Långsamt och mödosamt lär sig flickan att resa till en annan verklighet genom dansen, det som gick så lätt den allra första gången. Hon får så småningom en lärare, Ma’Kante, som undervisar henne. I en liten koja i djungeln en bit från flickans hem håller Ma’Kante till när flickan kallas till undervisning. Undervisningen sker genom Ma’Kantes berättelser, genom dialogen mellan läraren och eleven och genom den växande flickans många funderingar och insikter.
Dessa dialoger handlar inte bara om att flickan ska lära känna sig själv. Den vite mannens världsbild – som för flickan är den enda och odiskutabla sanningen – ifrågasätts också i dialogerna. Med sin lärares hjälp lär sig flickan färdas till en fjärran tid i Sverige då män ännu inte var fäder men kvinnor var livgivare, och där den största kraften i världen var Allmodern.

Första gången jag läste boken distraherades jag flera gånger i början av några undringar: hur mycket material är författarens fantasi, vad är barndomsminnen eller upplevelser från resor i trans och vad är gamla afrikanska myter? Men medan jag läser ett av flickans första samtal med sin lärare får jag klart för mig att dessa mina frågor är irrelevanta och att eventuella svar faktiskt inte skulle tillföra något. I denna dialog får flickan nämligen veta att hon ska ställa frågor som hon kan lära sig något av, inte bara för att hon är nyfiken.
Under min andra genomläsning av boken förundras jag över flera saker. Trots att en stor del av handlingen utspelas i dialoger och genom flickans reaktioner på händelser omkring henne blir boken inte tråkig. Det sker hela tiden en förskjutning mot ett nytt håll, ett nytt perspektiv, alltid på ett oväntat sätt. Ibland blir handlingen rent av dramatiskt spännande, särskilt i berättelserna från den tidiga bondestenåldern i Sverige eller när myrorna ”driver ants” försöker äta sig genom familjens hus. Inte heller blir det tråkigt när den koloniala (och postkoloniala) synen diskuteras, för det är inte den vanliga retoriken som läsaren ställs inför. I stället påpekar Ma’Kante till exempel varför det är intressant att läsa en engelsk roman, nämligen för ”att få läsa om hur de vita tänker om saker som de inte lär oss”.
Jag förundras också över den konsekventa och oavvikliga kursen i hela berättelsen. Som läsare känner jag att författaren vet vad hon talar om och vad hon vill. Den ingående kännedomen om det afrikanska landet märks också på vardagsdetaljerna i flickans värld: hur marken känns under fötterna, hur en fågel låter, en maträtt smakar, hur ett spädbarn ska bäras och hur det känns att stapla ved på huvudet.
Det är flickans utveckling och utbildning hos medicinkvinnan som är huvudsaken. Flickans vardagsliv i skolan och hennes olika relationer med vänner och familjemedlemmer är enbart bisaker.
Språket i boken är sakligt och nytert. Det gäller flickans tankar, henne eget språk såväl som hennes lärares. Här finns ingen sentimentalitet och inga lyriska avsnitt. Ibland närmar sig språket torrt reportage för att i nästa mening bli sparsmakat, nästan staccato. Det ökar dramatiken och närheten till flickan. Trots den genomgående sakligheten kan läsaren ändå följa hur flickans eget språk utvecklas under boktidens gång, liksom hennes förmåga att formulera sig. Det finns dessutom en balans och en rytm mellan händelserna inom flickan och utanför henne.
Det enda negativa jag finner är att det saknas en del bokstäver här och var; manuset hade mått bra av en sista korrekturläsning.

Om boken hade kommit ut för 10 år sedan hade den kanske haft svårare att hitta sina läsare. Men nu har vår kulturs läkarvetenskap erkänt dans, körsång, yoga och symboldrama som läkande och hälsobefrämjande aktiviteter, och böcker som Lasse Bergs Gryning över Kalahari har sålts i över 50.000 exemplar. I den senare boken beskrivs hur vi människor under årtusenden har dansat tillsammans och hur intensivt dansande till monoton rytmisk musik har varit en effektiv metod att försätta sig i trans och således kunna resa till andra verkligheter. Det är sådana resor som medicinkvinnor och -män sedan urtid har lärt sig bruka för att hjälpa andra och vörda jorden vi lever på. Och det är en sådan resa som Naud Vanarot inbjuder läsaren till.