Det är sista fullmånen innan flickan ska åka till Sverige på sommarlov.
När hon kommer tillbaka till Afrika ska de flytta till ett annat område så hon känner lite ‘nu eller aldrig’. Ringen har hon på sig när hon smyger ut i den månbelysta natten. Trummorna hörs tydligt men ändå avlägset. Hon uppfattar en ny intensitet i trummandet och undrar, tyst för sig själv, om det är en speciell högtid förbunden med denna måne, eller om hon bara inbillar sig för att hon är så målmedveten denna gång. Hon rör vid ringen, och ber att den skyddande kraften i ringen också ska hjälpa henne att färdas till trummorna i byn. Ett ögonblick funderar hon på om hon ska be till Gud också men Gud verkar inte tycka om trummor och sånt som afrikaner håller på med så hon bestämmer sig för att låta bli. Istället sluter hon ögonen och börjar dansa. Det känns som om det bara gått ett ögonblick innan hon befinner sig i byn. Det är fler människor samlade än förra gången, och fler trummor. Trots att regntiden har börjat så smått och det var ett ordentligt skyfall under eftermiddagen är den röda jorden – lateriten – torr, dammig och doftande. Flickan dansar fram till trummorna och tittar fascinerat på hur trummarna verkar kunna röra händerna helt oberoende av varandra. Dessutom är det flera som stampar en annan takt med fötterna än den de trummar med händerna. Hon försöker klappa en rytm men det fungerar inget vidare så hon ger sig helt hän i dansandet. Hon vill sluta ögonen och dansa in i sig själv, men hon vill också ha dem öppna och se all rörelse och glädje. Hon dansar och tittar, ingen verkar lägga märke till henne speciellt, trots att hon naturligtvis måste framstå som väldigt avvikande. Hon får ett leende här och ett leende där, känner sig inkluderad och välkommen. Hon dansar sig svettig, hon dansar sig glad och så sluts ögonen automatiskt. För sin inre blick ser hon smeden som gjorde hennes ring. Han tittar henne i ögonen och samtidigt växer han sig stor, större. Han sväller ut på alla håll och byter fullständigt skepnad. Kroppen täcks av pälssvansar och vajande bast. Hans ansikte förändras helt – eller är det en mask? Flickan vet inte riktigt men hon känner en stark kraft som strålar emot henne och förstår på något sätt, att smeden blivit en ande. Han rör sig mot henne, sträcker fram en arm som ringlar sig allt längre, nästan som en orm med fingrar istället för ett huvud, tills den berör hennes ring.
– Minns detta och bli inte allt för vit när du växer upp.
I detsamma går trummorna in i ett kort crescendo för att så tystna i ett samfällt brak.
Flickan öppnar ögonen och ångrar sig genast. Hon hade velat fråga smedanden vad han menade men när hon sluter ögonen igen blir det bara svart.
En trumma börjar, mjukt, jämt och så kommer en trumma till, också den mjuk, synkoperad med den första trumman. Så känner flickan jorden vibrera. Människorna formar dansande två svajande, vajande led. Det går så snabbt att flickan knappt uppfattar det. Plötsligt befinner sig hon och några småungar ensamma i mitten av dessa led. Tomrummet känns gigantiskt och hon känner sig pinsam. Tveksamt blir hon bara stående tills en kvinna fångar hennes blick och vinkar åt henne att komma. Bredvid kvinnan, inne i ledet känns det bra igen.
– Det är Flodens Moder som kommer. Hon ska berätta om regntiden, om hur mycket hennes floder kommer svälla och hur vi kan förhålla oss så hon inte svämmar över. Hon berättar för oss alla, men hon har också budskap till enskilda personer, så lyssna noga, säger kvinnan.
Så intensifieras trummorna, koskällan börja låta i en, för flickan, alldeles egen rytm, fler trummor kommer till. I mitten av den flod människorna skapat med sina dansande kroppar dansar en liten varelse fram. Hon är helt klädd i bast. Hon har en mask framför ansiktet men den syns knappt för även den är nästan helt basttäkt. Det finns en vanlig jordisk kvinna bakom masken, under all bast, det vet flickan. Men det känns inte så och kvinnan rör sig inte heller som en människa. Spelar ingen roll att det är en människa under alltihop, tänker flickan, för det är uppenbart och tydligt att detta är ett större väsen. Jag måste försöka fråga någon sedan hur det går till när en människor blir andar, tänker hon. Egentligen vill hon fråga på en gång, men inser att tidpunkten inte är den rätta.
Flodens Moder dansar, men det ser inte ut som hon dansar, det ser ut som om hon är floden. Det ser ut som om hon får floden att röra sig, svälla, minska, alltefter hennes vilja, önskan och rörelser. Efter att ha sett Flodens Moder fånga floderna och släppa dem fria, välta kanoter och hjälpa flodfarare, i vad som känns som en evighet, så tystnar koskällan och de flesta trummorna. In i floden dansar tre kvinnor, in till Flodens Moder. De dansar runt henne så hon nästan blir helt dold. Så vänder sig en av kvinnorna utåt.
– Floderna kommer växa. Inte först men sen. Då kommer de växa snabbt-snabbt, ropar kvinnan och vänder sig åter igen inåt, mot Flodens Moder.
Människorna fortsätter dansa sin flod och det enda som hörs är trampet av många fötter och i bakgrunden de två synkoperade trummorna. Så vänder en annan av kvinnorna sig utåt. Flickan väntar sig att få höra mer om vad som ska hända men istället hör hon bara ett ljud, som en ton som vibrerar. Hon ser sig försiktigt om för att se hur de andra reagerar. Alla bara fortsätter och dansa medan de verkar lyssna intensivt. Så vänder sig även denna kvinna inåt igen. När den tredje kvinnan vänder sig utåt hör hon återigen bara en vibrerande ton som tystnar när kvinnan vänder sig in igen. Detta pågår och pågår. Ibland förstår flickan vad som sägs och då handlar det mest om den påbörjade regntiden, men ofta är det bara en ton.
– Den vita flickan är bara vit. Hon behöver er hjälp, undervisa henne, ropar en av kvinnorna.
Häpen stannar flickan upp mitt i ett danssteg. Kvinnan hon dansar bredvid puttar till henne litegrann så hon fortsätter dansa. Försiktigt sneglar hon runt. Ingen verkar ta någon särskild notis om henne så hon slappnar av igen och fortsätter dansa. Samtidigt far tankarna runt. Först var det smedanden som sa att hon inte skulle bli allt för vit och nu sa Flodens Moder att hon skulle undervisas. Vad betydde allt detta? Och afrikanska barn undervisas om traditioner och ritualer i bushskolor. Skulle hon gå i en bushskola? Men det skulle inte gå, för då skulle mamma och pappa märka att hon var borta. Även om hon var nyfiken så var hon inte så nyfiken att hon ville gå i en bushskola och äta afrikansk mat som smakade konstigt.
Flickan rycks upp ur sina funderingar och ser att de tre kvinnorna som dansat runt Flodens Moder dansar ut igen. Koskällan och fler trummor ljuder, rytmen snabbas upp och folkmassan sluter sig samman i en halvcirkel medan Flodens Moder dansar bort. En stund fortsätter dansen i en oordnad cirkel sen tystnar trummorna efter ännu ett crescendo avslutat med ett gemensamt brak.
Kvinnan som dansat bredvid flickan tar henne i handen och drar med henne en bit bort, till en mindre eld.
– Du hörde vad hon sa, säger kvinnan.
– Ja, men jag förstår inte vad hon menade. Jag kan ju inte börja i en bushskola.
Kvinnan frustar till.
– Jag tror inte någon skulle släppa in dig i en bushskola! Varför tror du att undervisning och skola är samma sak? Jag tänker börja på en gång eftersom Flodens Moder sa åt mig att göra det.
– Det sa hon väl inte, hon sa bara att jag skulle undervisas, svarar flickan.
– När du bara hörde en vibrerande ton så hörde jag att jag skulle börja undervisa dig i natt.
– Vad sa hon mer när jag bara hörde tonen, frågar flickan.
– Det vet jag inte, jag kunde bara höra det som var riktat till mig. Allt annat uppfattad jag också bara som en ton. Men eftersom jag vet hur det fungerar så vet jag ungefär vilka som fick enskilda budskap. Det syns när människor lyssnar extra noga. Är det något du undrar över?
– Hur går det till när människor blir andar? Det var ju en kvinna som dansade Flodens Moder, men jag kände tydligt att hon var Flodens Moder även om jag förstod att det var en vanlig kvinna, frågar flickan.
– Varför tror du att det var en vanlig kvinna?
– Det verkade så, jag bara utgick från att det var så. Menar du att det inte var en vanlig kvinna som dansade utan att Flodens Moder hade kommit hit? Men då måste det finnas en hel massa flodmödrar för det är väl inte bara till denna byn hon kommer i natt? Förresten så såg jag hur smeden förvandlades till en smedande, så det var väl också en anledning till att jag utgick från att det var en kvinna.
– På sätt och vis har du rätt, men ändå inte. Kvinnan lever mestadels ett vanligt liv och gör vanliga saker. Men hon har också blivit tränad och lärd allt som finns att veta om Flodens Moder. Hennes myter, hennes danser, hennes ritualer. Det tar lång tid att lära sig allt detta och ofta är det mer än en kvinna som tränas. Sen är det andarna som själva väljer vem de ska ta i besittning, alltså vilken människa som ska få gestalta dem.
– Är du tränad till att vara någon ande?
– Sånt frågar man inte om, det är bara de som är inblandade som ska veta. Och när det gäller Flodens Moder är det bara kvinnor som vet någonting, männen får aldrig veta något om henne.
– Varför då?
– Kvinnor och män gör lite olika saker, både i vardagslivet och i det som har med andarna att göra. Om alla gjorde allting skulle det bara bli en förskräcklig röra. Nu är det välordnat och alla vet hur saker och ting ska vara.
– Vet du vem det var som dansade Flodens Moder i natt?
– Sånt frågar man inte heller. Om du vill att jag ska undervisa dig får du fråga saker du kan lära dig något av, inte fråga bara för att du är nyfiken.
Flickan blir tyst. Så har hon gjort fel igen. Varför gör hon alltid fel. Men jag kunde ju inte veta, försvarar hon sig själv. Fast, tänker hon, det verkar som om kvinnan är beredd att fortsätta bara hon ställer rätt fråga och då är det bäst att komma på en bra fråga nu.
– Varför måste andarna använda människor, varför kan de inte visa sig själva istället, frågar flickan.
– Jo, en gång i tiden gjorde de det. Andar och människor levde sida vid sida. Ja, det gör vi ju nu med, men en gång i tiden såg vi andarna hela tiden.
Min mormor har berättat för mig hur det gick till så vi inte längre kunde se andarna.

För länge, länge sen, lång innan min mormor föddes, levde människor och andar helt synliga tillsammans. Byarna var ungefär lika stora då som nu. Barnen var lika lekfulla, mormödrarna passade dem och kvinnorna odlade och lagade maten medan männen jagade och pratade. Så allt var sig likt, förutom att andarna var överallt. Ibland följde andar med på jakt eller till odlingarna, men de flesta andar stannade i eller runt byn. Det var väldigt bra att ha andarna där. Folk kunde fråga dem allt möjligt och ofta visste de besked om det mesta. Anmödrarna kunde undervisa sina barnbarnsbarnbarn och se till att de lärde sig vad de behövde. Samtidigt var det väldigt svårt att hålla något hemligt eftersom andarna var överallt och byn kändes väldigt full. Dock övervägde alla fördelar med att det var som det var de nackdelar som fanns. Men så började människorna bli lata. De behövde ju egentligen inte lära sig någonting för så fort det var något de inte visste eller kunde var det bara att fråga en ande så fick man besked. Barnen slutade lägga myter och berättelser på minnet och de vuxna glömde hur olika ritualer skulle genomföras från en regntid till en annan. Till slut tröttnade andarna på att hela tiden besvara samma frågor om och om igen. När ingen människa hörde eller märkte det började de prata om att de var less på att ha det som det var, och vad skulle de göra. Tiden gick utan att de fann någon lösning. Till slut var det någon som kom på att de nog måste samlas allihop och prata tillsammans utan att människorna var närvarande. Säkraste tiden var en mörkmånenatt. Då var många av kvinnorna i den röda hyddan och alla andra sov. Människor tycker inte om att röra sig utomhus vid mörkmåne eftersom de ser dåligt i mörkret. Andarna däremot hade inga problem med mörkerseende. Sagt och gjort, nästa mörkmåne samlades andarna och började prata. Och de pratade och pratade ända tills det blev morgon, utan att ha hittat någon lösning.
Så det var bara att samlas igen nästa mörkmånenatt. Samma sak upprepades, samma saker sades en gång till och andarna hade inte kommit en enda bit närmare lösningen.
Så det var bara att samlas ännu en mörkmånenatt. Även denna natt började på samma sätt och samma saker sades ännu en gång. Men så, framåt midnatt säger en ande:
– Det verkar som om vi inte kan lösa detta själva. Kanske skulle vi ta och rådfråga Allmodern?
Nu blev det verkligen liv i debatten igen. Några tyckte att det var en väldigt bra idé. Andra tyckte att de borde kunna lösa frågan själva – om de frågade Allmodern så gjorde de ju själva samma sak som de var trötta på att människorna gjorde med dem. Strax före gryningen enades de slutligen om att de skulle fråga Allmodern. Att göra det var inte att göra som människorna gjorde, för de hade faktiskt verkligen försökt själva men uppgiften översteg deras förmåga. Så tre andar utsågs till att färdas till Allmodern och så skulle de samlas igen vid nästa mörkmåne.
De tre andarna färdades länge och väl. De gick genom djungeln, de korsade floder och lagom till fullmåne kom de fram till ett berg som de besteg. Väl uppe på berget, insvepta i fullmånens silverljus började de klappa Allmoderns egen rytm och dansa hennes dans. De klappade och dansade både länge och väl. De dansade och klappade, klappade och dansade och började bli lite rädda att de skulle misslyckas med sitt uppdrag. Då står hon där. De får, alla tre, syn på henne samtidigt och stannar mitt i ett klapp och ett danssteg.
– Ni har kallat mig, vad vill ni, mina barn, säger Allmodern.
Först säger ingen någonting. De är överväldigade av hennes uppenbarelse och känner sig helt oförberedda. Så börjar alla tre tala samtidigt, men tystnar när de hör de andra.
– Vi kanske ska sätta oss ner, föreslår Allmodern.
De sätter sig tillsammans, andarna tittar på varandra och utan att yttra ett ord beslutar de vem som ska föra deras talan. Talerskan börjar med att berätta hur de upplever situationen i sin by, om deras frustration över att alltid behöva svara på frågor men också om den obehagliga upptäckten att människorna slutat lägga saker på minnet, att okunskapen breder ut sig.
Allmodern lyssnar tyst. När talerskan är färdig frågar hon de andra om de har något att tillägga, vilket de inte har.
– Nästa mörkmåne kommer jag till er by. Samla alla andar så kommer vi hitta en lösning, säger Allmodern och försvinner.
Andarna påbörjar hemfärden, de korsar samma floder och rör sig genom samma djungel. Hemfärden går lite fortare, det brukar det ju göra efter väl förrättat värv, så de är hemma dagen innan mörkmåne. Snabbt sprider sig beskedet om att Allmodern ska komma. Andarna kan inte riktigt dölja sin upphetsning så människorna märker att det är något på gång. Frågar någon vad det är så får personen bara en huvudskakning till svar.
När hela byn är tyst och alla eldar slocknat samlas andarna återigen. Tyst klappar de Allmoderns rytm, tyst dansar de hennes dans. Så står hon där, mitt ibland dem. Alla stannar upp och sätter sig i en cirkel runt henne.
– Jag har skådat, både länge och väl. Jag har sett när jag födde världen och jag har sett vad som hänt sen dess. Det är inte bara i er by som människorna slutat samla kunskap. Överallt runt om har detta skett. Dessutom verkar människorna ha slutat tänka själva. Detta är inte bra, inte bra alls. Mitt förslag är att ni får en annan konsistens så att människorna inte kan se er längre.
Det blir alldeles knäpptyst. Att bli osynlig var inte någon tilltalande tanke för de flesta. Andarna hade, utan att de var på det klara över det själva, räknat med att Allmodern skulle göra något med människorna, så de förstod att de inte kunde fortsätta på detta vis. Ändra konsistens? Njä, de ville nog behålla sin konsistens.
– Kan du inte göra något åt människorna istället, dristar sig någon att fråga.
– Nej, svara Allmodern. Skulle jag försöka mig på det så skulle allt få börja om från början och det tror jag inte är en bra idé. Rättare sagt, jag vet att det är en dålig idé, så det går inte.
Återigen blir det tyst. Så tar en annan ande till orda.
– Men om de inte ser oss längre så kanske de glömmer att vi finns!
– Det får ni nog räkna med. Men det kommer inte gå fort och det kommer inte vara likadant överallt, svarar Allmodern.
Återigen blir det tyst. Länge. Stillheten blir total, ingen rör sig, ingen säger någonting.
– Hur skulle det gå till, frågar slutligen någon.
– Ni kommer inte att vara osynliga, ni kommer bara att vara osynliga för människorna. Jag tror inte ni kommer känna er särskilt annorlunda utom just när ni har med människorna att göra.
Till slut bestämde sig andarna för att låta Allmodern ändra deras konsistens. Hur hon gjorde är det ingen som vet, men att vi inte längre kan se andarna, annat än undantagsvis och bara när de själv väljer att visa sig, är uppenbart. Likaså att deras farhåga att helt glömmas bort har besannats, för i din del av världen verkar ni tro att andarna inte finns, avslutar kvinnan sin berättelse.

Båda sitter tysta en stund, så säger kvinnan:
– Nu är du fullproppad och kan inte ta emot mer, det är lika bra att du beger dig hem.
Flickan vet att kvinnan har rätt så hon tackar och vaknar en stund senare, liggande på gräsmattan utanför huset. Innan hon smyger in tittar hon på sina fötter, rödfärgade av lateriten.