Nauð Vanarot är grundare av Vanasamfundet Moder Jord. När hon blev vigd medicinkvinna fick hon i uppdrag att lyfta fram allmodern, modergudinnan, i ljuset. Uppdraget kom från krafterna under den ritual i Karlovy Vary, Tjeckien, som Grandma Shirley, Eagle Claw Woman, höll 2002.
Ett samfund skulle göra det officiellt att det finns människor i Sverige som vänder sig till Modergudinnan, som har sin andliga tillhörighet hos olika kvinnliga krafter säger Nauð. Då var kvinnliga kraftgestalter relativt okänt. Idag har vi ett antal gudinnefestivaler runt om i landet så konceptet är inte längre helt okänt.

Moder Jordsamfundet är fortfarande det enda svenska trossamfundet på kvinnlig bas. Det som gör samfundet annorlunda mot andra delar av gudinnerörelsen, menar Nauð, är att det finns en bred och samlad kunskap som är unik.
– Som jag ser det, så finns det en massa oseriös information på nätet. En grundläggande okunskap, en massa åsikter istället för fakta, säger hon.
En annan sak som skiljer Moder Jordsamfundet från andra samfund är själva organisationen. Istället för en vald styrelse leds samfundet av en vävcirkel där vem som helst med grundläggande kunskap får delta. Ledaren har ingen makt utan tjänar gruppen, ett helt annorlunda sätt att se på ledarskap än vad vi i Sverige vanligtvis gör. Tänkesättet att ledaren tjänar gruppen finns hos flera ursprungsfolk men Nauð fick idén från psykodrama där regissörens uppgift är att leda och hjälpa protagonisten och övriga deltagare i det helande arbetet.
Nauð tror att om fler alternativa rörelse började arbeta på det sättet skulle de på sikt skapa större möjlighet att påverka.

Naturen en naturlig del av livet

Svenskar har en närmare relation till naturen än vad många andra länder har. Vi är vana att röra oss i naturen och har rätt att röra oss i den också. Får man bara gå i parker och det är olagligt att gå ut i det vilda så har man inte samma känsla för naturen som ett levande väsen som vi faktiskt har.
– Jag var ute mycket i naturen när jag var liten, berättar Nauð, båda mina föräldrar var scoutledare. Jag har alltid bott i små byar, den första staden jag bosatte mig i var Addis Abeba när jag var 14 år. Även om djungeln var farligare än de svenska skogarna, så var sammanhanget mindre, med färre antal människor och bosättningar.
1963, när Naud var nio år, flyttade familjen till Liberia. Först 30 år senare var hela familjen samlad i Sverige igen efter att, förutom Liberia, ha bott i Etiopien, Swaziland och Guinea Bissau. Att åren i Afrika påverkat henne ser man tydligt om man läser hennes bok Resa i verkligheterna.

På väg till en by där ingen vit satt sin fot på mannaminne. Liberia 1966

Nauð verkar idag bl a som psykodramatiker. Hon har inte varit anställd sedan 1992 då hon sa upp sig från sitt jobb som enhetschef inom vården. Som enhetschef hade hon fått handledning genom psykodrama och tyckte om formen att arbeta.
– Jag utvecklades så otroligt mycket i min chefsroll genom psykodramahandledningen och blev den chef jag ville vara. 1990 började jag utbildning till psykodramatiker för att bli den människa jag ville vara, berättar Nauð.
Under min grundutbildning kände jag i ett drama att jag måste gå upp och säga att jag var modergudinnan, berättar Nauð. Jag satte mig på en flygel och sa att det finns inte bara en fadersgud, utan en modergudinna också. Så småningom förstod jag sammanhanget mellan häxor och gudinnor och hamnade sedan i Skogslund på Samhain. Där mötte jag trummorna, de shamanska teknikerna och då kände jag att jag var hemma. Utifrån det började mina antropologiska studier om ursprungsfolk. Jag läste massor med socialantropologisk, antropologisk och arkeologisk kurslitteratur under flera år. Psykodrama och shamanism blev tätt ihopkopplade för mig.
– Det var första gången jag blev gripen av någon facklitteratur, den ena boken ledde till en annan bok. Jag läste mycket om religion och mysticism, om symboler och ursprungsfolk och hur vi använder symboler och ritualer. Nästan hela mitt fackbibliotek är inhandlat under 1993-98, de fem år jag studerade som mest.
Idag arbetar Nauð med en blandning av shamanska och psykodramatiska tekniker som är tätt förbundet med naturen och där hon anpassar redskapen till människorna i cirkeln. Vad behöver den person som är i fokus nu, hur når vi till den fördjupning och förståelse som personen behöver och vill ha?
Ett ganska dramatiskt skifte i utvecklingen hände när hon skickade sin psykodramauppsats From Cosmos to Catharsis. Psychodrama and Arcaic Religion till Shirley Barclay våren 1999 och frågade om hon kunde få komma på en soldans.

Grandma Shirley med sin pipa när de var hos den cherokeegrupp där Grandma är Wolf Clan Mother. Foto, Naud Vanarot

– Min utgångspunkt var att midsommar och soldans hade starka beröringspunkter, så det ville jag lära mig mer om. Men jag fick ett brev som svar där hon bjöd in mig på en tremånadersresa. Jag ville inte åka till USA så länge. Jag kunde tänka mig att åka halva den tiden, en och en halv månad. Men se, det ville inte Grandma Shirley. Man kan inte göra en halv cirkel, sa hon. Eftersom tre månader var enda alternativet så reste jag. Det kändes som att det var meningen att jag skulle göra det, att krafter och makter gav mig en möjlighet.

Avgörande vändning

Jag gjorde en trumresa innan jag åkte där mitt medicindjur for fram och välte träd, krossade berg och fick sjöar att välla ut över markerna. Det var en fruktansvärd ödeläggelse och resan var skrämmande. Jag försökte att hitta trevliga tolkningar på resan men någonstans visste jag att mitt liv skulle förändras, att min värld slogs sönder. Det hade nog hänt ändå, men fick en extra skjuts genom tiden med Grandma Shirley, säger Nauð. Jag är otroligt tacksam över där jag är idag, så jag är glad att det hände även om processen var ­jobbig. Asjobbig, men otroligt lärorik också. Det är skönt att stå stadigare och tryggare i sig själv, som jag gör idag.
Innan jag åkte till Grandma Shirley hade jag en viss tillit till min yrkeskompetens, men som människa hade jag ingen tillit till mig själv i relationer till andra människor t ex. Det är en stor gåva att veta lite mer vem jag är och inse att jag duger.
Under de tre månaderna i USA åkte Nauð och Grandma Shirley en roadtrip på ungefär 1 600 mil med start i Seattle via New Mexico, Oklahoma, Texas, South Dakota, Yellowstone och sen tillbaka till Seattle igen. De gjorde olika former av Native American och Native American Church ritualer.
– Jag var på en tredagarsbegravning också när en medicinperson hade dött. Sen hade vi en psykodramagrupp en annan dag. Så det var en väldig blandning på saker jag var med om. Otroligt lärorikt, summerar hon.

Nauð Vanarot
2001 bytte jag efternamn, som en rent feministisk grej. Jag ville ha ett namn som symboliserade mig och det jag var intresserad av, inte att jag var min fars dotter. Och då fick jag namnet Vanarot, att jag var rotad i vanerna, i vanaätten. ­Ganska snart därefter visste jag att jag också skulle byta förnamn. Sen tog det några år innan jag förstod att det var en runa jag skulle heta och då visste jag egentligen att det var naud-runan. Naud-runan, nödvändigheten, är rätt tuff så jag försökte byta till andra runor, men efter några månader lät jag nödvändigheten styra och accepterade att det var Nauð jag skulle heta. Jag trivs med att heta Nauð Vanarot, det är alldeles rätt namn.

Nauð förbereder svett för första invigningscirkeln. Foto, Ylva Dotzsky

Platsen för samfundet i framtiden

Det skulle var bra om samfundet växte lite mera. Ur flera aspekter, bl a konsumtion och miljöförstöring. För om det är någonting annat som är viktigt så är det att att stå emot konsumtions- och kroppshets. Vi människor behöver hitta alternativ till konsumtionen som ger oss tillfredsställelse på något sätt, det är livsviktigt för livet på planeten. Det är svårare att sluta konsumera för att det är mer miljövänligt, än att sluta för att man har annat i livet som är intressant och ger tillfredställelse.
– Det är positivt för samfundet att det är flera som utbildar sig till rituella ledare nu. Grundandet av samfundet i sig var en andlig grej, men det är minst lika mycket en feministisk. Jämställdhet, jämlikhet och miljö har alltid varit ledord för mig och att förbinda dem på en andlig grund var viktigt. Att grunda Moder Jordssamfundet är den mest politiska handlingen jag gjort i hela mitt liv.
Samfundet startade 2002 som en förening, 2003 grundades själva samfundet.
– När vi skrev stadgarna valde vi att ha en vävcirkel istället för en styrelse. Till vävcirkeln är de som har baskunskaper, till exempel genom cirkelarbete, välkomna. Vi har inga val utan det är på eget initiativ man ingår i vävcirkeln. Vi arbetar genom konsensus och genomför inte omröstningar där vinnare och förlorare skapas och vi ger alla möjlighet att delta. Vi har sedvanligt årsmöte med ordinarie årsmötesförhandlingar, men vi väljer bara revisor och valberedning för revisorsvalet
Det var viktigt för mig att samfundet är grundat i dessa ideologier och att de kom i en andlig form.
Det är bra att de som kommer att röra sig ut i världen som andliga ledare har kött på benen och är förankrade i ett ideologiskt tänkande med ett annat perspektiv än vad människor har generellt.
– Grundideologierna befinner sig mitt i en backlash just nu. Jag tror att många människor som hamnar hos gudinnor, som vill ha en annan kraft än den traditionella söker sig till kvinnokraften genom det ljusa. Vi bygger inte på det. Vi är inte gulliga utan har alla livets delar med. Om vi hade internetkurser till att bli rituella ledare så hade vi varit jättestora, men så fungerar vi inte. Jag tror att det är en av anledningarna till att vi fortfarande är ganska små, men vi har ett stadigt fundament att stå på. Jag kan inte se något annat än att det är absolut nödvändigt att vi människor börjar skifta värderingar och där tror jag att samfundet kan spela en roll och ge oss den möjligheten. Det måste bli en backlash på den backlash som pågår, om vi ska överleva som art.

Hannah Gruffman arbetar som kulturchef, har bland annat en fil mag i kultur och mediegestaltning