I såväl ritualer som i vardagslivet upprätthåller lakotafolket en öppen relationen till natur, djur, människor och till Wakan Tanka - det stora mysteriet. Cirkeln symboliserar kosmos, de fyra vindarna anger riktningen och Gammelmor Jord och Gammelfar Himmel ger människan de lärdomar hon behöver för att utvecklas och leva i helande helhet. Väven som länkar hela universum samman vävs av Gammelmor Spindel. I ceremonier lyfts detta upp på medveten nivå. Lakotafolkets syfte med sina ceremonier är ”Mitakyue Oyasin” - alla mina relationer. Allt ceremoniellt arbete inleds och avslutas med dessa ord.
Soldansen är lakotafolket viktigaste årstidsceremoni. Ursprungligen firades den i anslutning till sommarsolståndet, när vi firar midsommar. Den dansas runt ett cottonwoodträd (en sorts poppel) och är en av de få större ceremonier lakotafolket inte fått av Vita Buffelkvinnan. Ursprungligen var det en manlig ceremoni, männen dansar, offrar sig själva, sitt blod, för livets fortbestånd (kvinnorna offrar i samband med månadsblödningar och födande).

Efter två månaders förberedelse tillsammans med Eagle Claw Woman är vi äntligen på väg till Soldansen.
Trött efter mer än 100 mils körning denna dag hoppas jag innerligt att Thunders ”warriors” är på plats när vi kommer fram, så jag slipper sätta upp tält och släpa på vår packning. Nu kör Eagle Claw Woman. Fort, i nattmörkret. Vägarna är smala och mestadels raka, men rätt vad det är kommer det en kurva. Hastighetsbegränsningen är 90 km/t men Eagle Claw Woman håller 130 - 140. Jag, som läst om hur många som kör berusade och hur mycket bilolyckor det är på reservatet, är rädd. Men jag vet, att som lärling är det bara att finna mig.
När vi kommer till medicinmannen och hövdingen Crow Dogs läger är det nästan midnatt. Eagle Claw Woman skriver på vakternas lista och vi blir insläppta. Utspritt över den lilla del av området som jag ser, finns en del tält och tipis. Vi är de första som kommer till “Thunders Camp”. Alltså blir det jag som sätter upp vårt tält och tar in våra sovsäckar (Eagle Claw Woman hjälper till - hon sitter i bilen med helljuset på så jag kan se vad jag gör!). När det är klart går jag och sätter mig på ett stort öppet fält i närheten av vårt tält. Stjärnorna lyser starkt och klart, månen är oerhört kraftfull, lyser stark och vit. Jag bestämmer mig för att sova ute nästa natt, nu är jag för trött för att släpa ut mina sovsaker ur tältet. Det blir inte som jag tänkt. Hela nästa dag anländer människor i en strid ström och det stora fältet är fyllt av tipis.

Efter två dagars förberedelse är det dags att ta ner förra årets soldansträd. Det är ca 1000 människor samlade när trädet, 8 - 10 meter högt, tas ner. Bönetygerna har blekts litegrann men lyser ändå starkt i de sex riktningarnas färger på trädets nu nakna grenar. Det har stått där, som världens centrum, laddat med kraft från förra årets dans. För lakotafolket en representant för livet självt. Bönetygerna tas av. Detta år bränns inte, som brukligt är, trädet upp i ceremonier. Istället sågas det i bitar och delas ut för att användas att tillverka ceremoniella redskap att ges till barnbarn, som en bön om att lakotafolkets urgamla traditioner ska fortleva.
Folk från “Thunders Camp” har varit ute i ett par omgångar för att plocka salvia men fortfarande finns inte tillräckligt. Ytterligare en “sage run” behöver göras. Denna gång får jag följa med och jag undervisas om att inte plocka en “gammelmor” salvia, utan att försöka hitta “unga män” eftersom “kvinnorna” bär frön som ger upphov till nästa års skörd. Jag får också lära mig hur jag offrar tobak och ber om lov att få plocka.
Dagen därpå fälls det nya trädet ceremoniellt. Årets träd växte några kilometer bort från dansplatsen. När soldansträdet fälls får det inte nudda marken och de manliga soldansarna bär det till ceremoniplatsen.
Eagle Claw Woman är mycket tydlig i att hon förväntar sig att jag ska förmedla och använda det hon lär mig och när jag fäster mina bönetyger på på trädet tänker jag på de mina därhemma och på syftet med min resa.
Det drygt mansdjupa hålet är förberett. Böner till Den Stora Modern är nerlagda med hjälp av salvia, majs och tobak. När trädet förs ner i jorden - när Gudinnan och Guden förenas, får jag en stark upplevelse av alla tings och all tids närvaro. Just då, i det ögonblicket känner jag mig helt närvarande i alltet.
Fyra dagars förberedelse- och reningsceremonier är avslutade. 1999 års Soldans kan börja.
Tidigt är jag uppe nästa morgon, jag ska hjälpa till med frukosten till “Thunders Camp’s” drygt 20 dansare. Detta är det sista de äter och dricker på fyra dagar. Jag tänder två av kökstältets fyra gasolbrännare där kaffekokarna redan är förberedda. Jag börjar vispa till pannkakssmeten och steker pannkakor över de två övriga lågorna. När kaffet börjar bli klart och faten med pannkakor nästan fulla hör jag Crow Dogs röst i högtalarna: “Good morning each and everyone. It is time to get up, the sweat lodges are ready. Dawn will be breaking…”
Stämningen är lite uppskruvad och orolig när dansarna försöker hitta sina saker i mörkret. Alla vet att det är ett eldprov de ska igenom, många har dansat förr och vet vad de ger sig in i, men för flera är det första dansen och deras oro är mer påtaglig.
Efter svetthyddeceremonin kommer de tillbaka för att klä sig i sina ceremoniella dräkter och, för dem som är pipbärare, utföra pipfyllningsceremonin. Pipfyllningssången kommer lite dämpad - än är de inte synkroniserade som grupp.
Jag får tillåtelse att lämna kökstältet för att se öppningsceremonin. Runt dansplatsen är en flera meter bred, cirkelformad pelargång, en ”arbour” uppbyggd. Pelarna består av stolpar och pelargångens tak är klätt med cederkvistar - som, precis som vår julgran, symboliserar det eviga livet eftersom den är evigt grön. Pelargången, med sitt vackra gröna cedertak omsluter hela den stora ceremoniplatsen. Några meter innanför pelargången är den inre cirkeln, markerad med flera tusen röd- och svartmålade pinnar nedstuckna i marken. Det finns en öppning i varje väderstreck. “Thunders Camp’s” plats i pelargången är nära söderöppningen. Dansarnas plats är vid västeröppningen och trumman finns vid norröppningen. Nu är det packat med människor som ska bevittna öppningsceremonin. Alla vi som är där är delaktiga i dansen. Vi är inte åskådare utan stödpersoner. Dansarna dansar för livets fortbestånd och vår uppgift är att ge dem energi, stöd och praktisk hjälp.
Den stora trumman med sina sju trummare och sångare har börjat. Dansarna lämnar sin plats vid västeröppningen och rör sig medsols i den yttre. Först kommer hövdingarna med sina långa fjäderskrudar och ceremoniella stavar. När de är framme vid österöppningen blir de renade med ceder- och salviarökelse, sätter upp händerna till hälsning och gör en medsols cirkelrörelse när de dansar in i den inre cirkeln. Sen kommer männen på led, fyra och fyra. Alla blir renade, hälsar och gör sin cirkel. Rökelsedoften ligger tung i luften. Barn går omkring med rökelse och renar oss som står i pelargången. Sen kommer kvinnorna och till sist hästarna - även de blir renade och gör den ceremoniella cirkelrörelsen. Rött, blodets och därmed livets färg dominerar. Nästan samtliga av de ca 450 dansarna är rödklädda och alla har ben- och armringar samt kransar gjorda av salvia invirad i rött tyg.
Alla dansare är på plats i den inre cirkeln och indansningsången slutar, allt blir stilla.
Crow Dog talar om detta årets dans, 1900-talets sista.
Trumman ljuder åter och sången - “Wakan Tanka, Tunkashila…” - 1 500 människor höjer händerna och hälsar livets träd.

© Elisabet Lindén (Nauð Vanarot), 1999