Under natten drömmer hon. Först är hon bebisen som blir ihjälhuggen, sen är hon kvinnan som männen sliter i. Hon vaknar av att hon skriker. Allraminstingen vaknar också och gråter. Mamma kommer och undrar vad som står på. Flickan säger bara att hon drömt så otäckt. Både hon och allraminstingen får ett glas vatten, sen går mamma igen. Det tar lång tid för flickan att somna, hon är rädd att drömmen ska komma tillbaka.
Flickan får stanna hemma från skolan nästa dag. Först tycker hon det är skönt, skönt att vara hemma, skönt att inte kunna gå till djungeln. Flickan lyckas hålla hela upplevelsen ifrån sig. Framåt eftermiddagen börjar hon få lite dåligt samvete. Där väntar kvinnan på henne och här ligger hon i sängen. Sjuk är hon inte alls, men vid tanken på kvinnan och vad de kommer prata om känner hon sig illamående igen. Bilderna väller fram och eftersom hon inte vill se dem övertalar hon mamma att få en ny bok. Det hjälper litegrann att läsa något hon tidigare inte läst.
Även denna natt kommer drömmen tillbaka och både flickan och allraminstingen vaknar. Nu tar det ännu längre tid att somna om.
Nästa dag tycker flickan att det är skönt att vara i skolan. Allt som händer där gör det lättare för henne att hålla tankarna borta. När skoldagen närmar sig sitt slut önskar hon att det varit dagen för eftermiddagslektioner, men den var igår så hon slutar klockan tolv och åker hem med de andra barnen.

Så fort lunchen är avklarad smiter hon iväg till djungeln. Hon går med tunga steg, men vet att hon måste. Som hon visste, så sitter kvinnan utanför hyddan och väntar på henne. Flickan sätter sig ner, utan att hälsa och utan att titta på kvinnan. Det blir tyst en stund. Så tar kvinnan till orda.
– Du kan inte gömma dig för det hemska och det blir inte bättre av att du försöker.
Flickan svarar ingenting. Vad kan hon säga? Visst försöker hon skjuta bort bilderna men hon lyckats inte särskilt bra. Men att tänka på dem skulle väl inte vara bättre? Kvinnan säger inget mer. Det blir tyst en lång stund. Efter ett tag tycker flickan att det börjar kännas obehagligt. Hon skruvar på sig där hon sitter. Så börjar hon bita på skinnet runt naglarna. Det är äckligt att sitta och bita av skinn, men hon kan inte låta bli. Kvinnan säger fortfarande ingenting.
Sen kan flickan inte hålla sig längre.
– Varför lät du mig se de där händelserna! Varför kommer du och visar upp en själssyster för mig för att sen bara låta mig se att hon kommer uppleva hemska saker! Varför gör du såhär mot mig! Och så vill du dessutom att jag ska beskriva vad jag såg, för det är väl därför du är här, vrålar flickan.
Kvinna försöker lägga en hand på flickans arm, men flickan skakar bort den.
– Du kunde väl ha tittat själv, om du ville veta? Jag vill inte ha mer med det här att göra säger flickan. Lämna mig ifred!
Flickan börjar gråta. Både för allt som hänt och för att hon blir rädd för vad hon gjort. Att prata i ohövlig ton till en vuxen bestraffas och att vråla, som hon gjorde åt kvinnan innebär säkert stryk.
– Titta på mig, säger kvinnan lugnt.
Flickan fortsätter hålla huvudet nere.
– Titta på mig, säger kvinnan återigen.
Flickan hör att kvinna är lugn på rösten. Är hon inte arg, nu när flickan burit sig så illa åt? Försiktigt höjer hon huvudet en aning. Hon ser kvinnans lugna, bruna ögon betrakta henne.
– Livet kan vara både hemskt och svårt men det blir inte bättre av att vi attackerar varandra. Lättare kan det bara bli om vi hjälper varandra, säger kvinnan med lugn, låg röst.
– Jag vet inte vart jag ska ta vägen, snyftar flickan. Jag bara ser allt framför mig om och om igen och jag vet inte vad jag ska göra. Det är bara hemskt.
– Börja med att berätta. Det tar inte bort det hemska men det hjälper dig att få distans. Ord distanserar, man står lite utanför medan bilder är det lättare att gå in i helt och hållet. För varje gång du berättar så blir det alltmer en berättelse istället för en upplevelse och det hjälper dig också.

Fickan börjar berätta. När hon gör det kommer de tidiga bilderna tillbaka – den lilla som bebis, tryggt på ryggen av sin mamma, lite större som bär vatten och hjälper till i odlingarna, som går tillsamman med en ung pojke, som dansar… Sen kommer det hemska. Flickan kan knappt förmå sig berätta men hon gör det.
– Så hon hann att bli vuxen, säger kvinnan. Många barn dör innan de levt ett helt solvarv, men hon kommer överleva.
– Ja, men vad hjälper det om hon sen kanske mördas av de där männen, säger flickan.
– Det vet vi inte om hon gör, men vi vet att inget riktigt hemskt händer henne innan hon är vuxen, säger kvinnan och tystnar. Jag är ledsen att jag bad dig se, de borde jag inte ha gjort.
Flickan sitter förstummad. En vuxen som ber ett barn om ursäkt, det hade hon aldrig varit med om.
– Varför gjorde du det då? Varför tittade du inte själv, frågar flickan.
– Jag hade inte kunnat se. Du kunde se för att ni är själssystrar. Jag var nyfiken, jag ville veta om hon skulle bli lika vetgirig och lättlärd som du eftersom ni var själssystrar. Det är bra att vara nyfiken till en viss gräns. Jag gick över den gränsen och, som det så ofta blir när vi går över gränser så är det andra som drabbas. I det här fallet var det du.
Flickan vet inte riktigt vad hon ska säga.
– Jag är ledsen att du fick sitta och vänta utan att jag kom, säger hon till sist. Jag kunde inte komma förrän nu, men jag ville inte heller, så jag hade nog inte kommit tidigare även om jag kunnat. Jag var väldigt arg och dessutom rädd och ledsen.
Kvinnan nickar.
– Vad innebär det att vara själssytrar, frågar flickan.
– Det innebär att man har själar som någon gång delat samma kropp, eller kanske flera gånger, eller att olika själar gjort det vid flera tillfällen.
– Jamen man har ju bara en själ och den kommer till himlen när man dör. Eller till helvetet lägger flickan, lite tveksamt till.
– Jag vet att missionärerna säger det, men det är en tro för att skapa rädda och lydiga människor. Om man tror att man bara har en själ som bara lever en gång här på jorden och att den själen sen kommer antingen till himlen eller till helvetet så försöker man lyda så gott man bara kan så att den själen kommer till himlen. Något sådant kan man bara lura i folk om man gör dem icke-seende. Här ser vi hela tiden att själar kommer tillbaka, vi upplever att vi har flera själar, både för att de ibland drar åt olika håll och för att vi känner att olika själar i oss förbinder sig med andra människors själar på olika sätt. Vi märker när ett barn har fått själar från en avliden släkting, ja att det finns många själar märks på alla möjliga sätt. Eftersom vi vet det så är det heller inte så viktigt vem som fött ett barn, vem som är barnets blodmoder och vilka som är blodssläkt. Själsläktingar finns överallt och alla barn är allas angelägenhet. Visst är det så att om en mamma dör så får hennes barn oftast bo hos någon av hennes blodssläktingar, men vi bryr oss om alla barn, undervisar dem, hjälper dem och tar hand om dem.
– Så själen kommer inte till himlen när man dör utan finns kvar här, eller alla själarna… Kan vi hålla oss till en själ just nu och bara prata om jorden och himlen. Det blir för mycket annars. Förresten hur kan jag veta att det är som du säger och inte som prästerna säger, frågar flickan.
– Det kan du inte veta. Du får använda ditt omdöme, tänka efter vad som känns rimligt men också öppna ögonen och försöka se världen på fler sätt än du lärt dig. Och visst kan vi prata om en själ om du tycker det är lättare, vi kan ta en i taget, ler kvinnan. Själen finns alltid kvar, den flyttar från en varelse till en annan. När någon dör byter den egentligen bara skepnad eftersom själarna flyttar över till andra. Så livet har egentligen ingen början och inget slut, utan är en evig cirkel. Vilket förstås inte hindrar att vi sörjer när någon dör för vi kommer sakna den personen i just den gestalten.
Kvinnans sista kommentar får flickan att glida tillbaka till sitt mycket påtagliga problem.
– Jag är rädd för att sova, rädd för drömmarna, säger hon.
Kvinnan tar flickan i händerna och tittar intensivt på henne.
– Lyssna noga nu, säger kvinnan. När du vaknar av drömmarna ska du gå in i dig själv och söka kontakt med din själssyster. Inte i den åldern hon är när hon blir attackerad, utan när hon är yngre. Var där hon är, se hur hon lever, vad hon gör, vad som gör henne ledsen och glad. Lär känna henne helt enkelt. Det enda du absolut inte får göra när du är där är att tänka på vad du sett. Det räcker att du och jag vet, tänker du på det kommer du förmedla en känsla av fara.
– Men hon är ju bara en bebis, det jag såg ligger i framtiden, säger flickan undrande.
– Nja, på sätt och vis, men på sätt och vis inte. I cirkeln som jag pratade om tidigare finns allting, hela tiden. Så egentligen finns det varken framtid eller förflutet. Men så kan man inte gå omkring och tänka hela tiden. Vår upplevelse är att framtiden ligger framför oss och att det förflutna är det som redan hänt. Det är så vi behöver leva för att hantera vardagen. Så du kan möta din själssyter i vilken ålder som helst, men se till att du möter henne i barndom eller ungdom för mer ska du inte veta. Jag vet att jag inte kontrollerade min nyfikenhet, men säger ändå åt dig att kontrollera din. Och nu har du ju en mycket påtaglig erfarenhet av hur svårt det kan bli om man enbart låter nyfikenheten råda och lämnar omdömet därhän.
– Hur kan man veta var gränsen går, när det är nyfikenheten som tar överhand?
– Jaha du, det kan jag inte svara på, omständigheter är alltid olika så det finns inga regler. Men du kan fråga dig själv varför du vill veta, om det kommer hjälpa dig att hantera livet och möta andra på ett mer fruktbart sätt om du vet än om du inte vet. Svarar du ärligt ‘ja’ på den frågan så kanske du ska skåda. Lägg märke till att jag säger kanske. Hade jag ställt mig den frågan så hade jag inte bett dig skåda om din själssyster.