Grunden i shamanskt arbete är att allt är sammanlänkat och att allt rör sig. Sen används den grunden på olika sätt i vitt skilda kulturer. Under tidens gång har det också skiftat, dessutom varierar det från person till person hur man arbetar.

Här beskriver jag hur jag arbetar, hur jag tänker och vilka redskap jag använder.

Syftet med en healingcirkel är naturligtvis att de som deltar ska bli mer hela. Jag ser själva helandeprocessen som ett växande där det viktigaste är att varje deltagare utvecklar sin egen kraft. Jag personligen helar inte, jag har bara redskapen. Det är cirkeln, krafterna och varje cirkeldeltagare som helar.
I vår kultur tränas vi till att i livets alla skeden lita på experter, att det är experter som vet vad som är rätt och vad som är fel och hur vi ska göra. Ju mer beroende vi blir av experter ju mer ökar upplevelsen av hjälplöshet. För att återta sin kraft behöver man erfara att man har möjlighet att själv forma och omforma. I cirkeln får man möjlighet att utforska olika perspektiv, att se saker med olika ögon. Man får stöd av övriga cirkeldeltagare men i slutändan är det ändå man själv som väljer och fattar de avgörande besluten om hur och när man ska handla. Den enda expert på dig och hur ditt liv ska formas är du själv. Denna form av erfarenheter är ett led i att återta sin kraft för att kunna leva som skapande människa.

När vi skapar en cirkel så skapar vi ett alternativt kosmos, en verklighet som ligger utanför vår ordinära verklighet, där det finns helt andra möjligheter till omformning än de vi upplever i den ordinära, linjära verkligheten med sin fasta form.
Dagens vetenskap har visat att den fasta formen är en illusion eftersom det vi upplever som fast materia (inklusive oss själva) till stor del består av tomrum. Det är dessa tomrum som möjliggör för den kraft vi skapar i cirkeln att inte vara bunden till det rum vi befinner oss i och till de närvarande deltagarna utan att det som skapas i cirkeln förs vidare i många olika lager. Varje mamma i cirkeln helar också sitt barn och relationen till barnet när hon helar sig själv, varje partner helar sin partner och sin kärleksrelation, varje syster helar sin syster och syskonskapet. I förlängningen blir hela världen lite helare genom det arbete som utförs i cirklarna.
Ny forskning har visat att träd som växer tillsammans skickar vätska och näring till varandra, att det finns modersträd, de gamla visa, som länkar ihop helheten. På samma sätt ser jag cirkeln, vi ger näring till varandra men näringen sprids också längre genom den väv av relationer som upprättas.
Att arbeta på detta sätt i cirkel ökar medvetenheten om vårt direkta ansvar för de kommande sju generationerna och hjälper oss att hantera den insikten på ett kreativt sätt.

Redskap vi använder

Sång och galder

Att sjunga är att höras, göra sig hörd. Att sjunga är en uppvärmning till att använda sin röst för att uttrycka det som behöver uttryckas. I sången sätter vi inte bara själen i rörelse utan hela oss själva. Vi sjunger med hjärtat och magen. Vi sjunger av kärlek till livet, och ibland i sorg. Vi sjunger för att det ger oss kraft att vara levande, kraft att älska, kraft att sörja, kraft att uthärda och kraft att flyga.
När vi sjunger tillsammans i en cirkel hjälper oss sången, våra röster, att väva oss samman - till en enhet, en helhet. En del av det vi sjunger är galdrar, kraftsånger med sin egen megin. Allt vi sjunger skapar vibrationer i kosmos.

Trumma och trans

En snabb,jämn trumrytm förändrar hjärnvågorna så vi går i trans. Med hjälp av trumman reser vi in i andra världar, möter vår fylgia (en följeslagare vi har med oss hela livet, den kan vara i form av ett kraftdjur eller i form av något annat väsen). I mötet med vår fylgia kan vi få inspiration och hjälp att hantera livsfrågor.
Vi använder oss också av trans i vägledda meditationer och ibland i det psykodramatiska arbetet.

Psykodrama

Ordet psykodrama betyder själen i handling och är den första (och enda?) terapimetod som vilar på en kosmologisk och livsfilosofisk bas. JL Moreno som skapade psykodrama ansåg att allt var sammanlänkat och levande samt att allting interagerade med varandra.
Psykodrama är en handlingsinriktad psykoterapeutisk metod. Teorin bakom psykodramat är att människans psykiska hälsa och förmåga att leva ett kreativt liv beror på hennes relationer till andra personer - i relationen föds människan.
I Psychodarama vol 1 skriver Moreno:
”Spela dig själv som du aldrig var så du kan börja bli den du skulle vilja vara. Var din egen skådespelare, din egen författare, din egen regissör för att slutligen bli din egen skapare.”
Våra celler bär med sig minnen redan när vi föds och inte bara av det vi upplever när vi växer i livmodern utan också cellminnen från vår mamma (som har med sig minnen från sin mamma osv). Vi föds in i en familj och in i vår kultur. Allt detta, tillsammans med vad vi upplever i livet, formar oss till den vi är. När vi påbörjar resan mot att bli vår egen skapare ger vi oss själva kraftfulla möjligheter att omforma både oss själva och våra liv.
För många som inte prövat kan psykodrama te sig skrämmande men för de flesta som har provat är det snarare befriande. Till vardags ägnar vi mycket tid och kraft till att visa upp oss som lagom bra i våra olika roller. I psykodrama får man istället visa sig som den man är. Att vara tillsammans med andra som vågar visa att de inte fixar allt i livet är en lättnad eftersom känslan av att vara fel, dålig, inkapabel etc minskar under det processinriktade arbetet. Att få visa att man är en fena i något avseende utan att mötas av avundsjuk kritik är också en underbar känsla.
Visst är det både sorgligt och jobbigt ibland men det är betydligt mer skratt än tårar i det psykodramatiska arbetet.

Jag använder psykodramatiska tekniker integrerade i ett shamanskt tänkande - är man intresserad av klassiskt eller kliniskt psykodrama bör man hitta en annan lärare.

Svetthydda

Svetthydde/stenbadsritualen hör till människans uråldriga arv. Idag känner vi bäst till de nordamerikanska indianernas svetthydderitualer. Dock har arkeologiska fynd visat att vi även i Sverige en gång i tiden använde oss av svetthydda.
I grund och botten är svetthyddan en naturbastu. Istället för ett snickrat basturum med lavar är det en kupolformad ställning av till exempel aspslanor som täcks med filtar och laven är jorden själv. Bastuaggregatet är ersatt av eld där stenarna glödgas. Trots att det faktiskt är en bastu så är känslan inne i svetthyddan en helt annan.
Symboliskt är svetthyddan Allmoderns livmoder. Inne i Allmoderns livmoder råder det totalt mörker, det enda som syns är de vackert glödande stenarna. I mörkret och hettan inne i svetthyddan har man möjlighet att få fördjupad kontakt med sig själv och naturen, möta skyddsväsen, helas och få kraft. Man renas både fysiskt och psykiskt för att födas på nytt ut i världen.

Hos de nordamerikanska indianerna får man inte delta i en svetthydda om man menstruerar (inga andra riualer heller för den delen eftersom de numera tappat all kontakt med jorden och skickar alla böner uppåt. Menstruationens nedåtdragande kraft motverkar uppskickandet).
Jag som har synnerligen god kontakt med jorden ser det enbart som en fördel med menstruerande kvinnor i svetten. De både förstärker kraften och jordar den.
Det är lätt att gå i trans inne svetten eftersom både syn- och hörselintyck från den vanliga verkligheten i stort sett är eliminerade. Detta förhållande använder vi för att ”resa” men tar också hjälp av det för att hela fysiska och själsliga sår.

Månkvinna

Kvinnor som menstruerar (månkvinnor) är mycket öppna och mottaglig och därför som mest sårbara. Det är öppenheten som skapat det idag så självklara förgivettagandet att menstruation är något negativt. Eftersom vi lever i en kultur där kvinnor utsätts för en mängd påfrestningar som vi oftast hanterar genom att stänga av och stänga in så är det lätt till att den öppenhet menstruationen skapar blir överväldigande och därmed jobbig.
Det vi helt glömt är att kvinnor är i sin största kraft när de menstruerar. I cirkeln hedrar vi månkvinnors kraft genom att, för kvinnor som menstruerar under ett seminarium, sjunga månkvinnesågen och eventuellt ge henne massage, healing, beröring eller vad det är som månkvinnan känner att hon vill ha och behöver.

Ritualer

Ända sedan människan blev människa har vi haft ritualer. Hur de gick till vet vi inte men att vi hållit ritualer kan vi på goda grunder anta eftersom handlingar som med största sannorlikhet hör hemma i en rituell kontext avbildats på klippmålningar. Att vi redan som stenåldersmänniskor skapade ritualer och sedan fortsatt med det ända fram till modern tid pekar på att vi har ett rituellt behov. Att det nu på många håll i världen startas ateistiska kyrkor eller atetsitiska organisationer för att hålla olika ritualer visar detsamma.
I healingcirklarna i Lönnsätter arbetar vi med att utveckla vissa årstidbundna ritualer. I alla cirklar används ritualer för att t ex markera en övergång, symboliskt avsluta eller påbörja något. Dessa ritualer formas spontant när behov uppstår i cirkeln.

Övriga kreativa redskap

Vi arbetar med dans, bild, lera,med träd, växter och stenar mm mm.

Arbetet är inte i första hand målinriktat utan processinriktat. Det är processen i sig som hjälper deltagarna att få klarhet och bli mer kraftfulla. Dessutom får man upplevelser som hjälper till att bryta idén om att varje person är sin egen, frigjord från allt annat. Erfarenheter från cirklarna visar istället att vi alla är förbunda med allt annat vilket ger livet ytterligare en dimension.