Lilith är endast omnämnd med namn på ett ställe i Bibeln. I judisk mytologi är Lilith Adams första hustru som lämnar honom och slår sig ner vid Röda havet. Hennes agerande samt att hon förbinder sig med vatten, gör att hon ses som en demon.
Ordet demon kommer från grekiskans daímon och betyder övernaturlig makt, ande, gudamakt, i kristet språk omgjort till demon och förbundet med onda andar.
Den jungianska analytikern och författaren James Hillman tar tillbaka den ursprungliga betydelsen av ordet och skriver så här: ”The soul of each of us is given a unique daimon before we are born, and it has selected an image or pattern that we live on earth. This soul-companion, the daimon, guides us here; in the process of arrival, however, we forget all that took place and believe we come empty into this world. The daimon remembers what is in your image and belongs to your pattern, and therefore your daimon is the carrier of your destiny.”
Som mytisk figur är Lilith äldre än Bibeln, hon finns med redan i de sumeriska skrifterna.
Lilith har i våra dagar kommit att symbolisera kvinnan som inte underkastar sig patriarkatets lagar och värderingar.
I judisk mytologi ses Lilith som en demon bl a för att hon förbinder sig med vatten. Shamanskt är vatten Den Stora Moderns livssubstans. I ceremonier representerar vatten livets vatten och allt levandes ursprung, ett sakrament och därmed heligt.
En natt talade Lilith genom mig och detta är vad hon sa:
Jag är Lilith, skapelsens första kvinnan är jag. En gång Adams hustru. Vi skapades tillsammans, rygg mot rygg. Vi vände oss mot varandra. Jag ville möte men Adam ville makt. I den rena kärleken finns inte makt och underkastelse. I den rena kärleken finns bara mötet. I mötet finns samförstånd, sammarbete och jämbördighet. Jag ville möta Adam men han ville inte möta mig. Den enda position han kunde acceptera var ovanpå mig. Hur jag än försökte så insisterade han på att jag skulle underkasta mig honom, att han skulle ha makten. Naturligtvis var jag tvungen att lämna honom. Då vände sig Adam till Maktguden, honom som människor tillber med ”ty riket är ditt och makten och härligheten”. Jag förstår inte varför Adam trodde att jag skulle underkasta mig Maktguden när jag vägrade underkasta mig Adam som jag älskade. Och visst gjorde det ont när jag såg att Adam tagit en annan hustru men mest blev jag rädd eftersom jag förstod att genom detta var spelet makt - underkastelse etablerat i världen. Trots det gav jag inte upp. Envist fortsatte jag att kämpa för mötet, mot makten. Jag som var Innanas hand och förde männen till templet för att möta henne och kärleken blev kallad demon. Kanhända att den försmådda kärleken och att jag kämpade mot makten i underläge gjorde mig en smula demonisk. Själv kände jag mig mest sorgsen när jag såg hur maktens kraft växte sig allt starkare och hur maktens bild av verkligheten blev nästan allenarådande. Jag blev beskylld för att ha tagit Satan till älskare. En taktik Maktguden använder. När någon vägrar att underkasta sig honom skyller han på Satan och Djävulen.
Jag är ingen demon men väl den daímon som leder alla de kvinnor som kämpar mot Maktguden och Adams makt. Jag är inte en daímon som det är lätt att leva med. Jag är varken snäll eller behaglig så som revbensvåpet Eva. Eva föder barnen och skickar ut dem att bli slaktade i maktens krig. Sen gråter hon och tvår sina händer. Hon hade ju inget val, stackarn. Så icke jag. Jag känns besvärlig för jag öppnar människors ögon och tvingar dem att ibland se verkligheten och sina egna valmöjligheter. Nej, behaglig är jag inte.
Jag vill att du som fördriver mig ska veta att du då för maktens talan. När du fördriver mig fördriver du en del av dig själv, din egen möjlighet till helande möte. När jag fördrivs lämnar jag ett tomrum inom dig. Ett tomrum som maktens kraft fyller med beskedlighet. Dock, i flera tusen år har jag kämpat mot Maktguden och Adams maktbegär. Jag ger aldrig upp, så även om du för maktens talan och låter dig fyllas med Evas beskedlighet så kommer jag alltid tillbaka. Och ger dig en ny möjlighet, om och om igen.