Hels afton. Här avslutas ett årshjul, döendet är påtagligt närvarande i naturen. Löven har fallit från träden, de flesta blommor redan vissnat och flyttfåglarna har lämnat oss. Skogen är inte tyst men tystare och i denna nätternas natt hörs endast lite prassel.

När jag står vid viet - den flata jordfasta stenen - ser jag i ljusskenet den rödbrungula färgen på lönnlöven som täcker hela ytan. Utanför ljusskenet är allt i gråskala och det silvervita månskenet får frosten att gnistra på löven och skärans klinga att lysa. De ljuslila höstblommorna som lagt sig runt ena kanten på viet lyser vita, hjortskallen likaså. Hels skönhet får mitt hjärta att fröjdas. Att få dela denna skönhetsupplevelse med andra människor är livsbejakande och kraftfullt. Livet blir litet och gripbart men också oändligt oöverskådeligt.
Hell Hel, Mödrarnas Moder, din brygd är bitter men dina brösts sötma ger oss kraft.
Med smaken av Hels bittra brygd på tungan och hennes jord på hjässan arbetar var och en i cirkeln med det den behöver få hjälp av Hel med och ger därmed kraft till oss alla.
Anmödrarna är närvarande och vi hör Moderns hjärtslag i trumman, galdern ljuder “Du omvandlar allt du rör, allt du rör omvandlas - förändring, beröring - rör mig förändra mig berör mig, rör mig…”
Min tacksamhet över möjligheten att möta Hel och få redskap att hantera också det allra svåraste bär mig kärleksfullt in i spiralen.
© Nauð Vanarot, 2010