Anita Goldman Snäckans sång - en bok om kvinnor och krig Natur och Kultur 1998

Snäckans sång är en vacker bok. Den ligger tungt i handen, är tryckt på förstklassigt papper, har ett alldeles eget format och en genomtänkt layout som speglar bokens innehåll.
Anita Goldman skriver inte särskilt linjärt och hon blandar fakta med egna reflektioner och erfarenheter, språket är snarare poetiskt än prosaiskt. Detta verkar, när jag skriver det, motsägesefullt men texten blir en helhet. Anita Goldman har lyckats med konststycket att blanda berättelseformer och berättelser samtidigt som hon ger mig som läsare känslan av en sammanhängande text.
Hon speglar inte bara kvinnors utsatthet i krig utan också kvinnors deltagande i krigshandlingar och som soldater. Berättelser om kvinnor som offer blandas med berättelser om kvinnor som begår fruktansvärda krigshandlingar. Det genomgående temat är egentligen varker kvinnor eller män utan krigets fruktansvärda destruktivitet, krigets förnekande och förnedrande av livet och livskraften. Hon rör sig mellan olika tidsepoker och kulturer mellan urtida myter, Vietnamkrigets verklighet och sina små barns funderingar över livet i Israel. Att hon levt så många år i Israel, att hon själv har barn som, om hon stannat kvar där, hade blivit soldater i den israeliska armén har påverkat henne att skriva denna bok.
Som vanligt är Anita Goldman mycket påläst vilket gör det till ett extra nöje att läsa henne. Och som påläst har hon naturligtvis letat fram professor Gimbutas, arkeolog och språkvetare som fördjupat sig i hur Europa såg ut före den indoeuropeiska invasionen. Ur Gimbutas bok The Language of the Goddess citerar hon följande: “Denna kultur fann nöje i naturens underverk i denna världen. Dess människor producerade inte dödliga vapen och byggde inte fästningar vid svåråtkomliga platser, som deras efterföljare gjorde, trots att de kände till metallurgi. Istället byggde de magnifika gravhelgedomar och tempel, bekväma hus i lagom stora byar och skapade en ypperlig keramik och utsökta skulpturer. Detta var en period av anmärkningsvärd kreativitet och stabilitet, en tidsålder fri från stridigheter. Deras kultur var konstens kultur.”
En beskrivning av en tidigare värld som ställs mot vilka taktiker amerikanska armén använder för att avhumanisera sina soldater och berättelsen om att telegramkoden för om Hiroshimabomben utlöstes var “Det blev en pojke” medan om den inte utlöstes var “Det blev en flicka”.
Starkaste kapitlet i boken, för mig, är Te Bo ma Te Maki om människorna på Bikiniatollerna och deras fortsatta öde. Den beskrivningen skär ett djupt sår av smärta, skam och vanmakt men den följs av kapitlet En krans på bödlarnas gravar. Ett kapitel som visar oss en möjlig väg att leva vidare.

Jag ser Snäckan sång som en av de viktigaste böckerna i vår tid. Läs den både för att den behandlar ett oerhört viktigt ämne och för att den är en fantastisk läsupplevelse som, trots allt, lämnar en eftersmak av hopp.