Återigen är det fullmåne. Flickan har fortfarande inte löst problemet med medicinen men hon tänker försöka dansa sig till byn i alla fall. När föräldrarna somnat står hon återigen på gräsmattan. Fokus hade Francis sagt, så hon är superkoncentrerad. Dansar och tänker – byn och trummorna, byn och trummorna, byn och trummorna. Hon är så koncentrerad på byn och trummorna att hon helt glömmer bort månen, att det är i fullmåneskenet hon dansar. Hon dansar och koncentrerar sig. Och glömmer inte bara månen utan också lusten i dansen. Dansandet har blivit ett medel för at nå ett mål, hon har ingen glädje i dansen, det känns mest tungt och tröttsamt efter ett tag. Byn och trummorna, byn och trummorna. Rör på fötterna, dansa, byn och trummorna. Flickan blir alltmer modfälld och trött. Ingenting händer. Ska hon aldrig mer få dansa i byn? Jo, det ska hon visst, tänker hon och börjar röra sig med förnyad energi. Det måste gå, det ska gå.
Hur länge hon dansat vet hon inte, men när hon tittar upp mot himlavalvet ser hon att månen flyttat sig en bra bit. Hon granskar månen, biter ihop och rör sig. Rör sig är precis det hon gör. Det finns ingen dans i henne längre, bara viljestyrd rörelse. Byn och dansen, byn och dansen, tänker hon.
– Vilja är en stark kraft men bara vilja räcker inte, säger en röst.
– Vet jag väl, snäser flickan tillbaka, jag behöver koncentrera mig också, det har Francis sagt. Och jag koncentrerar mig allt jag kan.
– Jo, det märks, säger rösten. Men du glömmer en hel del av det som är ­viktigt. Slut ögonen och börja röra på dig lite lugnare, lite varsammare och känn jorden under dina fötter. Låt fötterna smeka jorden.
Flickan gör som rösten säger. Fötterna går inte längre som trumpinnar utan långsamt. Hon blir medveten om gräset hon dansar på, att fötterna kan kännas mjuka mot marken.
– Låt dina höfter svänga mjukt, släpp ner armarna och låt dem dingla fritt. När du känner att höfterna svänger och att armarna verkligen dinglar fritt kan du börja att låta armarna svänga tillsammans med höfterna. Kom ihåg att låta fötterna röra sig mjukt mot jorden, säger rösten.
Flickan följer röstens instruktion och märker efter ett tag att det nu går lätt att röra sig igen, att hon faktiskt dansar. Hon upplever skillnaden tydligt. Nu är hon dansen, lätt och följsam, inte hårt kämpande som hon varit för en stund sen. Hon märker att hon kan andas normalt igen och tar ett par djupa andetag.
– Bra, säger rösten. Fortsätt så. Ta nu kontakt med din egen inre måne, se henne i dig. Låt henne fylla din kropp och börja dansa hennes dans.
Först fick flickan en tydlig bild av månen men sen mer kände än såg hon hur den fyllde henne. Hon blev tung, kände sig rund men så lättade det och hon började röra sig, snurrande i en cirkel. Utan att hon märkt att hon gjort det upptäckte hon att hon hade format armarna till en uppsträckt båge över huvudet. Så sjunker armarna ner till en rundad både. Flickan tänker att det är väl för att hon blivit trött och är på väg att ta ner armarna.
– Håll kvar, säger rösten. Låt bli att tänka, lämna över dig till din kropp, den vet precis.
Låta bli att tänka, tänker flickan, det är lätt att säga men tankarna bara kommer. Jag får väl tänka på månen istället för på kroppen så kanske det går, funderar hon. Så hon låter sig själv återigen se bilden av månen och struntar i att tänka på hur kroppen rör sig. Armarna är kvar i den mjukt rundade bågen och hon rör sig allt snabbare för att efter en stund börja röra sig långsammare. Återigen sträcks armarna upp i en avlång båge. Sen rör sig armarna neråt, formar en rundad båge mot jorden och rörelsen blir mycket långsam, till slut knappt någon rörelse alls.
– Just så, säger rösten. Nu har du dansat månens cykel, hur hon först visar sig som skära för att sedan växa sig rund, så börja smalna igen och så småningom helt försvinna. Nu är det för sent att dansa dig till byn men nästa fullmåne ska du dansa månens dans och då kommer du vara där. Och medicinen behöver du inte bekymra dig om, den har du redan.
– Har jag, säger flickan. Men jag har ingen medicin, vad jag vet. Vad är det för något?
Ingen svarar, flickan känner att hon är ensam på gräsmattan. Grubblande över medicinen går hon in och lägger sig.

Nästa dag kommer Francis till henne.
– I natt drömde jag att det du gör inte är farligt för dig för du har medicin. Ringen som smeden i min by gjorde åt dig är din medicin, se bara till att ha den på dig.