Artikeln är ursprungligen publicerad i femte Månväven

Moder Måne

av Nauð Vanarot

Inspirationen till denna text är den upplevda månförmörkelse på Ommas hjässa den 16 augusti 2008. Den inleds med en kort bakrund om Moder Måne. Som bonus - en bildtext som beskriver hennes cykel.

Månen är nattens ljus och därmed självklart den viktigaste himlakroppen. Solen är fin och värmer gott, men hon lyser bara på dagen, hon skapar inget ljus i mörkret.
Stjärnorna är vackra om natten, de glimmar där långt borta och sprider skönhet.
Månen hon är mäktig, hon lyser upp natten med sitt silvervita sken. Hon betvingar mörkret, så hennes makt är starkast av alla himlakroppar. Så tänkte vi i hundratusentals år. Och en flerhundratusenårig föreställning har naturligtvis satt spår i vårt medvetande.

Fullmånen är fullkomningen, extasen, orgasmen, dansen. All jordens naturfolk hedrar denna månfas - med trummor, med dans, med ritualer, genom att markera övergångar, genom att skapa nytt liv och för att föda. I nattens totala mörker är hon mäktig, nattens drottning. Hennes silvervita sken ger skarpa och distinkta skuggor. Allt är upplyst men utan dagsljusets färgdistraktioner. Kärnan, formen blir tydlig, klargjord.

På motsatta sidan av månhjulet är hon mörk, svart, osynlig. Nattens drottning är död, hennes ljus har slocknat. Denna månfas firar vi inte. Lika osynlig som hon är på himlavalvet är hon i vårt tänkande. Vi pratar gärna om månens tre-tal, det magiska. Hon är i ny, full och i nedan. När hon är mörk kallas hon ofta för nymåne. Men hon är inte ny, hon är död. Den nya födelsen kommer med den första tunna skäran. Hur magisk månen än är så har hennes hjul, precis som solens, fyra faser. Precis som solen så har månen fyra högtider. Mörkmånens högtid är Helhelgen, dödens helg. Här blir hon, precis som allt annat levande, helad. Tretalet må vara aldrig så magiskt men utan fyran finns inget nytt liv. Och mörkmånen är lika viktig att arbeta med som fullmånen - att låta gammalt dö för att något nytt ska kunna födas. Att släppa taget och låta något dö kan göras på olika sätt. I mina mörkmånecirklar arbetar jag med kompostering - att låta det gamla komposteras. Att lägga erfarenheter, trauman, destruktiva mönster, eller vad det nu är man arbetar med, i komposten och så sakteliga låta det omvandlas till fruktbar mylla där nya frön kan gro.

Månförmörkelse

Ibland, när hon är i sin fullkomning, blir hon förmörkad. I ett vackert och starkt förlopp skuggas hon för att sedan återigen förklaras. Är förmörkelsen total blir hon dessutom skimrande röd. Detta är en avvikelse från hennes normala cykel. Månförmörkelse har, symboliskt, inga likheter med mörkmånen. Så vad betyder då månförmörkelsen? Jag har försökt läsa, men inte hittat särskilt mycket och inget som berört mig, inget som slått an en sträng i mig. Jag har, under årens lopp upplevt många förmörkelser, och jag har grunnat, känt och grubblat, provat. Ändå har det förblivit ett mysterium för mig. Så, månförmörkelsen den 16 augusti, när vi sitter på Ommas hjässa frågar Erika P - men vad är det som händer, rent fysiskt, vid en månförmörkelse. Jag svarar att det är jorden själv som skuggar solen. Så händer det som är så underbart när man arbetar i cirkel - tillsammans väcks vår kreativitet och vi börjar spåna. Solen är elden, månen är vattnet, båda är krafter med känslouttryck. Vatten är tårar och sorg, inkänsla, den milda glädjen och introvert till sin karaktär. Elden är de starka utåtagerande och interagerande känslornas kraft. Mellan dessa lägger sig jorden, det fysiska, det stabila, den kroppsliga näringen, det som är stadigt och säkert förankrat. Äntligen något jag kände att jag kunde relatera till!
Utifrån detta och utifrån var var och en befann sig i sina liv skapade vi en enkel och kraftfull ritual.
Nu ser jag ivrigt fram mot nästa månförmörkelse för att få experimentera och fördjupa det vi fann denna natt på Ommas hjässa.
Stort tack till Erika P, Sofie G och Maria B för delade insikter och ökad kunskap.

Moder månes rörelse

Mörkmånen går upp vid soluppgången och går ner vid solnedgången. Månen och solen befinner sig i konjunktion. Eftersom solen lyser starkare syns månen inte dagtid, och nattetid befinner hon sig tillsammans med solen på andra sidan jordklotet.
Nymånen går upp på förmiddagen och ner efter solnedgången. Hon är den första tunna skäran vi ser i väster sent på eftermiddagen eller tidig kväll.
Växande halvmånen går upp vid middagstid och ner vid midnatt. Månen befinner sig nu i kvadratur med solen.
Växande, nästan fullmånen går upp mitt på eftermiddagen och ner före gryningen. Hon är nu nästan fullgången och syns i stort sett från att hon går upp tills hon går ner.
Fullmånen går upp vid solnedgången och ner vid soluppgången. Hon är nu i opposition med solen och hon syns hela tiden hon är uppe.
Vikande, nästan fullmånen går upp sent på kvällen och ner tidigt på förmiddagen. Hon syns i stort sett hela tiden hon är uppe.
Vikande halvmånen går upp vid midnatt och ner vid middagstid. Hon syns hela tiden hon är uppe.
Vikande, nästan mörkmånen går upp före gryningen och ner under sen eftermiddag. Hon är den tunna skäran vi ser i öster i gryningen.