Jag kommer ner till mammuten och upplever, så otroligt starkt, att världen är stadig. Blir bara helt lycklig för det känns som en bekräftelse på att den process jag varit inne i är avklarad och nu har jag återigen fast mark under fötterna. Mammuten bekräftar detta och i den stunden kommer jag ihåg resor där han trampat mig till mos, resor där ormen har ödelagt hela världen. Då ville jag inte förstå att det de visade mig var en faktisk realitet, idag vet jag att de gav mig bilder av min framtid, svårigheter jag hade att genomleva och bemästra. Men nu är det över.
Under det kommande solvarvet har jag tänkt att mitt tema ska vara att själv bekräfta min egen verklighet. Jag frågar om det är ett fruktbart val, om det är det jag ska ladda fröna med för att låta växa. Mammuten säger att jag har redan kommit långt i just den processen, den är faktiskt till större delen avklarad, men det är ändå ett fruktbart val för det finns saker kvar som är bra om de kommer på plats.
– Eftersom allt är mer eller mindre klart så behöver jag väl inte skriva en bok, säger jag.
– Det behöver du inte, svarar mammuten. Du har lärt dig mycket och gjort en omvälvande resa. Om du är nöjd med att stanna där du är nu och inte gå vidare i din process så behöver du inte skriva någonting.
Jag är i och för sig väldigt nöjd med att ha kommit dit jag har men jag vill inte stanna där resten av livet .
– Hur ska jag göra eftersom mitt skrivmotstånd är enormt, frågar jag.
Mammuten för mig upp på ett mycket högt berg, kanske är det Chomo Lung Ma, och där finns boken. Den är tjock, läderinbunden och sidorna är lite gulnade och buckliga.
– Boken är redan skriven, den finns här, den behöver bara manifesteras i den andra världen. För att göra det ska du resa hit och läsa vad det står och sen skriva ner det på din dator. Det är viktigt att du gör det varje dag. Du behöver inte läsa och skriva mycket varje dag, ibland räcker det med fem minuter, ibland vill du skriva mer och då gör du det. Det viktiga är att du skriver något varje dag.

Trummorna dånar avlägset i den ljusa fullmånenatten. Flickan låter sig sugas in i rytmerna. Hon riktigt hör glädjen. Det låter så spännande, hon vet att människor dansar. Kanske också några på styltor, klädda med masker och andra rituella föremål. Hon skulle vilja vara där och dansa istället för att ligga i sin säng. Småsystrarna sover, men hon hör att mamma och pappa är uppe. Tänk om hon någon gång kunde klara av att hålla sig vaken tills de somnat så hon kunde gå ut och lyssna. Hon spärrar upp ögonen allt hon kan men hon vet också att hennes föräldrar antagligen kommer vara uppe länge. Mamma tycker inte om nattens trummor. Det går en massa rykten bland de vita. Att afrikanerna håller på med människooffer när de trummar, att de dödar spädbarn för att medicinmännen ska få stark magi. Flickan tycker att ryktena är konstiga, hör de inte hur glatt trummorna låter! Kanske mördar en del medicinmän spädbarn vid andra tillfällen, hon är inte säker. Men hon tror inte det, det känns inte så. Det har aldrig känts så när de besökt byar ute i bushen. Om hon går på toaletten kanske hon piggnar till så hon lättare kan hålla sig vaken. Fast mamma och pappa blir alltid irriterade om hon kommer upp och då kanske de också blir ännu vaknare. Hon beslutar sig för att ligga kvar i sängen. Efter en stund känner hon att hon är på väg att somna. Försiktigt sätter hon sig upp. Klockan är lite över nio och hon undrar hur länge mamma och pappa brukar vara vakna. Och om hon kommer kunna se månen genom fönstret. Hon nyper sig i ögonen, sen nyper hon sig i kinderna. Det hjälper lite grann att sitta upp, men hon märker också att det skulle vara väldigt lätt att somna. Så här länge har hon aldrig lyckats hålla sig vaken så denna gång ska hon se till att klara av det! Det är väldigt långtråkigt och hon vet att om hon börjar tänka för mycket på något så kommer hon somna. Hon börjar trumma tyst på madrassen men slutar eftersom hon tänker att det kanske hörs ut till vardagsrummet för själv hör hon det jättehögt. Istället lutar sig framåt och nyper sig i tårna. Så hör hon toaletten spola. Bra, då kanske de är på väg att lägga sig! Jo, nu hör hon att det klirrar från köket, då håller nog mamma på att ställa undan deras glas och koppar. Hon beslutar sig för att räkna till 200 innan hon smyger sig upp för att lyssna. Nu är hon klarvaken, hon ser att klockan är halv 10.
Sakta räknar hon, hon får börja om ett par gånger för hon märker att hon slarvat och hoppat över. Tyst, tyst tar hon sig ur sängen och smyger fram till dörren. Det är alldeles tyst. Hon öppnar försiktigt och ser att alla lampor är släckta. Hon håller andan och smyger fram till toaletten. Om någon skulle komma nu kan hon säga att hon behövde kissa, vilket dessutom är sant. Hon hör ingenting och hon funderar på om hon ska gå på toaletten innan hon tar sig ut på altanen eller om hon ska gå ut direkt. Tänk om de hör altandörren. Den kanske gnisslar, det har hon aldrig tänkt på. I Fem-böckerna tänker George alltid på sånt och smörjer dörrar om det behövs. Det skulle hon förstås ha passat på att göra när mamma var hos tant Katja, men hon visste inte att trummorna skulle spela i natt och inte hade hon tänkt på det heller förrän nu när hon stod där.
På tysta fötter smyger hon fram till sovrumsdörren och lyssnar. Därinnifrån hörs ingenting. Så smyger hon fram till altandörren, hon ser månen, stor och rund på himlen. Så vackert allt är! Hibiskusens blommor strålar i silverljuset och bouganvillan ser alldeles magisk ut. Försiktigt vrider hon upp handtaget och skjuter sakta upp dörren. Hon går ut i det silvervita, står där på altanen och andas in natten. Fötterna vill dansa, hon vill ut och fånga månljuset, hon vill springa iväg, till trummorna, hon känner hur de drar i henne.
Hon vet att hon inte kan ta sig ända till trummorna. De är långt borta, inne i bushen på andra sidan floden. Även om hon vågar balansera på stocken som är den bro som finns för att ta sig över floden så skulle hon inte ensam våga sig in i bushen i mörkret. Dessutom är trummorna säkert ett par timmars vandring bort. Men hon behöver inte stanna kvar under taket på altanen hon kan ta sig ur på gräsmattan, bara hon är försiktig så gruset på gångstigen inte knastrar när hon tar sig över det. Försiktigt, en fot i taget tar hon sig över grus gången och ut på gräsmattan. Väl där lyfter hon på huvudet och ser uppåt. Hon tar in fullmånen och stjärnhimlen med hela sitt jag. Fötterna börjar röra sig till trummornas rytm. Kroppen dansar, hela hon dansar. Hela världen dansar. Hon är omgiven av människor som dansar, som skrattar, en del med leende ögon andra som är inåtvända. Eldens röda sken blandas med fullmånens silverljus. Hon ser trummarna, de är tre män och en som spelar på en metallbit. En av trummarna börjar sjunga och de dansande svarar honom. Flickan sjunger med även om hon inte förstår orden. Så delar sig människomassan. Fortfarande dansande och sjungande har de skapat en gång i cirkeln. Så ser hon en lång gestalt, flera meter hög komma in från mörkret. Gestalten har ett hemskt, grinande ansikte och rör sig lite knyckigt. Först blir hon rädd, gestalten är så hög och ser inte särskilt snäll ut. Men så känner hon att detta är en vänlig varelse och hon slappnar av. Gestalten börjar dansa, högt däruppe ovanför människornas huvud. Gestaltens kläder svänger i den vilda dansen och hon hör att det klingar när den rör sig. Intensiteten i trummorna och sången ökar. Och ökar. Nu går det inte mer tänker hon. Men det går. Så plötsligt blir det alldeles tyst och stilla. Det enda som hörs är människornas flämtande andetag. Så börjar en av trummorna, en låg, mjuk puls. Ingen rör sig. Gestalten svajar lite, högt där uppe. Så börjar den prata. ”Ehh” svarar människorna efter varje mening gestalten säger. Trollbunden lyssnar hon och förstår utan att förstå. Hur länge detta pågår vet hon inte. Plötsligt börjar trummorna spela högt och intensivt. Gestalten rör sig runt cirkeln av människor. Det ser ut som om den tittar på var och en. Modigt möter flickan dess blick och där, då, får hon en känsla av igenkännande. Ögonblicket är snabbt över. Så börjar gestalten dansa igen, människorna dansar fram en gång och gestalten lämnar dem. Sångaren börjar sjunga och människorna svarar, sakta byggs intensiteten upp igen. Tillsammans med de andra dansar flickan. Hon är glad, känner sig fri och bunden på samma gång.
Så känner hon att någon tar henne i handen. Det är en gammal rynkig kvinna som för henne ut ur dansen. När kvinnan går lite framför flickan ser hon att kvinnan har presidentens ansikte på lappan – det tyg stycke hon svept kring midjan. Presidentens ansikte är snyggt placerat mitt på rumpan och lever sitt eget liv när kvinnan rör sig.
När de kommit ut genom de dansande vänder sig kvinnan till flickan.
– Det du upplevt i natt får du inte berätta för någon. Det är en hemlighet du inte får dela med de vita. Inte för att de skulle tro dig, de vita har glömt allting, men det skulle medföra att du blev bevakad och då skulle det vara svårare för oss att ta kontakt med dig igen.
– Så jag ska få komma tillbaka, utropar flickan.
– När det är möjligt, men nu behöver du sova, svarar den gamla kvinnan.
Flickan ligger på mage på gräsmattan. Hon rullar över på rygg och ser alla stjärnorna. Fullmånen är inte längre mitt över henne utan en bra bit bort i väster. Flickan reser sig och går försiktigt in. Hon kryper ner i sin säng och somnar genast.
När hon vaknar nästa morgon undrar hon om hon drömt. Men det känns så verkligt, tänker hon. Fast drömmar kan kännas väldigt verkliga.
När hon kliver ur sängen ser hon spår av afrikas röda jord på sina fötter.