Tidigt, när det fortfarande är mörkt, gav de sig av. Bilen är fullastad och med fyra barn i baksätet är det trångt. Flickan är trött och både hon och hennes systrar slumrar i bilens baksäte. Visst är det roligt att bada i havet men sex timmars resa på dammiga vägar är inte lika roligt. Dessutom hade flickan blivit åksjuk förra gången de reste och att spy var absolut inte roligt. Nu slumrade hon och det var skönt. När solen går upp och det blir ljust vaknar de allihop i baksätet. Det dröjde inte länge förrän det blir varmt och bilsätena klistrar sig mot kroppen. Hon känner hur illamåendet kom smygande. Så var det dags att be pappa stanna så hon fick spy. Eftersom det var folktomt längs vägen där de stannade beslöt mamma och pappa att det var lika bra att äta frukost. Systrarna gnällde för att det luktade spyor. Flickan mådde fortfarande illa och det smakade äckel i munnen. Mamma fick henne att dricka lite vatten och så fick hon en syrlig karamell för att ta bort smaken. Snart satt de återigen i bilen. Hettan var plågsam och när de körde ifatt en lastbil var de tvungna att veva upp rutorna för att inte bli alldeles nerdammade. Ändå var allt i bilen täckt av ett fint lager rött damm. Till slut lyckades pappa köra om lastbilen så de kunde veva ner rutorna igen. Flickan mådde illa men hon höll emot, om de vara tvungna att stanna nu skulle lastbilen köra om dem under tiden hon spydde och de skulle återigen sitta med uppvevade rutor i ett dammoln. Hon lyckades hålla sig såpass länge att de hade försprång nog om hon var snabb och det var hon.
Det fanns i alla fall en fördel med åksjukan. Eftersom ingen av systrarna ville riskera att bli nedspydda fick hon sitta vid ett fönster, lite mindre svettigt än att sitta på mittenplatserna. Vid det andra fönstret höll allraminstingen och minstingen på att byta plats. Minstinget hade lovat att läsa för allraminstingen om hon fick sitta bredvid fönstret. Med en suck mindes flickan den tid när också hon kunde förkorta långa bilresor med att läsa. Nu kunde hon inte ens ‘ta snöre’ i bilen. Lillan som satt bredvid henne höll på att ‘ta snöre’ på egen hand. När de hade försökt att göra det tillsammans hade flickan inte klarat av mer än ett par omgångar innan hon blev så illamående att hon var tvungen att sluta.
Äntligen skymtade den stora staden, snart skulle de vara framme och hotellet skulle ha airconditon, svalt och skönt.
Under de hetaste timmarna vilar de på hotellet och äter upp matsäcken. Sen ger de sig iväg till havet. Flickan är nöjd med att hon har baddräkt denna gången. Sist de var här hade hon haft badshorts och det hade inte alls känts bra. Det var väl okej för småflickor att ha badshorts men inte ett dugg trevligt när man blev större. Nu hade hon en ny blå baddräkt hon fått av sin faster senast de var i Sverige. Även systrarna hade baddräkter, det var bara allra minstingen som hade småbyxor.
Det var inte särskilt mycket folk på beachen och de satte sig ganska nära vattenbrynet. Äntligen får flickan ta av sig skorna. Det är underbart att kliva barfota, även om sanden är brännhet. Snabbt ner till vattenbrynet och låta tårna moja med den fuktiga sanden. Detta hav har ingen likhet med medelhavets små grön-blå vänliga vågor. Här är vågorna skrämmande stora, som en stor husvägg kommer de inrullande, viker sig och slår hårt mot sanden. Det dånar och fräser. Står man en liten bit ut i vattnet drar de med sanden ut så det känns som man sjunker. Står man lite längre ut finns risken att vågorna välter en och drar med en helt och hållet. Då far man runt som en vante, vågens kraft är enorm och det gäller att försöka orientera sig och få grepp i botten om man inte vill dras ut helt och hållet. Flickan tycker det är väldigt otäckt medan det är underbart att dyka genom vågorna när de är på väg att slå över. Inte för tidigt, då åker man med in och i värsta fall hamnar man i snurren. Inte för sent för då hamnar man garanterat i snurren, utan precis vid rätt ögonblick.
Vis av skadan från förra havsresan stannar de bara ett par timmar på stranden. När de kommer tillbaka till hotellet duschar de bort saltet. Sen får barnen vila för mamma och pappa har bestämt att de ska få följa med på resturang på kvällen. Flickan har svårt att vila, hon känner sig inte trött och tycker att det ska bli spännande att få gå på resturang. Hon har bara varit på resturang två gånger i sitt liv och då har det varit för att äta lunch. Men hon ligger still för att inte riskera att föräldrarna ändrar sig. Vilken tur att hon hade lyckats få mamma att låta den nya klänningen gå ner över knäna så hon inte behöver se ut som ett småbarn första gången hon äter middag på resturang! Hade hon vetat att de skulle göra det hade hon bett mamma packa ner hennes ‘högklackar’, sandaletterna hon köpt för egna pengar i somras. De var väldigt svåra att gå i, flickan har övat hemma men det är svårt att hålla balansen fast det är det värt för att få känna sig lite vuxen.
När de klär sig visar det sig att mamma har packat ner sandaletterna. Dessutom visar mamma flickan hur man ska gå när man har högklackat på sig och satte också en gnutta läppstift på flickan. Pappa muttrar om fruntimmer men flickan hör att han inte är arg utan muttrar nog mest för att han tycker att man ska muttra om sådana saker.
Resturangbesöket blev lyckat, alla var på gott humör och ingen av barnen spillde. Flickan lyckades dessutom utverka att hon skulle få vin med vatten i som barnen i Frankrike fick. Hon kände sig väldigt vuxen där hon satt och smuttade på vinet. Småsyskonens fanta var mycket godare, det visste hon men hon var väldigt nöjd med vinet även om det mest smakade surt.

Trots att de bara tillbringat ett par timmar på stranden dagen innan så har de ändå blivit brända. Mamma smörjer in ryggar och näsor med Caladryl. De blir inget besök till stranden, huden måste få vila. Istället promenerar hela familjen till stadens centrum. Här är vägarna asfalterade och det är massor av bilar, många av dem ser fallfärdiga ut, tycker flickan, lagade med tejp och ståltråd. Ju fallfärdigare bilen ser ut, ju mer saker och fler människor verkar den transportera. Fyra barn i baksätet är inget mot hur de åker här. Ofta verkar de vara tre vuxna med ett par barn i framsätet och åtminstone fem – sex personer i baksätet. Många av bilarna är backies och då kan det stå ett tjugotal personer hoppressade på flaket. Inte kör de försiktigt heller trots att det är fullt med människor som går överallt.
Kvinnorna är klädda i sina färggranna lappas, många har också färggranna turbaner och även här i staden är det många som bär något på huvudet.
Männen har trista vanliga kläder, byxor och en tröja eller skjorta, ofta ganska slitna och småtrasiga. Då och då ser de män klädda i långa fotsida klänningar. När flickan frågar om det är männens traditionella dräkt säger pappa att männen med fotsida dräkter är muslimer och de finns bara här nere vid kusten. Däremot vet inte pappa hur männen klädde sig traditionellt eller varför männen har europeiska kläder medan de flesta kvinnor har lappa. Att barnen har västerländska kläder tror han beror på att de antagligen knappt hade några kläder alls förr i tiden men numera är det inte okej med nakna barn, åtminstone inte inne i städerna.

När det kommer en karavan av stora svarta välputsade bilar skyndar sig alla åt sidan. Pappa säger att det kan vara presidenten men antagligen är det bara några regeringstjänstemän, för även om en stor del av befolkningen är fattiga så är alla i regeringen rika.

De kommer till ett husbygge och där stannar de och tittar en stund. Några män blandar cement med stora skyfflar, några bär cementstenar och andra bär cementen i baljor till männen som murar väggarna. Hela tiden sjunger de. Pappa berättar att förr i tiden, för inte så särskilt länge sen så sjöng också människor i Sverige när de arbetade. När flickan säger att det verkar roligare att arbeta om man sjunger så svarar pappa att man inte arbetar för att det är roligt utan för att tjäna ihop till brödfödan.

Dagarna går fort. Mamma lagar mat på campingköket de tagit med sig. När familjen inte är på stranden eller vandrar runt i staden leker flickorna i skuggan av hotellbyggnaden.
Eftermiddagen före hemresan håller de på och bolla vid hotellentrén när en ung man kommer hoppande. Både tröja och byxor är mer hål än kläder. På huvudet bär han något som ser ut att ha varit ett par kängor en gång för länge sedan. När han kommer fram till dörren försöker han gå in men dörrvakten stoppar honom. Flickan har slutat att bolla, istället följer hon intresserat händelseförloppet. När mannen inser att han inte kommer bli insläppt sätter han sig på huk, tittar upp på dörrvakten och börjar sjunga. I ögonvrån ser flickan att allraminstingen är på väg mot entrén. Först tänker hon hindra den lilla men sen tar nyfikenheten överhand. Vad kommer hända när den lilla kommer dit?
Allraminstingen sätter sig också hon på huk bredvid mannen och börjar prata med honom. Det verkar inte som om mannen märker att hon är där, först när dörrvakten försöker få henne att gå därifrån blir han varse den lilla. Han slutar att sjunga. Förtjust känner han på hennes blonda hår och skrattar. Så kommer en vit man ut och börjar skälla på dörrvakten. Då beslutar sig flickan för att våg lägga sig i.
Hon går fram och niger för den vite mannen.
– Jag är ledsen om min lillasyster ställt till besvär, jag visste inte att hon inte fick sitta här vid dörren.
– Det är inte din lillasyster utan den här trashanken jag skäller om.
– Dörrvakten stoppade honom från att gå in och försökte faktisk köra bort honom, dristar sig flickan till att svara.
– Ja, ja, ta nu din lillasyster och gå och lek, svarar den vite. Han riktar sig återigen till dörrvakten och säger till honom att köra bort trashanken. Sen vänder han på klacken och går in.
Återigen säger dörrvakten till mannen att gå men han lyssnar lika lite som förut. Istället börjar han sjunga igen. Försiktigt lägger dörrvakten sin hand på mannens skuldra. När mannen bara tittar på dörrvakten och skrattande fortsätter sjunga tar dörrvakten försiktigt tag i mannens armbågar och reser honom upp. Mannen fortsätter att skratta och sjunga medan dörrvakten leder honom ett stycke från hotellet.
När dörrvakten kommer tillbaka kan flickan inte hålla sig från att fråga.
– Varför var du så försiktig med honom. Har han en ande i sig, eller något sådant?
– Nej, men man måste vara försiktig med sådana som honom. En gång vaknade han snabbt-snabbt så drömsjälen inte hann tillbaka till kroppen och med människor som saknar sin drömsjäl vet man aldrig vad som kan hända.